Alla har säkert sett rubrikerna.

Men hur många har läst rekommendationerna? Där står det fler ord om fastspända barn än om skärmar, men hur många tidningsrubriker handlade om barnvagnar, bilbarnstolar och bärsjalar? Antagligen ingen, eftersom det inte blir lika klickvänligt, men även utan rubriker borde fler ha kunnat plocka upp att WHO:s rekommendationer fokuserar på  att stillasittandet har ökat och att man har identifierat skärmar som en tänkbar orsak bland flera. Tänkbar, alltså, det är man noga med att flika in.

WHO fick allvarlig kritik från forskare, bland annat därför att de inte har någon vetenskaplig grund för sina rekommendationer kring skärmtid. De har alltså plockat åldersrekommendationerna ur en hatt! Jag skulle gärna ha suttit med på det mötet, för jag förstår inte hur folk resonerar när de bestämmer sig för att ge ut en guide som de har hittat på. En av författarna berättar så här om arbetet:

… the group found no advantage to introducing them under the age of three, and not just because of concerns over reduced physical activity.

“Social and cognitive skills are better developed with another person rather than a screen,” she said. “Interactive play with care-givers is absolutely vital for child development, particularly in these early years.”

Ni som har följt den här julkalendern ser direkt att detta är ett av de retoriska knep som är så vanliga när det kommer till skärmar: de har ställt upp en falsk motsättning mellan två saker som inte på något sätt utesluter varandra. Att uttala sig så är ett underkännande av andras bedömningar. Det är ett föråldrat sätt att se på föräldraskap, där normen är det som ska läras ut i förhoppningen att alla åtminstone ska sträva efter att göra likadant. Det är dock ett sätt som utesluter och förminskar alla som befinner sig utanför normen, och leder till att den som vill bli accepterad av omvärlden antingen måste göra våld på sig själv och inte möta sitt barns behov eller låtsas göra det när andra ser på.

I bakvattnet på rekommendationerna regnade det dåliga råd till föräldrar, råd som byggde på rubriken ovan snarare än WHO:s faktiska innehåll. Jag blir orolig när folk som är experter på annat, t ex, uttalar sig om skärmtid utan att ha egen kompetens på området. Jag kan hålla med om att det räcker att läsa in sig på aktuell forskning, ifall en redan har annan kompetens, t ex som barnpsykolog, skolläkare eller hjärnforskare. Att referera till WHO:s rekommendationer utan att ha läst dem, är dock oseriöst och oprofessionellt. Vi måste bli tydligare med vad olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Det kanske inte är krångligare än att vi måste bli bättre på att anpassa oss efter det samhälle vi faktiskt har, inte argumentera som om samtiden är farligare än nånsin och nöja oss med det. Det funkar inte att vi har självutnämnda experter som ger hittepåråd till föräldrar. När det faktiskt finns forskare som vet vad de talar om, som kan ge oss seriösa, inkluderande råd, inte hurtfriska tillrop om mer träning och mindre skärmtid. Vi behöver råd som förutsätter att barn använder skärmar och att det är en naturlig och viktig del av deras lek, lärande och sociala samspel.