På internationella kvinnodagen passar det att berätta om en av alla de böcker jag arbetar med nu, en bilderbok om patriarkatet som jag skriver tillsammans med bildkonstnären Marie Jacobsson. Här är en av bilderna och texterna.

Välkommen till patriarkatet!

Först vill vi presentera patriarkatet för er. Patriarkatet är en osynlig aktör som inte finns på riktigt mer än sjöodjur och monster men som ändå påverkar våra liv ner till varje liten detalj som hur vi klär oss och uppfostrar våra barn.

Patriarkatet är den maktstruktur som använder kön som sin huvudsakliga kategoriseringslinje. Det är ditt kön som avgör vilket värde du tillmäts. Den som definieras som hane har alltid ett högre värde än den som definieras som hona. Det är grundregeln. Men sen är patriarkatet huvudsponsor till en mängd andra förtryckande strukturer som liksom understöds av och samtidigt understöder patriarkatet. Det finns en norm som ska gynnas och allt utanför normen är mindre värt och måste oavbrutet markeras som mindre värt. Normen är som alla vet en funktionellt normal mansperson nånstans mitt i livet, vit, medelklass, medelutbildad, heterosexuell och med tydlig könsidentitet. Allt som försöker tränga ur denna norm eller som fötts helt utanför den, måste ständigt och jämt få veta sin plats. Och det beror på att patriarkatet vilar på så oerhört svag grund. Den lilla strimma av legitimitet som ger patriarkatet all denna makt är så skör, så skör. Den är helt ärligt ingenting. Den är inte ett dugg mer verklig än ett sjöodjur eller ett monster. Och den som har så lite verklig makt måste naturligtvis brösta upp sig ordentligt för att det inte ska märkas. För att ingen ska börja peka och skratta och avslöja hela skiten. Vi måste ständigt påminnas om vad det är som gäller. Vi lär oss av varandra; så där ska man göra för att passa in, för att bli accepterad, för att få vara kvar i den trygga famnen. Den där famnen som slår och hånar men som vi känner igen. Och som ibland, när vi uppfört oss väl, stryker oss över håret och säger ”Såja, såja, det där var väl inte så farligt?”