Fortsättning från igår.

Hat har alltid funnits. Kvinnor som anmält män för övergrepp har alltid släpats i smutsen, den som sticker ut i skolan har alltid riskerat trakasserier från elever och lärare, den som avviker från majorieteten när det gäller utseende, sexuell identitet, etnisk bakgrund, social klass och annat riskerar att drabbas av förtal, bli motarbetad och hatad. De flesta av oss har sluppit konfronteras med detta så snart vi gått ut skolan och om vi haft turen att lyckas etablera oss i majoritetsvärlden. Nu när internet finns i våra liv måste vi se och höra hatet på ett annat sätt. Det är läskigt och man blir mörkrädd men kan vara början till slutet.

Jag blir djupt misstänksam här folk säger att ”det där är ju sånt som de knappast skulle stå för utanför nätet”. Hur vet vi det? För det första vet vi att folk i grupp kan begå de mest bestialiska handlingar. Och då handlar det inte bara om krig och den typen av pressade situationer, utan även på en svensk förskola eller ålderdomshem kan grupper av vuxna spåra ur fullständigt. I de flesta fall är det något vi läser om i tidningen och suckar lite över men inte berörs av mer än så. Nu är det verkligen så att vi måste konfronteras med såna här strömningar.

När det gäller att läsa eller inte läsa, tänker jag så här: Att folks innersta tankar och hat mot varandra kommer fram så tydligt i hatgrupper på Facebook eller i tidningarnas kommentarsfält gör att vi måste sansa oss lite. Vi kan inte vara överallt och läsa allt. Det är lite som om vi har fått röntgenglasögon allihop. Det skulle ju också innebära att vi måste vara försiktiga och tänka efter lite. Vi kan inte kasta oss ut och titta på allt hela tiden. Även om jag kan titta i mina jobbarkompisars väskor gör jag inte det. Dels för att jag inte vill kränka deras integritet, dels för att jag inte vill veta allt om alla. På samma sätt måste vi alltså skydda oss själva och den andra personen genom att inte läsa allt som går att läsa på internet.

Och för att tjata lite om googlehygien: Vi som tycker att vi är på den goda sidan måste ta ansvar för innehållet på nätet. Inte på det defensiva sättet som man gjorde förr i tiden, då man försökte stoppa det onda och ägnade sig åt extensivt listande av det fula, det olagliga, det oetiska. Vilket i sig är en sjuk aktivitet. Vilka var dessa skumma typer som skannade nätet efter vidrigheter och varför höll de på så? Och varför lät vi dem göra det? Nej, det rimliga sättet att ta ansvar för nätets innehåll är naturligtvis att bidra själv. Att översvämma nätet med information om sig själv, sina aktiviteter, sin organisation, goda tankar, stöd, hjälp, pepp, osv.