Jag har aldrig fått så många kommentarer som på föregående inlägg. Det här är ingen kommentarstät blogg så 48 kommentarer är enormt för mig. Tack, alla som orkat engagera sig. Jag känner mig tvingad att moderera kommentarer eftersom det annars hamnar så mycket spam där. Det är alltså inte så att jag stoppar vissa kommentarer, jag måste bara hinna se att de är riktiga kommentarer skrivna av människor först. När det gäller ilskna kommentarer är min åsikt att var och en skäms för sig själv, så jag släpper igenom allt. Ja, om det inte bryter mot någon lag, förstås. Här kommer en liten uppföljning till debatten om skolan.

Vi som arbetar professionellt med frågor om skolan har nog alla haft anledning att fundera över skolans position i samhället. En av de saker som skiljer skolan från andra samhälleliga institutioner är att alla har erfarenhet av skolan. Som elever. Varje vuxen medborgare måste, enligt lag, ha mångårig erfarenhet av hur det är att vara elev. Det förhållande gäller inte för någon annan institution. Det är vanligt att man haft kontakt med vården som patient eller anhörig men det är inte tvingande. Och väldigt få har haft mångårig, nästan daglig kontakt med vården.

Det gör att det finns många experter på skolan, även utanför den grupp som arbetar med skolan. Människor med viktiga erfarenheter, relevanta kunskaper och ofta även ett brinnande engagemang så snart skolan kommer på tal.

Det finns egentligen inget vettigt sätt att ta tillvara dessa kunskaper och åsikter idag. Det finns inga forum för medborgarens syn på skolan. Istället kan man nog säga att den professionella delen av skolan förringar dessa erfarenheter och, i den mån vi överhuvud taget gör något åt saken, försöker vi hålla allmänhetens åsikter så långt från verksamheten som möjligt. Vi försöker hantera det hela, så som man hanterar ett problem.

Samtidigt breder den stora tystnaden ut sig. Det är ganska tyst från de stora namnen inom skolforskning. Resultatet blir att debatten förs av alla andra. Och även om alla andra har högst relevanta erfarenheter och kunskaper om skolan kan vi inte föra debatten enbart på denna nivå. Politiker och en engagerad allmänhet är de som hörs medan det är tyst, åtminstone ganska tyst, från forskarhåll. Vi har en stor mängd mycket kunniga personer på våra universitet, men var är de när det blåser snålt kring skolan?

Resultatet blir en känslomässig debatt. Helt naturligt eftersom det är enskilda personers egna erfarenheter som ligger till grund för uttalanden. Och just här återfinns skillnaden mellan personliga erfarenheter och professionell kunskap om samma sak; den som uttalar sig som enskild person med erfarenheter har all rätt att förhålla sig känslomässigt till ämnet medan en professionell måste kunna tänka på metanivå.

Vi måste få hjälp av proffsen att se linjer, teman i det som händer. Vi behöver få historiska överblickar, hur synen på barn, kunskap och lärande har förändrats. Vi behöver förstå det politiska spelet, så att vi ser hur skolan har vuxit fram. Vi behöver få hjälp att reda ut vad som har att göra med personer och vad som handlar om systemet. Det är svåra frågor och de är ännu svårare när man sitter mitt i det hela med alla sina känslor. Gamla, obearbetade känslor från den egna skolgången, färska sår från barnens skolgång och kanske allmän ilska över hur världen utvecklas.

Så två saker är av största vikt i skoldebatten: vi måste hitta sätt att ta tillvara alla elevers erfarenheter av skolan och vi måste få professionell hjälp att utveckla tankeverktyg för att prata om skolan på samhällsnivå. Inget av detta betyder att vi alla kommer att vara överens men det kan betyda att vi får en mindre känslomässig debatt om skolan och i förlängningen en bättre skola.