Jag ser det inte som förbryllande att tonen blir hård. Bjärwalls artikel ÄR trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det hon säger, tvärtom, och hon väljer att inte ställa några kritiska frågor till den bok hon refererar till. Hade hon gjort det, eller konsulterat någon expert på området, hade hon fått veta att det finns en överhängande risk att hennes artikel underblåser en pågående panik och föräldrars obefogade oro. Det tryggaste för barn och unga vore att ha lugna och sansade vuxna omkring sig. Vuxna som kan se barnen i ögonen och agera på det de ser, utan att dras med i olika drev, enbart förankrade i känslor av undergång och en mörknande framtid. Vi vet med säkerhet att även denna panik kommer att passera, att vi kommer att skratta när vi slutligen avkodat nätet som rum och skärmar som gränssnitt. Det är inget konstigt, det är en naturlig utveckling. Men vi är tänkande varelser och vi accepterar inte naturliga processer om de är destruktiva. Tvärtom, försöker vi bryta mönster som förstör för oss. I det här fallet är risken att unga råkar illa ut. Vi som är vuxna kommer att klara oss. Så om vi mest bryr oss om vuxna, kan vi fortsätta panikera. Om vi däremot också tänker på unga och alla som på andra sätt är utanför normen, då måste vi göra vårt yttersta för att mota paniken.

Bjärwall fortsätter: ”Men – detta infernaliskt svåra ord att få gehör för i denna debatt – vi måste också tala om nätanvändningens avigsidor. Detta vet vi: Runt om i världen är barn och unga beredda att ta till våld, riskera relationerna till sina närmaste och försumma sin fysiska hälsa för att slippa slita sig från digitala spel och sociala medier. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga.”

Det här är ju en extremt selektiv bild av världsläget. Ja vi vet mer om psykisk ohälsa men vi vet fortfarande inte vad som är ökning och vad som handlar om att fler äntligen kan prata om det. Vi vet inte heller allt om orsakerna. Och det finns betydligt mer kvalificerande antaganden än att de har med skärmtid att göra. För det första har vi inte haft skärmtid mer än ungefär 20 år och för det andra sammanfaller den iakttagna ökningen bättre i tid med de stora nedskärningarna inom skola och vård som genomfördes i slutet av 1980-talet. Men det är svårare frågor att samtala om. Vem ska vi anklaga för att vi struntade i barn, valde bort välfärd för de som inte kunde försvara sig och istället använde upp pengarna till annat? Nej då blir det lättare att söka orsakerna under gatlyktan eftersom det är ljusare där: hell, vi kan väl skylla på nätet. Eller varför inte på ungas egna val av aktiviteter?

Vidare skriver Bjärwall: ”Hänger det ihop? Allt fler studier tyder på det, men Dunkels och hennes kollega Daniel Kardefelt-Winther skriver i DN Kultur att tanken är gammalmodig. Det är ett vanligt invektiv som kastas mot den som försöker nyansera bilden av barns och ungas nätanvändning. Men att studera detta möjliga samband är inte gammalmodigt, det är i högsta grad framtidsorienterat när allt tyder på att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet.”

Här väljer Bjärwall, förhoppningsvis med flit, att blanda ihop begreppen. Det vi säger är att den typen av påverkansstudier är gammalmodiga, på goda grunder. Det är också så att hennes angreppspunkt (”dagens ungdom”) är gammalmodig, vilket stöds av historiska studier av introducerandet av ny teknik. Sen ställer hon gammalmodigt mot framtidsorienterat därför att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet. Va? Hon måste väl förstå att det inte automatiskt blir modernt bara för att vi pratar om framtiden. Det går att ha ett gammeldags förhållningssätt även om man talar om ett samtida fenomen. 

Bjärwall igen: ”Forskning om negativa effekter har dominerat i snart tjugo år, skriver Dunkels och Kardefelt-Winther. Skam vore det annars, eftersom ett av forskningens mest centrala uppdrag är att identifiera problem. Men denna problematiserande forskning gör inte så stort avtryck. Det kan, som jag skrev, bero på att den inte har tillgång till dataindustrins pr-resurser på det sätt som den positivt orienterade forskningen har.”

Här har vi en helt annan bild av vilken forskning som får genomslag. Jag vet ju själv hur lite utrymme jag får för mina rön som kan räknas som positiva (de är självklart ändå problematiserande, jag tror Bjärwall använder begreppet fel*) och hur mycket de forskningsrön som varnar för något exponeras.

