Bilden är från Monica Lewinsky-eventet i fredags. Jag var precis så sur som jag ser ut. Camilla Wagner är precis så proffsig och genomtänkt feministisk som hon ser ut.

Nu har jag turnerat en hel vecka i sträck, med ett kort uppehåll hemma för att tvätta kläder och krama familjen. (Och mer än en gång berättat om mina möten med prinsessan, prinsen och Ms Lewinsky.) Det har varit en vecka av koncentrerad kärlek och hat. Massor av kärlek från följare och deltagare i olika event, men också hat från både väntat och oväntat håll. Jag förbereder en serie inlägg om hatet men nu tänkte jag prata lite om kärleken. Och inte vilken kärlek som helst, utan den vänskapliga, omtänksamma kärlek som jag ofta kallar för nätkärlek men som även flyttat ut i rummet. Folk som tar sig tid att komma fram och säga att de läst min bok, eller som mailar och berättar om saker de förstått efter att ha läst det jag skriver, eller som bara säger att det jag gör är viktigt.

Det här betyder så mycket. Förmodligen mer än det borde. Det är ju bara tankar, åsikter och artigheter. Men som uppvägande kraft mot hatet och motståndet är det oslagbart. Lika sänkt som jag blir av förminskandet och förlöjligandet, lika upplyft blir jag av de peppande kommentarerna. Kärleken kommer dock aldrig att kunna uppväga hatet. Vi människor verkar inte funka så. Hatet äter sig in och kräver energi därför att jag måste förhålla mig till det. Varenda hatmail och fult menad kommentar pockar på uppmärksamhet och kräver av mig att jag funderar ut ett sätt att tänka om det med värdigheten och vettet i behåll. Kärleken däremot, bygger upp mig på ett okomplicerat sätt och helt utan krav på egen insats. När nån twittrar att de pratat normkritik med sina barn hela kvällen eller när nån kommer fram och tackar för att jag vågar göra det jag gör när den allmänna debatten ser ut som den gör, då stannar världen lite för mig. Det blir stilla inom mig och jag kan bara vara en liten stund. Så länge jag lyckas stanna i det där tillståndet, flödar energin: Det här grejar vi! Det går att göra det jag gör utan att gå under! Jag är lika mycket värd som alla andra!

Ja, men sen brakar det, när nån skriver eller säger nåt hatiskt. Men det jag ville säga är att det är viktigt med nätkärlek. Hellre ett vänligt ord som riskerar att uppfattas som fjantigt och fjäskigt än en tystnad som riskerar att uppfattas som medgivande till hatet.