Så här använder jag sociala medier

Jag får ofta negativa kommentarer från helt okända via sociala medier och jag har länge funderat vad det beror på. Själv uppfattar jag inte sociala medier som en diskussionsyta, utan som ett rum vilket som helst. Huruvida det är läge för diskussion avgörs av kontexten, men jag tänker mig inte att allt är en inbjudan till diskussion, bara för att det finns i en öppen profil på nån mötesplats på nätet. Lika lite som jag betraktar politiska budskap på en t-shirt som en inbjudan till debatt, eller en uppseendeväckande frisyr, eller ett avvikande utseende. Om inlägget däremot innehåller en fråga som inbjuder till diskussion, då är det en annan sak. Precis som att ifall jag frågar vad ni tycker om min nya frisyr, är det såklart fritt fram att kommentera.

crazy-hairstyles-videos

Jag har två idéer som jag tror kan hjälpa oss att förstå den här frågan. Den första är de parasociala relationerna som har exploderat i och med sociala medier. Fler människor upplever att de känner personer som de traditionellt skulle ha betraktat som bekanta eller inte alls tyckt att de kände. Och denna upplevda närhet leder till att fler uppför sig som om de vore vänner, fast de inte är det.

För naturligtvis är det helt på sin plats om nån jag känner rätt väl kommer med negativa kommentarer. Det ingår i ett socialt liv för mig, att stöta och blöta frågor i sammanhang där en känner sig trygg. Men att en okänd person som kanske följer mig på Facebook eller Twitter börjar skriva till mig som om jag var nån sorts anslagstavla, det uppfattar jag som störande. Och ibland även kränkande, beroende på vad de skriver.

svtdebattifiering

Bild: KIT.

Den andra idén handlar om en avart av en positiv demokratisk utveckling, som jag valt att kalla för SVT-Debattifieringen efter ett numera avsomnat program, som bygger på den fortfarande livskraftiga tanken om att allas åsikter räknas. Jag skrev om det i våras och citerar den del som handlar om just SVT-Debattifieringen eftersom inlägget är så långt (och eftersom det ger mig chansen att säga ”för att citera mig själv…”):

Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Jag berättar mer om begreppet i ett reportage från KIT: Näthatarna är få. Och det är ett problem.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s