Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:

– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.

För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.

Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.

Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.

Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.

Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.