Etikettarkiv: nätmobbning

Farliga säkerhetsråd

Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:

– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.

För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.

Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.

Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.

Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.

Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.

 

Vad gör vi nu då?

Så här i efterdyningarna av de två-tre dagarnas näthatsdebatt efterlyser Brit Stakston framåtsyftande strategier. Hur går vi vidare nu när så många är överens om så mycket? Och bara den tanken är ju en början; att vi ska ta vara på det vi är överens om och bortse från skillnader i åsikter. Det finns ju många olika sätt att se på saken. Är det ett strukturellt hat? Och är isåfall den underbyggande strukturen nätet eller samhällshat? Är det maktlöshet som gör att vissa hatar? Vi bör fortsätta diskutera detta men kanske vara extra noga med hur vi diskuterar så att vi inte sprider mer hat och oro.

Och det är min personliga framåtsyftande strategi – att inte vara så förbaskat vass så snart jag får chansen. Så det är mitt löfte nu, att inte gå så hårt åt makthavare som jag anser missbrukar sin makt. Innerst inne tycker jag ju att de är förlorare och då är det väl extra onödigt att vara så himla tuff mot dem. Jag ska sluta haka upp mig på det skamlösa motstånd jag möter då och då inom akademin. Det är inte värt att lägga ner energi på. Det handlar om mycket osäkra individer som väljer att förtrycka istället för att uppmuntra och det mår de nog sämst av själva.

Men det var ju bara min personliga strategi, om vi går vidare och tänker i generella termer har jag en del tankar jag tänkte dela med mig av de närmaste dagarna. Det är vidareutvecklingar av strategier från min bok Vad gör unga på nätet? som jag planerar att publicera i boken om nätmobbning. Jag är mycket tacksam för kommentarer på strategierna, som börjar publiceras denna vecka. Ju fler kommentarer, desto bättre bok i slutänden. Häng på!

Nätkärlek trendar

De två senaste dagarna var ju en omtumlande! Vi fick ett nytt ord i svenskan – nätkärlek. Inte varje dag det händer. Och igår trendade ordet på Twitter, periodvis låg det över näthat på listan över trender. Hela processen illustrerar vilket flockdjur människan är, hur samma idéer uppstår på många ställen samtidigt. Pratet om nätkärlek är ju inte ett pr-knep som vi har gått på, det är en tanke som vuxit fram hos många människor som betraktat samma fenomen under lån tid. Heja, nätkärleken!

Samtidigt blev det lite förvirrande när vi inte var överens om vad vi menar med nätkärlek. Lite som att vi inte är överens om vad näthat och nätmobbning är. Med den stora skillnaden att ordet nätkärlek inte riskerar att förminska en företeelse. Jag tänkte lite snabbt sammanfatta hur jag tänker om nätkärlek.

För mig har kärleken ingen förminskande eller lindrande effekt på hatet. Att vi har identifierat nätkärleken som en kraft i samhället betyder på intet sätt att hatet vägs upp! Det är en oerhört viktig distinktion och något som många inte har uppfattat. De kränkningar som sker är lika olagliga och oetiska ändå, och mitt inlägg om nätkärlek var inte ett sätt att försöka förminska hatet. Jag ville bara påpeka att i debatten – både i media och vid fikaborden – skyller vi ofta hatet och mobbningen på nätet. Vi glömmer att hatet finns utanför nätet också och att folk har dessa åsikter. Både vad gäller sakfrågorna – misogynin är djupt förankrad – men också vad gäller idén om att man har rätt att kränka kvinnor, barn, invandrare, homosexuella, handikappade, osv. Det är den viktiga frågan. Vi kan arbeta med den tekniska biten och försöka hindra folk från att uttrycka det ena och det andra men bakgrundsproblemet finns ändå kvar så länge vi inte tar tag i det. Folk i allmänhet måste utbildas så att sexism, rasism och homofobi inte längre blir så stort och så accepterat.

Min definition av nätkärlek är helt enkelt den andra sidan av myntet näthat. De infrastrukturella element som gör att nätet får en egen typ av hat gör också att nätet får en egen typ av kärlek. Det faktum att vi uppför oss lite, lite annorlunda vid skärmsamtal än vid rumssamtal gör att vi hatar mer men också älskar mer (detaljer om detta finns att läsa i min bok). Den peppning och det delande som nätet erbjuder oss har vi tagit till oss, nästan utan undantag. Alla gillar att gilla folk och alla gillar att gillas. Det är så jag har använt ordet nätkärlek*. Det går naturligtvis att hitta andra betydelser men det överlåter jag till andra.

* Här är det läge för ett erkännande: i mina föreläsningar brukar jag låtsas att jag hittar på ordet medan jag står där framme. Nu går inte det längre, jag är avslöjad. Jag erkänner villigt att jag är skamlös i mina teatrala uttryck ibland.
 

Finns verkligen nätmobbning?

Rubriken är arbetsnamnet på en rapport om nätmobbning jag skrev i våras. Det kommer med största sannolikhet inte att bli det slutliga namnet. Jag var bara så uppfylld av det jag kommit fram till att jag flippade lite när jag satte rubriken.

Efter en massa förseningar från alla håll har jag fått deras kommentarer och vi är helt inne på samma linje. Underbart! Jag var osäker eftersom det var första gången jag skrev något på uppdrag från en myndighet så det var extra roligt att de ser min rapport som välskriven och viktig. För det är den. Och det härliga med att skriva åt en myndighet är att slutprodukten kommer att spridas. Före jul kommer rapporten som en del av en antologi om mobbning. Förmodligen både som gratis pdf och som tryckt bok.

Nu: sluta blogga, börja redigera.