Det finns många studier som menar att de visar på negativa effekter av samtida medier men som egentligen inte gör det. De kan visa på ett samband, men inte nödvändigtvis på ett orsakssamband, något som jag ska återkomma till i en annan lucka, då jag tänkte plocka isär just ett par såna studier.

Att jag säger att de har fel betyder dock inte att jag har andra studier med motsatta resultat att visa upp. Det är inte så enkelt att vi kan ta fram olika resultat och se vilket som vinner och därmed representerar sanningen. Ibland är frågorna helt fel ställda, så att det inte går att få ett rimligt svar. Vi kan ta sociala medier som exempel. Där säger många att det är för tidigt att säga om det är bra eller dåligt men att tiden kommer att utvisa. Så är det inte. Frågan är fel ställd och vi kommer aldrig att kunna slå fast om sociala medier är bra eller dåligt. Vi kommer med stor sannolikhet att kunna närma oss kunskap om i vilka situationer, för vilka individer eller grupper, i vilka kontexter sociala medier är bra eller dåligt, men även där kommer vi att få vaga, icke heltäckande och antagligen rätt meningslösa resultat.

Det finns andra områden där forskningen kan visa på binära resultat; bra eller dåligt. T ex om det är bra eller dåligt att få en rostig spik i foten. Nu är jag inte hjärnforskare så jag gissar bara här men jag tänker mig att det aldrig kan vara bra att trampa in en rostig spik i foten, oberoende av kontext osv. En anledning till att vi aldrig kommer att få ett enkelt svar på vår fråga om sociala medier är att vi aldrig kommer att kunna definiera sociala medier på ett sådant sätt att det betyder exakt samma för alla vi undersöker. Vi måste bryta ner fenomenet och då kommer vi kanske att finna att det är dåligt att utsättas för mycket hat, men det visste vi redan, det ligger närmast i ordets definition. Vi kommer dock aldrig att hitta en gräns bortom vilket hatet är farligt, utan det kommer alltid att vara individuellt.

Det är lika omöjligt som om någon skulle få för sig att undersöka om skolan är bra eller dålig för barn. Vilken skola? Vilket barn? Vilken kontext? Vilken del av skolan? Menar vi fysiskt? Psykiskt? Hur ser lärartätheten ut? Lärarnas utbildningsnivå? Är vi säkra på att vi mäter just detta och att det inte påverkas av andra faktorer, som föräldrarnas inkomstnivå, barnets fysiska kondition, vädret?

Vi har aldrig exponerats för så mycket forskningsresultat som idag. Vi kan dagligen ta del av flera nya studier, eller snarare rubriker om dessa studier. Det gör att vi måste sålla i informationsflödet i lika hög takt. Vissa rubriker är relativt lätta att välja bort; uppenbar alarmism som går ut på att sälja en bok eller erbjuda behandling mot påhittade fenomen som mobilberoende. Men det är svårare att ifrågasätta forskningsresultat eftersom vi då skulle behöva gå bortom medierapporteringen och ta reda bland annat

• om medias rapportering verkligen avspeglar forskningsresultaten,
• om själva studien är välgjord; har forskarna har tolkat sina resultat på ett rimligt sätt, hur har urvalet gjorts, har forskarna tagit saker förgivet som styr resultaten? Mitt favoritexempel är en studie som presenterades med orden ”Låter vi våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet?”. De har alltså valt en värderande ingång redan från början: för mycket. Då är det är rimligt att anta att ett av deras resultat kommer att vara att vi låter våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet.

Hur ska all denna tolkning och kritiska granskning gå till? Vilka är det som kan ta sig tid att granska forskning utifrån dessa kriterier? Det vore både nyttigt och roligt om vi blev bättre på att prata om forskning, men jag tycker att det är orimligt att alla privatpersoner ska tvingas lära sig och förvänts ha tid till det. Istället tycker jag att forskare borde ta ett betydligt större ansvar än idag. Det håller inte att forskare ska använda sin titel för att uttrycka åsikter och rekommendera sådant de plockar ur en hatt. Det håller inte heller att forskare sitter på sina tjänsterum och hukar när debatten tar knasiga vägar, det ingår i vårt ansvar att bidra till en positiv samhällsutveckling. Media har såklart också en viktig roll. Det tar mycket tid och energi att granska och i nedskärningstider kan det vara lockande att bara publicera pressmeddelanden eller låta bli att ställa kritiska frågor till forskare som uttalar sig. Medierna i P1 tog upp problemet med att ta in annonser från en diktatur, som Kina. Karin Olsson, kulturchef på Expressen påpekade att tidningar även måste ta ansvar för vilka debattartiklar de väljer att ta in. Hon sa att debattartiklar visserligen speglar olika intressen, men menade också att varje publicist måste fråga sig när intresset övergår till att vara ren desinformation. En tidning som påstår att författaren själv ansvarar för sin text tar inte sitt samhällsansvar. Sen behöver förlagen ta ett betydligt större ansvar än de gör idag och låta faktagranska facklitteratur och populärvetenskap. Det görs på många håll men långt ifrån överallt. Om du är intresserad av den här frågan kan jag rekommendera podcasten Sinnessjukt som har granskat boken Kimchi och kimbucha. Det finns ett kortavsnitt men jag lyssnade med behållning igenom alla nio timmarna. Här finns extramaterial om granskningen.

Jag går väl ut hårt och tar det här med Brandolinis princip, eller The Bullshit assymetry principle. Det är en delvis skämtsamt formulerad lag som säger att det alltid tar mer energi att motbevisa dumheter än det tar att formulera dem. Hans exakta ord från 2013 lyder ”the amount of energy needed to refute bullshit is an order of magnitude bigger than to produce it”. Även om han skämtade lite när han skrev det, används principen på allvar för att beskriva det som händer när desinformation, alarmism och annan bullshit får spridning. Det får enormt mycket mer spridning än information, forskningsbaserad kunskap och annan vettighet får.

En av de personer som jobbat hårt för att avslöja bullshit är James Randi. Han var framgångsrik illusionist, eller magiker, men insåg efter ett tag att han kunde använda sin kunskap om hur lättlurade folk är till att avslöja charlataner. Han slutade med sina egna bluffar och började ägna sig åt att avslöja vilka tricks som kvacksalvare och andra charlataner använde sig av. Det finns en film om hans liv: An Honest Liar, som jag varmt kan rekommendera. I filmen visar han hur han avslöjar Uri Geller, i direktsänd tv. Det hade kunnat vara slutet på Gellers karriär, men det var det inte. Han drog sig tillbaka och slickade sina sår ett par år men är tillbaka med full kraft igen. James Randi konstaterar att folk vill bli lurade och han är inne på samma tankar som Brandolini.

Det var väl en upplyftande första lucka! Vad jag än säger och gör, kommer charlatanerna att vinna. Jag tänkte nog ändå ge det en chans och försöka begrava några av feltolkningarna och lögnerna under december månad. Missa inte en enda lucka!

På söndag är det första december, då alla barn äntligen får öppna första luckan i julkalendern. I år får du också det! Och du slipper dyra, tråkiga kalendrar med onödiga saker i, du får istället täppa igen en kunskapslucka varje dag, ända fram till jul. Häng på!