Don’t call us, we’ll call you

De senaste veckorna tror jag att jag har bidragit till två uteblivna tidningsartiklar. Det låter helt sjukt kaxigt att tro att jag verkligen har påverkat så mycket men jag kan inte se det på något annat sätt. Två olika tidningar har ringt och velat prata om näthat. I båda fallen har det handlat om särskilda händelser på respektive ort och journalisten som ringt har haft en särskild ton i rösten i början och en annan i slutet av samtalet. Den inledande tonen har något indignerat över sig, det är den där rösten som man har när man vet att alla i rummet delar ens uppbragda åsikter om något. Och i den tonen framförs redogörelsen för händelserna, näthatet som drabbat en person på orten. Jag har fått extremt fula uttalanden upplästa för mig, framförda som en sorts bevis på den underliggande tesen att unga idag inte har några gränser och att nätet har gjort oss till monster.

Att det sedan inte har blivit några artiklar beror kanske på att jag har problematiserat det hela och att det har tagit musten ur hela upplägget. Det finns inget att skriva om ifall man måste nyansera det. Journalisten har tackat för intervjun med den helt normala, neutrala rösten.

Några av mina huvudpoänger har varit

  • Vi uppför oss visserligen lite annorlunda vid datormedierade samtal, det har man kunnat visa och det finns det förklaringar till, men det är inget som utmärker unga utan gäller alla åldrar.
  • Vi vet fortfarande inte om det finns ett särskilt näthat i den bemärkelsen att det är grövre. Det kan vara så att de här kampanjerna i själva verket är en spegling av hur snacket går ute i stugorna.
  • Eftersom världen nu ser ut så här måste vi hitta sätt att förhålla oss till det. Man kan välja att inte läsa tidningskommentarerna om man tar illa upp av dem, som ett exempel.

Det är naturligtvis så att alla typer av kränkning och övergrepp är oacceptabla och att vi ständigt måste slåss mot dem. Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Det vi däremot inte får göra är att tro att hatet uppstod eller ökade i och  med internet. Iallafall inte utan att ha på fötterna. Det kan se ut som att det ökade men vi vet verkligen inte att det förhåller sig så. Det kan vara så att vår indignation beror på att det här hatet syns mer tack vare internet. Alltså att det inte har ökat utan bara kommit upp till ytan. Och då måste vi tänka annorlunda, då blir det plötsligt inte enbart av ondo. För var vill man ha sin fiende? Jo, där man kan se den, så att man kan slåss mot den.

Det här blev ett långt inlägg så jag stannar här och fortsätter imorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s