Mer om digital kompetens. Nätet skapar helt nya förutsättningar för källkritik. Sociala medier har som regel användargenererat innehåll, det vill säga att användarna själva skapar innehållet i medierna. Det är något helt annat än den modell vi är vana vid, med en tydlig sändare och relativt passiva mottagare. När vi pratar om nätet är sändare och mottagare inte ens en bra metafor eftersom rollerna är så invecklade och samma person kan vara sändare och mottagare beroende på situation och tidpunkt. Vi måste tänka annorlunda om källkritik när vi inte längre kan urskilja en tydlig avsändare till det budskap vi ska ta ställning till. Vi kan till exempel inte längre prata om trovärdiga källor, något som var ett viktigt begrepp förr i tiden. Det handlar inte längre om att identifiera vissa personer, organisationer, toppdomäner (ja, det här är inget jag hittar på själv!) som trovärdiga. Det handlar inte heller längre om en auktoritär monolog med en tydlig början och slut, utan om en ständigt pågående och öppen dialog. Med andra ord ställer detta krav på andra kunskaper, färdigheter och förhållningssätt än vad som gällde tidigare. Och en allmänt kritisk hållning är en väsentlig del av den digitala kompetensen. Jag skrev om detta i en krönika 2010.

Jag tycker att de här resonemangen, den här förändringen, visar ganska tydligt att vi är mitt uppe i en förändring av människosynen. Vi är mitt i en process där vi får ihop människan till en helhet, till skillnad från den äldre synen med olika roller i olika situationer. Det här är något vi måste prata mycket om och psykologer kan säkert sätta ord på det bättre än jag kan. Vilket inte hindrar mig från att stjäla ett psykologbegrepp till morgondagens inlägg om föräldramanuset.