På internationella kvinnodagen passar jag på att dubbelposta på två av mina bloggar eftersom jag har ett starkt behov av att skriva om kvinnors situation, i akademin och i allmänhet. Nu blev det inte så himla mycket könsvinkel på det, snarare en människovinkel. Nåja.

Ni skulle bli förvånade om ni visste vilka personer och organisationer som försöker få mig att jobba gratis åt dem. Det är inte småhandlarna som sliter på en skola eller en kommun som förklarar situationen och argumenterar för att jag ska komma dit och hjälpa dem helt gratis. Nej, det är utan undantag stora, relativt rika organisationer som förklarar för mig att de har en liten budget, att de andra inte tar betalt, att konferensen har ett vällovligt syfte. Jag tar argumenten ett och ett:

• ”Vi har en liten budget”. Ja, det är trist att höra. De kanske vill öka på sin budget så att allt de önskar sig ryms? Alternativt sänka kraven? De som ställer frågan arbetar sällan gratis. De är ofta anställda och har en hygglig lön medan de ringer runt och ber andra arbeta gratis.
• ”De andra föreläsarna tar inte betalt”. Ja, det är trist att höra. Men begripligt. Det finns två grupper som är pigga på att jobba gratis. Den ena är de oetablerade som blir väldigt glada och smickrade för frågan och som mer än gärna tar chansen att bli etablerade. Jag har varit där och gjort det och jag är enormt tacksam för de chanser jag fick. Idag är min situation en annan. Den andra gruppen är de som har finansiering från annat håll och som kan åka ut på arbetstid och göra gott. Sån är inte jag. När jag föreläser är det istället för annat jobb, jag måste ha inkomsterna. De professorer som ställer upp gratis är äldre, etablerade och män. Deras situation och min går inte att beskriva på samma dag. Jag har exakt noll kronor i forskningsfinansiering vilket betyder att om jag ska forska, vilket jag ju tycker att jag ska, måste jag dra in pengar till detta själv. Och just nu gör jag det genom att föreläsa. Något annat sätt finns inte. Och risken är stor att jag tacksamt tar emot chansen att stå på samma scen som de stora elefanterna, äta middag med dem, hoppas att lite stjärnglans dammar av sig på mig. Men det är bara dumt. Det kommer bara att ge mig en flashback från tonårstiden och det är ovärdigt för en vuxen människa.
• Konferensen har ett vällovligt syfte. Ja, det är klart. Jag föreläser inte på konferensen med ondskefullt syfte så det behöver vi inte diskutera.

Min filosofi när det gäller att ta betalt ser ungefär ut så här: jobbet har jag för att försörja min familj. Sen har jag ett roligt jobb som jag har kämpat mig till men det ska inte blandas ihop med att göra saker frivilligt. Bara för att det är roligt ska man inte arbeta utan lön. Om jag ska jobba måste det ge pengar till familjen, annars är det djupt omoraliskt att vara borta från familjen. Självklart med undantag för egna aktiviteter som jag gör för min egen skull eller altruistiska aktiviteter. Men att arbeta gratis åt någon tar tid från det enda verkligt viktiga uppdrag jag har i livet; mig själv och min familj. Om jag då tar betalt kan pengarna jag få tillföra något till familjen (något till studion, en resa, hämtpizza). Alltför många akademiker är så uppfyllda av den bekräftelse de får på jobbet att de inte klarar av prioriteringarna. Och risken är ännu större för kvinnor för då får man lägga till att vi är uppfostrade att serva och tillfredsställa.

Förhoppningen är att alla människor ska växa upp och göra ungefär det som de vill göra. Att de flesta som vuxna slipper vara tonårens wannabe:s. För kvinnor i akademin tycks det vara så att wannabe-positionen är den enda som erbjuds. Fläng runt på alla möten, skicka in oändligt många forskningsansökningar, tacka ja, tacka ja, tacka ja. Har du tur blir du en av oss. Men nej, så blir det ju förstås inte. Istället kommer du att ha offrat allt som är viktigt i ditt liv och fått tillbaka… ingenting alls.

Så ta betalt! Det gäller naturligtvis både män och kvinnor. Ta betalt för det du är bra på och var stolt över det!

Önskar er alla en bra internationell kvinnodag. En spotifylista, kanske?