Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.