Vad gör vi åt hatet?

I förra inlägget skrev jag om hatet och dess konsekvenser. Några av de konsekvenser vi kan se är att vissa röster tystnar helt eller delvis. Det är kanske inget konstigt i sig, att alla inte hörs hela tiden, men det är allvarligt när vi ser att några tystnar på grund av hat och hot. Och det otäcka är att risken är överhängande att de som faller ifrån är de som inte heller fick talutrymme innan internet. Det är alltså en maktfråga, men som jag skrev igår måste jag återkomma till det i ett separat inlägg. Nu tänkte jag bli nästan lite praktisk.

För det första måste vi börja titta bortom de enkla förklaringarna. Det är inte någon annan som hatar. Vi har byggt in hat i vår samtalskultur, men det går att byta spår, det bestämmer vi själva. Om det gick att införa program som Idol och Robinson, som blev så hårt kritiserade i början men som nu är en etablerad del av myskvällen i folkhemmet, går det att ta bort program som Svt Debatt och Trolljägarna och införa program som inte lyfter fram det värsta hos oss. Klart det blir kritik i början; det här är inte bra tv! Men vad som är bra tv är inte bara en fråga för tv-producenterna, det är också en fråga för oss. Ett steg på vägen är alltså att se över vår kulturella miljö. Vad accepterar vi? Hur argumenterar vi? Vilka är utsatta? Ger vi dem stöd? Men det är naturligtvis en mycket större fråga än bara ett par tv-programformat. Det här handlar om genomgripande samhällsfrågor om utanförskap och tillhörighet. Vi behöver ett ständigt pågående samtal om begränsande normer. Då först kommer vi att få en förändring till stånd.

Samhällsnivå

Med samhällsnivå menar jag egentligen politik. På den här nivån behöver vi diskutera lagstiftning men också filosofiska resonemang om vår samtid, forskning som är relevant för att förstå vad som händer, osv. Eftersom så mycket av hatet styrs av diskrimineringsgrunderna, måste vi börja där. Normkritik är grunden till all samhällsförändring som kan minska hat. Ett tydligt inkluderande arbete finns på flera ställen, t ex älskar jag regeringens cyberfeminist och vad den titeln signalerar. Mycket, mycket mer såna tydliga ställningstaganden behövs, som motvikt till normaliseringen av sexism och rasism som vi sett på sista tiden.

Gruppnivå

Hit räknar jag utbildningsväsendet, vården, organisationer, företag, myndigheter, familjen, vänkretsar, osv. Alla sådana aktörer måste börja fundera på de här frågorna; hitta felen och lösningarna.

  • Hur pratar vi med varandra i den här gruppen?
  • Vilka har gruppens stöd och vilka står helt eller delvis utanför?
  • Har vi en plan för vad vi gör om någon blir utsatt?
  • Har vi en kultur där den som far illa kan berätta?
  • Har vi en kultur där vi går in och stöttar om nåt händer?

Både på samhälls- och gruppnivå måste vi se till att den som råkar ut för hat vågar berätta och att det finns en kultur av stöttande. Idag ser jag obehagliga tendenser att göra hatet till en personlig fråga, som jag berörde i mitt förra inlägg.

Här är det på plats att ta media i örat. Inte bara när det gäller programformat utan också vad de publicerar för att få till lite nerv. Varför ska det lilla fåtal som arbetar mot panikerna behöva jobba dygnet runt bara för att journalister väljer att föra fram tokiga tankar som faktiskt går att googla på och se att de är knasiga? Om inte det ständigt skedde skulle vi som är experter på området kunna få uttala oss om viktiga och riktiga frågor, som hur vi kan hjälpa de unga som faktiskt råkar illa ut. Just nu framstår det som om vi experter är nån sorts dårar vi också. Rosenkindade teknikoptimister som vill att alla bebisar ska vara på nätet hela tiden och som tycker att lite porr har väl aldrig skadat nån. Vi kan prata på andra sätt men vi hinner fan inte. Och då blir det helt fel. Det blir också helt fel att det går så mycket tid till nåt som faktiskt är skapat av medierna. Jag har så svårt att hålla mig när det talas illa om unga och då ställer jag upp fast jag varken hinner eller orkar. Och nu när jag har sagt nej, då faller det kravet på andra som kanske inte alls vill ha den rollen som jag har. För jag baxar gärna det här. Jag är sjukt bra på det och tycker att det är viktigt. Jag har en familj som stöttar mig i den tidvis rätt omfattande frånvaron, som inte tycker att jag är sämre för att jag svarar på en telefonintervju när jag gungar barnbarn i parken och som peppar mig att orka. Och så är det ju inte för alla. Det ska vara möjligt att vara internetforskare och sitta på sin kammare. Helst inte såklart eftersom det är viktigt att nå ut med sina resultat, men det kan göras på olika sätt. Att ta en radio- eller tv-debatt eller svara journalister i telefon i snitt två gånger i veckan (då slår jag ut det över hela året) är inte nåt alla vill eller bör vilja göra. Vilket för oss in på nästa nivå.

Individnivå

Individer måste tillåtas hitta strategier för att fungera. Det kan handla om att skydda sig själv, stötta andra och att inte bidra till hatet genom aktiva handlingar eller passivitet.

Att jag tar upp den här nivån betyder inte att jag gör hatet till en fråga som enskilda ska hantera. Tvärtom! Det är naturligtvis inte ett enskilt ansvar att tuffa till sig, att undvika vissa saker, att ge efter för hat och våld. Det är en samhällsfråga, inte en individfråga!

Men samhället, det är ju vi. Så om vi ska tänka praktiskt måste arbetet ske på många nivåer samtidigt. Och en av dessa är den personliga. Samtidigt som vi anlägger ett normkritiskt perspektiv på hatet, rättsväsendets funktion ses över, media tar sitt ansvar och så vidare, måste individen överleva dagen. Vi behöver skapa strategier och vi behöver prata om att alla har rätt att skydda sig. Praktiska saker som:

  • Det är inte ett etikettsbrott att blocka någon eller plocka bort någon från sin kontaktlista. Att inte följa någon tillbaka behöver inte vara ett statement, det kan lika gärna vara ett praktiskt ställningstagande.
  • Det är ok att tacka nej till Svt Debatt eller P1 Morgon eller nåt annat som erfarenhetsmässigt genererar hat. Att tacka nej betyder inte att en vägrar ta debatten.
  • Vi behöver diskutera när det är ok att använda nätets spridningspotential till sin egen fördel, t ex genom att outa nån som trakasserar en. Och när en behöver vara försiktig med det.
  • Var och en måste få bestämma nivå. Exempelvis när det gäller filtrering av t ex mail eller hur mycket en svarar i telefon. För den som är utsatt kan det vara ok att förlora vettiga mail och samtal mellan varven för att få ha tryggheten att våga öppna inboxen eller vakna på morgonen.

Och så vidare. Det finns strategier och alla behöver diskutera dem men alla behöver inte göra lika.

Men nu ska jag skriva klart boken om detta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s