Hatet och dess konsekvenser

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

2 tankar på “Hatet och dess konsekvenser

  1. Marie

    Hej Elza,

    Jag vill uttrycka mitt stöd till dig och det du skriver och forskar om. Jag är glad över att det finns människor som du. Och viktigt att debatt om nätkultur och barns rättigheter inte enbart grundar sig på de egna åsikter och rädsla, utan även forskning och reflektion. Förfärligt att hatiska kommentarer gör att kloka människor som du behöver dra sig undan, men allt gott till dig just nu. Och välkommen tillbaka till det offentliga samtalet när du känner dig redo.

    Med många varma och vänliga hälsningar,
    Marie

    Svara
  2. TE

    Hej!

    Jag ser fram emot din bok! Jag arbetar i skolan och är mest i situationen att stötta och råda elever som råkar utför näthat. All styrka till dig och att du kan hantera situationen så professionellt!

    Svara

Lämna ett svar till TE Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s