Nu är näthatet mycket, mycket hett. Det går inte att undvika ordet, varken i sociala eller asociala medier. Och mest diskuteras om och hur hatarna ska kunna lagföras. Det är naturligtvis viktigt. Fruktansvärda berättelser lyfts fram om folk som inte får hjälp, som uppmanas sluta blogga för att slippa hot, som frivilligt väljer att dra sig undan för att slippa, etc. Jag säger inget om detta men skulle ändå vilja lyfta fram två saker som vi ofta glömmer att prata om.
För det första borde vi tona ner nätkopplingen i fenomenet näthat. Det här är ju något som vi seriösa internetforskare ständigt och jämt får säga; vi måste förstå att detta inte är något nytt eller något specifikt för nätet. Och anledningen till att vi måste tjata om detta är att det fasen inte sätter sig, år efter år pratar vi ändå om nätmobbning och näthat som om det är en ny fiende att slåss mot. Och detta sätt att tänka skymmer sikten så att vi inte ser vad som egentligen sker. Vi missar att prata om att hatet kommer någonstans ifrån. Det finns där ute, med eller utan nät. Vi vet att skärmkommunikation har en tendens att förstärka våra uttryck men grunden – åsikterna, den bristande kunskapen – kommer någonstans ifrån. Jag tänker ofta på näthat som ett sätt att få kika in i folks tankar, alltså folk som jag inte umgås med och därför inte kan ta del av deras tankevärld. Och jag umgås inte med rasister eller sexister så jag får inte såna tankar levererade på fester eller vid fikabordet. Någonstans finns det ändå människor som pratar om kvinnor, barn, homosexuella, invandrare på det hatiska och okunniga sättet även vid fikabord och fester. DET borde vi prata om!
För det andra skulle jag så innerligt önska att vi pratade mer om den andra sidan av samma mynt; att våra uttryck förstärks vid samtal över nätet. Och den andra sidan har inget namn. Vi får ge den ett namn, den får heta nätkärlek. All den kärlek och peppning som flödar på nätet, all uppmuntran och altruism, det osjälviska delandet av kunskap och idéer. Tänk om vi kunde prata mer om det och tänk om vi kunde se hur vi sakta, sakta tar med oss detta sätt att vara till rummet. ❤ internet!
Nätkulturer 
Mycket bra skrivet!
Dessutom så har ju det som uppmärksammas i media en tendens att förstärkas oavsett om det är bra eller dåligt. Se bara tillbaks några år när alkoläsken gjorde sitt intåg i Sverige. I stora krigsrubriker på samtliga tidningar basunerades ut att vi inte skulle börja dricka denna dryck. För säkerhetsskull så visade man med stora bilder vilka märken man skulle akta sig för… I mina ögon ett klassiskt fall av ofrivillig reklam.
Nu tror jag ju inte att upplysta empatiska människor hakar på trenden att hata män eller kvinnor, men det finns alltid en risk att det normaliserar beteendet och hjälper några tvivlande hatare ut ur garderoben.
Fram för att sprida mer positiva budskap och belysa alla som gör gott. Även det kommer att smitta. Don’t look at the trees, look at the spaces som vi som åker utför i skogen säger.
Kram!
Jag har haft förmånen att möta dig i lite olika sammanslutningar, på referensgruppsmöte på Ungdomsstyrelsen, på kursen Unga Sex och Internet och jag har läst både din avhandling och din bok mm.
Vill bara säga att du är så otroligt bra och får mig (oss) att tänka mer kritiskt och nyanserat. Det finns många tankar som du planterat som blivit värdefulla redskap i mitt arbete. TACK!
Tack, Suzann!
Tack för ett nyanserat inlägg i debatten – som så lätt hamnar i att beskylla nätet som det ondskefulla istället för att se hatet som hat – oavsett vilken kanal som används för att uttrycka det.