Igår var min plan att jag ikväll skulle skriva om den fantastiska dag som jag visste att det här skulle bli. Jag skulle prata näthat med Robert Aschberg på samma scen som Monica Lewinsky sen skulle stå på. Och jag skulle få lyssna till henne, live. En sån kämpe, en kvinna som vänt det hat hon utsattes för till sin fördel. Jag fick lyssna till hennes gripande berättelse, men inte förrän jag själv blivit utsatt för patriarkala härskartekniker på samma scen, inför 150 personer. Jag kan berätta om det nån gång, men tills vidare vill jag att ni ska veta att det inte var arrangörernas fel. De gjorde allt de kunde för att motverka det som hände på scenen, både i den panel jag deltog i och den efter. Vissa saker går inte att planera bort. I alla fall inte om det ska finnas män på scenen.

Jag flydde därifrån efteråt, bara för att jag visste att jag hade nånstans att fly. Mina jetsetfastrar hade dammiddag och jag stapplade in på den och fick all den debreifing man kan önska. Och sen champagne och middag med arrangörerna. Nu avslutar jag den här dagen, djupt tacksam för all den support och pingvinkraft som finns i världen. Glad för att vi kvinnor kan ha varandras rygg och stolt över det systerskap där vi faktiskt steppar upp. Imorgon är en annan dag och då kanske jag är mer förbannad igen över det patriarkala trampandet som vi hela tiden måste stå ut med. Och hantera själva. Gonatt.