Fortsättning från förra inlägget.

Jag var på väg ut genom dörren när jag såg brevbäraren komma, så jag tog emot posten och tänkte lägga in den i hallen när jag såg att ett kuvert var till mig, från Umeå universitet. De senaste veckorna har jag inte orkat öppna någon post förutom räkningar som jag lämnat direkt till Johan. Även de roliga kuverten ligger oöppnade, trots att jag misstänker att de innehåller roliga saker. Utmattning gör konstiga saker med ens hjärna. Det är som om det finns krav förknippat med de mest vardagliga saker och när det finns krav, då slutar jag att fungera. Jag kan frysa till is när jag ska plocka ner det jag handlat i kassen eftersom jag inte lyckas komma på vad jag ska lägga ner först eller ens vilket handgrepp man använder för att plocka upp en vara. Däremot kan jag ställa mig och laga mat om jag kommer på det själv och ingen förväntar sig mat vid en viss tid, jag kan kratta löv och fylla alla poolerna i vårt vattenland, men inte öppna ett kuvert som kanske innehåller som jag antagligen blir glad för, vilket innebär att jag måste höra av mig och tacka. Tankarna i mitt huvud är både irrationella och hyperrationella på samma gång. De spolar fram tänkbara scenarier blixtsnabbt och så blir jag trött redan i förväg när jag inser hur många följdhändelser ett scenario innehåller. Därför ligger det kuvert som antagligen innehåller stickers oöppnade i små högar och stressar mig. Därför går jag runt och tänker att jag borde, nej jag måste, tacka alla som uppvaktade mig på födelsedagen. Jag blev ju så glad! Det är världens enklaste och vardagligaste och roligaste att tacka någon man tycker om för att de gett en något man blev väldigt glad för, tänker jag. Min hjärna tänker på ett annat sätt.

Just den här dagen var jag ändå rätt glad och kände mig pigg och kuvertet såg inte ut att vara förknippat med några krav. Så jag öppnade det och läste. Det var från HR och det stod att jag inte hade uppfyllt min del av vårt avtal, att lämna igen dator och nycklar senast den 28 juni. Brevet avslutades med meningen ”Arbetsgivaren vill medvetandegöra dig om du inte återlämnar Umeå universitets egendom frivilligt, kommer vidare åtgärder att vidtas.” Brevet var daterat den 30 juni och jag var två dagar försenad med att uppfylla den delen av ett avtal jag pressats att skriva under.

Jag tappade det totalt. Jag flydde ut ur huset men hittade inte dit jag skulle. Ni som känner mig tänker antagligen att jag aldrig hittar dit jag ska så det är väl inget konstigt. Nä, det är sant men min normalt sett knappt detekterbara orienteringsförmåga har inte blivit bättre av utmattningen och den är obefintlig vid stresspåslag. Jag blev så otroligt ledsen och besviken och samtidigt blev jag rädd. Vad menade de med åtgärder? Skulle de polisanmäla mig? Komma hem och hämta datorn? Scenarierna passerade i rasande takt där jag stod i nåt gathörn och försökte komma på var jag var och vart jag skulle. På några sekunder hade jag redan känt efter hur det skulle vara ifall någon kom hem och begärde att få datorn. Eller att poliser körde upp utanför huset och ställde sig bredbent i dörröppningen. Skammen i att inte kunna utföra den enklaste lilla sak i tid och förnedringen i att de tror att jag är en tjuv. Jag som inte skulle vilja ha deras jävla dator om de så slängde den efter mig!

Varje dag hade jag försökt få saker gjorda. Jag hade fått tre veckor på mig. Eller egentligen två veckor, den ena veckan var kompensation för att jag på min lediga tid hade avslutat arbetsuppgifter och hjälpt kollegor att ta över efter mig. Två veckor för att tömma rummet och datorn visade sig vara helt orimligt lite tid. Jag stod i rummet och stirrade på bokhyllorna, oförmögen att komma på hur man gör när man plockar ner en bok från en hylla och lägger den i en låda. Hur skulle jag få ner lådan i bilen? Får jag böter medan jag står här och velar? Vad ska jag göra av allt när jag kommer hem? Inte ens när Johan följde med fick jag något vettigt gjort. Jag vräkte ner saker i en stor tunna för pappersåtervinning och Johan plockade upp mitt doktorsexamensbevis, en akvarell och en hel del andra viktiga saker. Så vi gick hem och sa att det här fixar vi efter midsommar. Jag måste bli bättre först. Det är ju knappast nån som ska ha rummet eller datorn förrän i augusti. Dagen efter kom brevet.