Mer ur repliken: ”Dunkels och Kardefelt-Winther skriver att jag anklagar akademin för ”forskningsfusk”. Men det handlar inte om fusk, det handlar om kommersialisering. Om korsbefruktningar i olika former, som exempelvis det så kallade forskningscentret Mobile Life Centre i Kista eller enheter inom svenska universitet som samarbetar med dataindustrin. Här styr företagen delvis vilken forskning som blir av. Ofta är den fokuserad på att skapa underhållning.”

Fast här finns inget annat att säga än det vi skrev i vårt svar: det går inte att mörka såna samarbeten och det går således att kolla upp vilka studier som finansieras av ”dataindustrin”. Allt annat än ett öppet redovisande är nämligen just forskningsfusk och det måste man ha mer på fötterna för att anklaga nån för*.

Vidare i repliken: ”Ett av de mest kontroversiella orden i denna debatt är skärmtid. Det är begripligt. Ordet ger associationer till auktoritärt föräldraskap som slår ner förbudsskyltar i familjelivet. Dessutom är det en osmidig beteckning för något som kan rymma högst skilda aktiviteter, från studier till våldsporr. Men det är ändå ett ord som har sitt existensberättigande, eftersom den samlade tid vi tillbringar vid våra skärmar är lika med den samlade tid som tas från annat, till exempel aktiviteter där andra sinnen än syn och hörsel väcks till liv.”

Superbra exempel på trams. Det går inte att först säga att skärmtid är allt i livet och sen säga att det ändå är ett problem eftersom det ökar. Jag vet inte vad retorikerna kallar det fula knepet. Jag vet vad jag kallar det*.

Bjärwall igen: ”Jag får mejl, sms och faktiskt också pappersbrev från föräldrar, lärare, psykologer och även en del unga vuxna som delar mitt kritiska perspektiv. Många forskare, till exempel neurovetaren Katarina Gospic, har också varnat för den ökande nätanvändningen. Ändå kallas vi som granskar digitaliseringens baksidor för alarmister.”

Jag får mail, sms och pappersbrev från folk som säger att jag är ful och dum i huvet, att jag borde sluta forska eftersom jag är så jävla dålig på det och att jag har betalt av ”branschen”. Det betyder inget även om det ibland kan kännas så när många säger samma sak. Det här är det vi forskare kallar anekdotisk bevisföring*. Utan tvekan går det att hitta skrämmande exempel på osund skärmtid men det får inte styra vårt tänkande kring frågan. Vi får inte förledas att tro att ett barn vars spelande tagit över livet endast behöver hjälp att minska sitt spelande och skutta tillbaka till skolan. Vi får inte heller låta den oro vi har för ett fåtal unga drabba det stora flertal som har fått bättre liv just tack vare sin omfattande skärmtid. Det är vårt ansvar att tänka djupare och allvarligare på frågan än så.

Och så kommer replikens slutkläm: ”Well, det är i så fall svagt klämtande alarmbjällror, överröstade av dataindustrins ständigt pågående klang- och jubelföreställning. Men det är roligt att någon hör oss.”

Det gäller att skilja mellan ”dataindustrin” och oss andra som forskar och arbetar med de här frågorna utifrån ett intresse, ett samhällsansvar och en kunskap som sträcker sig bortom skräckscenarier. Skräckmånglarna är inte svagt klämtande, de är högljudda och får i det närmaste obegränsat utrymme i media. När Aktuellt ville ta upp debatten, bokade de in Bjärwall först, sen ringde de mig och tjatade. När jag förklarade att jag varken hade tid eller ville riskera hatet efteråt sa hon som ringde: ”Men du är ju så bra på det här”. Ja men ring mig först nästa gång då! Tänkte jag men glömde att säga. Det kommer nämligen inte att hända. Det är inte sant att media har ett intresse för att föra fram båda sidor. Vi som nyanserar kommer alltid i andra rummet eftersom vi inte genererar klick om jag får uttrycka mig lite slarvigt. Vi genererar bara mycket hårt arbete med att släcka bränder och en outsinlig källa med hat. Från de som har hört ljudet från alarmbjällror.

* Fotnot: För att förenkla tillvaron för mina hatare har jag *-märkt de delar av texten där jag använder retoriska knep för att göra en poäng. Sådana är nämligen förbehållna manliga forskare och debattörer. När jag på olika sätt använder min position i samhället som ett maktmedel för att göra min röst hörd och för att understryka mitt budskap, påpekas detta med imponerade noggrannhet. ”Påpekas”. Jag är alltså medveten om att jag bryter mot könsnormen vid åtminstone de ställen jag märkt med en *. Ni behöver således inte maila mig om detta. Tack på förhand.