Det är jättebra att regeringen vill kartlägga extremismen på nätet och förmodligen även ett bra uppdrag man ger till Statens medieråd. Framförallt är det bra att medierådet får pengar. De har ju ett mycket nominellt uppdrag idag, med pinsamt lite resurser med tanke på de viktiga frågor de är satta att hantera.

Men det funkar inte att prata om extremisering, ensamvargar och självradikalisering utan att sätta det i ett sammanhang. Nu har jag ju inte läst hela regeringsuppdraget men jag har hört Folkpartiets Birgitta Ohlsson berätta om det i Aktuell. Och där nämndes inte ett ord om de här barnens kontext.

Det kan nämligen inte vara en nätgrej, det här man vill arbeta mot. Det är visserligen bestickande att vi ser en extremisering just nu men ett lite mer kritiskt förhållningssätt får man faktiskt begära av våra politiker.

Redan i ordet ensamvarg borde man kanske reagera. Hur lever de här barnen? Hur ser deras sammanhang ut? Varför sitter de ensamma framför sin dator? Hur funkar familjen? Hur funkar skolan?

Där har vi de viktiga frågorna. Det är rimligt att anta att många som genomgår en radikaliseringsprocess har en svag förankring i sammanhang utanför nätet. Det vi måste ta reda på är varför det blivit så och hur vi kan undvika det i framtiden. Det här är barn som far illa, som känner sig utanför samhället, som inte har ett sammanhang där de får växa och må bra.

En webbsatsning är nog det lamaste jag hört på mycket länge. Sånt gjorde man 2003. Idag vet vi mer och kan inte tillåta oss att lägga resurserna på fel ställen. Och en satsning som inte tar ett större grepp och försöker förstå hur samhället stänger vissa barn ute, den blir bara ett alibi, inte ett verkligt försök att lösa problem.