Ibland ringer journalister mest för att bekräfta det de redan skrivit, eller planerat att skriva. Jag ska fungera som en forskarröst som stärker deras text, som utan undantag är alarmistisk. Och då blir mitt jobb att vända deras perspektiv. Det är ofta rätt hårt arbete och det tar tid. En intervju som var tänkt att ta några minuter kan ofta ta upp till en timme. Men det känns ändå som rätt väl använd tid eftersom jag genom detta lyckas stoppa ännu ett alarmistiskt medieinslag.

Men ibland funkar det inte. Häromdagen ställde jag upp på en telefonintervju där frågan var hur man undviker näthat. Och jag lyckades inte vända detta samtal. Det har gnagt i mig ända sedan dess och jag tänkte skriva lite om det här. Som terapi för mig och kanske som upplysning för den som eventuellt läser den artikel som så småningom kommer ut.

Frågan hur man undviker näthat är lika fel som frågan hur man undviker våldtäkt. I alla fall om man med undviker menar offret. Att fråga hur man undviker att bli en hatare är mer relevant, precis som det är relevant att diskutera hur män kan undvika att förgripa sig på kvinnor. Det handlar inte om att hitta regler för hur man uppför sig på nätet för att slippa bli utsatt för hat. Det är inte offrets fel. Det är inte offrets ansvar att undvika hat. Att söka efter den typen av lösningar betyder att man anser att offret är en del av problemet.

Om jag skulle ta mitt ansvar för att undvika det hat jag utsätts för, skulle det innebära att jag skulle sluta vara så jävla dum i huvudet, att jag skulle sluta uttala mig om saker jag inte begriper, sluta tro att jag är nåt, sluta ta pengar från en lite vagt utpekad digitallobby, skaffa mig egna barn så jag förstår vartåt världen är på väg, sluta vara så otrevlig och arrogant och sluta kritisera seriösa forskare. Nu är inte detta nån komplett lista eftersom jag sedan länge har slutat läsa hatet, men det kan ändå fungera som en start.