Här ger jag en vinkel på PISA-debatten, som Skolverket skrev om i höstas. Mitt inlägg finns i Lärorik, som är Linköpings kommuns tidskrift för pedagogisk utveckling i skolan.

När Skolverket går ut och kommenterar den senaste delrapporten från PISA-studien används bland annat formuleringen att det är ”viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan” vilket i vissa läger har tolkats som att it-användningen är problemet och hos starka it-motståndare även som att Skolverket rekommenderar skolor att inte använda it. Jag tolkar formuleringen som att det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan. För vad betyder det egentligen när studien säger att det finns ett samband mellan hög it-användning och dåliga resultat i PISA?

För det första har riktningen i sambandet inte studerats. Vi vet till exempel inte om de ”extrema användarna”, som använder nätet mer än 6 timmar om dagen, väljer skärmen för att skolan misslyckats med deras utbildning eller om deras resultat dalat därför att de är extrema användare.

För det andra är själva mätskalan extremt godtycklig. Antalet minuter eleverna ”använder internet” förutsätts vara en mätbar enhet medan många i själva verket använder internet på ett eller annat sätt hela sin vakna tid. Att ”använda internet” är inte en begränsad aktivitet mer än att åka bil är en enda aktivitet. Förmodligen finns det de som använder internet lite i största allmänhet men de flesta gör något under sin internetanvändning. En vettig studie borde således ha mätt detta något istället. Med stor sannolikhet hade då andra mönster framträtt. Då hade it-användning kunnat beskrivas som något diversifierat, där avancerade lärandemönster samsas med och lättsam underhållning, där kunskapstörst och verklighetsflykt representerar vitt skilda kontexter och där i princip ingen aktivitet låter sig fångas med orden ”använda internet”. Vid en sådan beskrivning blir det tydligt att det är skolan vi måste granska kritiskt, inte ungas vanor i och utanför skolan.

När delrapporten slår fast att de elever som aldrig eller väldigt sällan använder it har de bästa skolresultaten säger det oss någonting viktigt om skolan. Det talar om att utbildningsväsendet i stort inte har utforskat och utnyttjat den potential till lärande och kunskapsutveckling som nätet erbjuder oss. De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig alltså bättre än andra. Fundera över det förhållandet en stund! De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig bättre än andra. Där har vi ett resultat vi bör diskutera!

När diskussionerna ensidigt handlar om farorna med hög it-användning riskerar vi att fokus hamnar helt fel. När vi låter hög it-användning bli syndabocken för dåliga skolresultat, eller ännu värre; låter dagens ungdom bli syndabocken, då spelar vi ett högt spel. Vi riskerar att försämra för de barn som på olika sätt fått bättre uppväxtvillkor tack vare nätet. Inte nödvändigtvis de som har det rätt bra, socioekonomiskt och trygghetsmässigt. Vi vet sedan tidigare att de klarar sig relativt bra, åtminstone som grupp betraktat. Men vi spelar med mer utsatta unga som insats. De som har hittat alternativa lärandestrategier eller alternativa sätt att söka hjälp. De som inte har stöd från vuxna i sitt utvecklande av metoder för att klara sig i livet. Dessa barn lämnas åt sitt öde om vi väljer att fokusera på antal minuter online istället för att prata om skolutveckling. Eller brist därpå. Om nu skolan misslyckas med så många elever som PISA tycks visa, är det en mycket allvarlig fråga som borde diskuteras med helt andra förtecken elevernas it-användning.

Det är utan tvekan svårt att tolka PISA på ett vettigt sätt. OECD har lyckats bra i sin marknadsföring och mätningen betraktas ibland som ett objektivt mätinstrument trots att det bara är ett av många tänkbara sätt att mäta framgångar. Men även om vi tar PISA som en vettig mätare och litar på att det ser illa ut för svensk skola, finns det en rad alternativa förklaringar som borde upp på agendan långt före it-användning. Till exempel de enorma nedskärningarna som genomfördes i början av 1990-talet och som med stor sannolikhet påverkat kvaliteten på utbildningen, både vad gäller eleverna och deras lärare. Den ökade arbetsbördan för lärare och byråkratiseringen av skolledartjänsterna är andra tänkbara delförklaringar. Vi bör i korthet vara försiktiga när vi så slarvigt fördelar skuld.