Det är många som är arga nu, när det gäller frågor som rör skolan. Den vreden har ett pris. Den gör att energi som hade behövts till eleverna istället läggs på ordväxlingar, meningslöst debatterande och ilskna påhopp. Det är naturligtvis inte ok att lägga resurser på konflikter mellan vuxna, på bekostnad av barn. Samtidigt är det ett svårgreppbart pris som inte låter sig konkretiseras så lätt, mer än att det urholkar barns tillit och fortplantar sig genom generationer.

Vreden har också ett annat pris. Den orsakar tystnad. Det är lite lättare att prata konkret om det priset, eftersom det får omedelbara, mätbara effekter. Vreden hos en del som hör mig prata eller läser det jag skriver kostar mig nattsömn, lugn, trygghet, aptit, lust, ork. Så ursäkta om jag kräks framför era ögon, men här kommer det jag skulle vilja säga men aldrig vågar.

Mitt liv blir lite sämre därför att du tycker att jag är irriterande. Såpass irriterande att du måste berätta det för mig. Jag är den första att erkänna att jag kan vara lite för mycket, lite för ofta och lite för energiskt. Men varför måste du säga det till mig? Ring en vän! Viska till din bänkgranne under föreläsningen! Skicka nidbilder av mig på små lappar till dina kollegor, jag kunde inte bry mig mindre! Tanken är fri, luften är fri, säg vad du vill, men säg det inte till mig!

När du kommer med dina arga påhopp (ofta förklädda till frågor, för övrigt) krymper mitt livsutrymme. Jag kanske verkar stark, glad och nästan äckligt positiv till digitalisering, men allt är inte alltid som det verkar. Du har nog också tillfällen då du döljer hur det egentligen känns. Det har iallafall jag. Ibland, när jag har varit i vredens närhet lite för mycket, kan jag ha såna tillfällen varje dag. Ibland exakt hela dagen, från det förbannade ögonblick då jag vaknar till det välsignade då jag somnar. Varje morgon får jag kriga mig upp ur sängen och tvinga mig att göra det som nyss var så enkelt och okomplicerat. Det du sa var väl inte särskilt ilsket, tänker du. Men tillsammans med alla de andras vrede, får din vrede ett väldigt högt pris.

Äsch, jag vet inte. Jag ville nog bara tala om för dig att jag också är människa.