Det är sant att jag var sen med att lämna ifrån mig dator och nycklar. Jag hade faktiskt skrivit på ett avtal där datumet var utsatt. Det slog mig dock aldrig att just detta datum var det centrala i avtalet. Jag hade inte en tanke på att de var oroliga för att jag skulle behålla universitetets egendom. I praktiken orkade jag inte genomföra min del. Jag var för sjuk och det kände min arbetsgivare till. De har fått läsa vartenda sjukintyg, hört företagsläkaren berätta i detalj hur min sjukdom och min utmattning yttrar sig. Dessutom hade jag skrivit på detta för mig extremt ofördelaktigt avtal under stark press och efter utstuderad manipulation, vilket alla inblandade också kände till.

Under mina 22 år har en och annan professor eller annan trotjänare slutat. De har alla fått hjälp att tömma sitt rum, nån har kommit med kartonger, man har erbjudit plats i förråd tills vidare. De har också fått hjälp att flytta filer, spara ner sin mail och annat digitalt som kan ha grott igen under många års arbete. Jag fick bara två frågor från min institution: om jag kunde lämna igen skärmen lite tidigare och om jag kunde lämna igen datorn lite tidigare. Och när sista datum hade passerat fick jag inte nån fråga om hur jag mår och hur det går för mig. Jag fick ett brev om vidare åtgärder, daterat två dagar efter sista datum.

Vi smet iväg på en kort bilsemester och försökte prata om annat, vila och läka. Sen tog Johan tag i min dator, han flyttade alla filer som fanns lokalt och gick och lämnade igen den och nyckeln. Rummet står som vi lämnade det innan midsommar, för de har stängt av mig så att mitt nyckelkort inte fungerar. De har också raderat min mail och stängt av mig från molnet så 22 års arbetsmaterial är utanför min kontroll. I kontraktet står att jag är anställd året ut så jag hade planerat utifrån det. Jag sa till mig själv att när jag mår bättre blir det en lätt sak att spara ner det jag vill ha kvar och ta kontakt med alla professionella kontakter jag vill ha kvar och berätta att efter nyår försvinner den här adressen och att jag behöver uppdrag. Nu är den möjligheten borta. Det känns som ett världsligt problem och ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om det som gått förlorat, men jag är arg och besviken på min prefekt (IT-enheten sa att det var på hennes order som allt raderats den 30/6) har agerat som om jag var en skurk. Jag har blivit uppsagd för att jag var för sjuk för att arbeta och för att arbetsgivaren inte tog sitt rehabiliteringsansvar. Om de behandlar sjuka så här, hur behandlar de då folk som blir uppsagda för att de har begått brott?

Nu hoppas jag att detta är det sista både ni och jag behöver höra om det här. Jag vill mest få ner händelserna medan de är färska, sen vill jag lämna det. När jag la ut förra inlägget kändes det skönt att ha skrivit ner allt och den ordspråkliga stenen föll verkligen från mina axlar, där den balanserat alldeles för länge. Nu hoppas jag uppnå samma känsla av att det är över. Jag har visserligen skickat ett långt brev till dekanen och rektor, för jag vill verkligen att det här ska finnas dokumenterat någonstans och något säger mig att institutionsledningen inte kommer att berätta för sina överordnade hur allt gick till. Det finns en risk att det slår tillbaka på mig. Den risken är anledningen till att jag inte kommer att överklaga Försäkringskassans beslut; jag vill aldrig mer få ett brev eller telefonsamtal från dem.

Nu ska jag ta ledigt. Jag ska bli frisk och så snart jag är lite bättre kommer jag att öppna alla kuvert och tacka alla för stickers och den fina, fina uppvaktningen på min födelsedag (som jag för övrigt var på vippen att ställa in av anledningar som ni numera känner till).

Tack för att du läste! Trevlig sommar!