Mitt jobb är alldeles outhärdligt ibland. När forskningen handlar om barn som far illa och när omgivningen vägrar att se. När barn som råkat illa ut används av vuxna som vill tjäna pengar, som vill vinna politiska poänger eller som bara inte ser barnet. Då händer det att jag måste stänga dörren på jobbet och sitta en stund och torka tårarna. Och jag inte orkar gå ut och fika efteråt heller, för det otäcka skapar nån sorts folkskygghet. Även om mina kollegor naturligtvis är helt oskyldiga till det jag gråter över, är det som att jag tycker illa om folk i allmänhet efter att ha konfronterats med allt det hemska som finns där ute.

Ett tag var jag inne på att inte fortsätta. Jag kan med lätthet styra om forskning och undervisning så att det handlar mer om lärandeaspekter av nätet än om sexuell exploatering, kränkande behandling och otrygghet på nätet. Och jag funderade på det, för att jag tänkte att jag inte kommer att orka ha det så här.

Men när jag fick tänka ett tag insåg jag att alla andra som jobbar med svåra frågor klarar det. Poliser, socialarbetare, vårdpersonal, domare som måste konfronteras med allt det hemska som finns där ute. De orkar ju. Någon måste orka. Och så tänkte jag på att de tårar jag fäller är en annan sorts tårar än de som barnen fäller. Barnens tårar kan uppvägas, kan vara viktiga, kan leda till något bättre, men bara om vi som är vuxna också orkar med att bli ledsna. Att undvika det svåra för att man inte orkar är självklart en monumentalt egoistisk handling. Så jag fick tänka om och hitta ett sätt att orka. Om inte jag gör just det här, kanske ingen gör det, tänkte jag.

Och därför fortsätter jag att envist hävda att det finns olika sätt att anlägga ett barnperspektiv, att fortsätta sätta mig in i vilka faror som finns för barn, att fortsätta vända på perspektiven för att se hur vi verkligen kan hjälpa. Jag balanserar utan att vingla mellan att vara forskare och aktivist.

Ett sätt att vara både forskare och aktivist är det jag och några kollegor har bollat under helgen och som lanseras imorgon, någonstans på internet. Håll utkik! Ett annat sätt är den öppna föreläsning jag planerar att hålla på onsdag, någonstans på internet. Håll utkik!

Här tänkte jag att det skulle passa med en covervideo men så hittade jag denna liveversion från 1969. Simon & Garfunkel presenterar låten som en av sina nya låtar. Hör hur unga deras röster ännu är. Och texten är naturligtvis det jag är ute efter. Gråt en stund, men sen är det dags att forska!

Ä men va fan, vi tar den andra också. Strax innan Johnny Cash dog spelade han in Bridge over Troubled Water med Fiona Apple som körar outhärdligt vackert. Johnny hade precis blivit änkling. Hans livskamrat June Carter dog bara ett halvår innan han själv dog och han slutförde inspelningen av detta sista album efter att hon gått bort.