Skärmtid som begrepp började användas då det bara fanns stationära datorer och man ville få överblick över hur länge folk använde de där tingestarna. Då gick det att mäta antal timmar och minuter, eftersom mätobjektet satte sig ner framför sin skärm och gjorde i princip inte något annat under tiden*. Det var en enkel beräkning, antingen hade du skärmtid eller inte. Idag är det inte så. Beroende på hur vi definierar skärmtid, om den ska vara aktiv eller om passiv tid räknas också, skulle vi kunna säga att många av oss har 24 timmars skärmtid per dygn. Det gör att som mätinstrument är skärmtid obsolet och jag tycker att det borde sluta användas helt i forskningssammanhang.
Skärmtid är också ett alldeles för vitt begrepp för att vara till någon som helst nytta. Eftersom skärmtid kan innebära allt mellan himmel och jord, blir det oanvändbart eftersom det inte beskriver någon aktivitet eller ens typ av aktivitet. Det är det grundläggande skälet till att vi aldrig kommer att kunna besvara frågan om skärmtid är bra eller dåligt, som jag skrev om i lucka 3. Vi kan lika gärna ställa frågan om livet är bra eller dåligt, så har vi gjort det ordentligt.
Att påstå att skärmarna har orsakat stillasittandet riskerar att förminska de belagda orsakerna, som stillasittande vuxna, städer byggda för bilar, att det första som möter en är en rulltralla medan trapphuset ligger bakom branddörrar, elgräsklippare, osv. I årtionden har vi byggt samhället för att slippa röra oss, men det blir väldigt tungt om vi ska rannsaka vårt eget beteende. Om vi själva måste börja gå överallt, det finns det inte tid för! Om kommunen att prioritera gång- och cykelvägar framför nya parkeringshus, det kräver kanske att beslutsfattarna också styra om sin livsstil. Då är det enklare och billigare att skylla på skärmarna. Då slipper vi själva ta ansvar, vi slipper förändra vår bekväma livsstil och vi kan lägga skulden och ansvaret på den yngre generationen. Smart ju!
”Younger children need face to face social interaction and screens are no substitute for this.”
I debatten kan det förefalla som om yngre barn är hänvisade till skärmar och att de riskerar att inte få kroppskontakt, missar motorisk utveckling, att barn inte längre leker, osv. Jag vill inte peka ut enskilda debattörer så jag länkar inte här, men ni har säkert sett alla argumenten. Debattörernas retoriska grepp går ut på att peka på enskilda exempel, t ex att barn gärna spelar pusselspel på en platta, och sedan medvetet överdriva omfattningen och konsekvenserna för att få det att låta som om det skulle vara allt de små barnen får göra nu för tiden. Men finns det nån som på allvar tror att barn inte behöver kropps- och ögonkontakt? Som pga skärmar har slutat ha fysisk kontakt med sina barn? Det har jag mycket svårt att tro. Visst kan det tänkas att det finns vårdnadshavare som lämnar barnen med en skärm och inte pratar med dem, håller i dem eller ser dem i ögonen, men det är ett extremt scenario. Då beskriver vi en familj som har stora problem och som måste få hjälp. Det är inte en rättvisande beskrivning av barns generella uppväxtvillkor.
Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.
Här måste jag få ranta lite över ett av de knasigaste uttrycken för skärmpaniken så det roligaste argumentet av dem alla. Jag har tagit det från Twenge men ni har nog hört det i nästan exakt samma ord hos andra.
”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.”
När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman? Och förlåt mina fördomar, men jobbar de inte nära nog dygnet runt där nere i Silcon Valley? Hur skulle de då ha haft tid att skaffa sig erfarenheter av barns uppväxtvillkor? Det går naturligtvis att argumentera för att de som har skapat våra digitala verktyg har kunskap som vi inte har och därför kan göra mer informerade val än vi kan. Men även om de skulle ha rätt, varför är lösningen att ta bort verktygen, varför stöttar vi inte barn att hantera dem? Tror de på allvar att en skärmfri uppväxt är bra i en digitaliserad värld? Tydligen är det många som gör det och orsaken är nog främst den rådande mediepaniken, som har skapat ett nytt manus för Ansvarig Förälder™. Manuset föreskriver en strikthet i relation till sina barns skärmanvändning, nästan som under videovåldsdebatten, då en Ansvarig Förälder™ aldrig skulle köpa en video och högljutt deklarerade detta faktum så snart tillfälle gavs. De stackars föräldrar som hade skrapat ihop en årslön och köpt en Beta Max (VHS är säkert bara en fluga) fick såklart svårt att berätta hur de såg på saken. Idag inser alla att det inte skulle ha varit relevant ifall skaparna av Video 2000 hade gått ut och berättat att de inte längre trodde på sin produkt, eftersom de kände till vilka särskilda funktioner det var som gjorde att ungdomar numera slaktar varandra efter att ha sett på video.
Jag
tänker mig att det där fenomenet borde ha ett namn. Det där att vi tenderar att
lyssna på den som är omvänd än den som har hållit en konsekvent linje hela
tiden. Läraren som bytte sida och började argumentera för disciplin, den förre
storrökaren som larmar om KOL. Det känns antagligen som om de sitter på kunskap
som bara kan fås genom den specifika erfarenheten att ha varit på den mörka sidan
och därefter skådat ljuset. Ibland verkar det vara en grej som kommer med åldern
och jag har faktiskt fått en fråga om det från en journalist. ”Har du inte
börjat byta sida, du som börjar bli gammal?” Inte formulerad exakt så, men
andemeningen var tydlig. Tja, vem vet? Det tycks finnas pengar i det, så ni kanske
ser mig på andra sidan nästa år.
- Nu är inte det helt sant att man inte kunde göra så mycket annat, eftersom det var många, främst yngre, som gjorde flera saker på en gång även framför en tjockskärm. Det gick dock att mäta tiden framför skärmen på ett tydligt sätt.
Nätkulturer 