Vad har internet med det att göra?

Ibland får jag för mig att det inte händer nåt, att vi står och stampar på samma ställe, att jag och mina kollegor har åkt runt och pratat om samma sak sedan slutet av 1990-talet, utan framgång. Ibland tänker jag att jo, det rör på sig. Men så grävde jag lite i arkivet. Och det visade sig att för sex år sedan (!) skrev jag nedanstående text som tyvärr går att recycla idag. Själva föremålet för diskussionerna varierar såklart. Idag kanske vi pratar om näthat och Periscope, men kärnan i resonemangen är desamma. En kvalificerad bedömning är att fler är med på tåget idag än för sex år sedan, men att många journalister och en stor allmänhet (som får sin huvudsakliga information via media) fortfarande är peppade på att lägga skulden där den inte hör hemma.

ug_2010
Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu – att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år, som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete – de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s