Igår var jag med och debatterade ungas säkerhet på nätet i Debatt. Jag är nöjd med talutrymmet jag ändå fick i det här märkliga formatet men jag skulle vilja än en gång inskärpa vikten av att vi inte drabbas av panik. För om vi gör det, ger vi skräckföreläsarna en ännu större marknad. Det är illa nog att skolorna vänder sig till dem i så stor utsträckning som de gör.

Det är nämligen säkerhetsråden till unga som har skapat den farliga situationen. Tyvärr lät jag mig dras med i en av frågorna från programledaren, trots att jag förberett mig noga. Jag svarade på hennes fråga om vad man ska lära unga! När jag ser det i efterhand kan jag inte förstå att jag gick på det! Jag som bara pratar om att det inte är de unga som ska ändra sitt beteende för att inte bli utsatta! Jag borde ha styrt in samtalet på vuxnas ansvar. Läs och sprid mina Råd till vuxna.

Idag har jag uttalat mig om detta i Svd också, även om de dryga 30 minuter jag gav journalisten var rätt bortkastade. Mitt huvudsakliga budskap försvann, men en liten mening kom med:

– Alla vuxna har redskapen för att vara en bra vuxen för barn som är på nätet. I grunden är det relationsfrågor och konflikter som vuxna kan. Det är viktigt att inte lägga skulden på barnen. Då ökar risken för det som nu hänt i Kumla.

Och det budskapet måste hamras in. Så här säger rektorn ändå att det handlar om att komma ikapp:

– Hur ska vi kunna veta vad 290 elever gör på nätet? Som jag förstår det kommer man inte ens in på enskilda Facebooksidor. Det här är ett område där vi vuxna aldrig kommer ikapp. Aldrig.

Vilket ju bara visar att han inte har förstått någonting. Ni ska inte komma ikapp! Ni är precis där ni ska vara men ni tänker fel och ni filtrerar bort sådant ni skulle kunna se. Sluta gömma er bakom att nätet förändrat förutsättningarna! Den förändring som skett är marginell. Samma saker gäller, livet ser i stort ut som det alltid har gjort, även 2013.