Det jag tänkte säga under Read Me!

Bild: Tammy Jara

Inför Read Me! skrev jag på ett manus, som jag ändrade och raderade många gånger. Till slut blev det nåt annat. Delvis för att min mikrofon krånglade i början, delvis för att jag hade sinnesnärvaro nog att inse att jag inte skulle klara av att prata klart om jag berättade allt. Men här får ni ändå läsa mitt manus. Första delen idag, resten imorgon.

Jag hade tänkt ställa in idag. På grund av hatet. Redan för två veckor sedan började jag tappa greppet om mitt liv igen. Det har hänt förut och min kropp verkar numera vara i ständig beredskap. Minsta lilla hat triggar stresshormonerna tills mitt blodomlopp är en racerbana av giftiga ämnen. Men så tänkte jag att fan heller. Jag biter ihop och åker ner och berättar. Varje gång jag berättar om hatet på en scen, i en intervju eller i en bok, har hatarna förlorat. Om jag har förstått saken rätt, vill de att jag ska tiga och om jag då stannar hemma i min soffhörna, som jag helst vill göra, hopkrupen i fosterställning medan familjen hämtar filt och te, då har de vunnit. Så jag åkte hit.

Hatet sipprar in i allt jag gör. Det begränsar mig, det förminskar mig, det gör mig mindre modig. När jag tidigare glatt tog chansen att berätta om min forskning, måste jag idag fundera innan jag tackar ja till framträdanden och intervjuer och grubbla över om varje enskilt tillfälle kommer att vara värt det. Så hatet har verkligen vunnit. Jag blir tyst och eftertänksam, jag nickar och håller med på ett smakfullt sätt, jag drar undan mina berättelser från den offentliga arenan, jag säger inte emot om risken känns för stor. Varje avvikelse från det accepterade har ett pris. Och jag måste varje gång bedöma om jag har råd att betala priset. Är jag pigg nog för att få den här helgen förstörd? Vågar jag säga detta med tanke på att jag ska bo ensam på hotell i natt?

Det är samma processer som mina informanter berättar om. Flickor som tidigare frimodigt berättade om psykisk ohälsa och lycka, undrar idag om det är värt att öppna sig. Många söker sig till mer slutna kanaler, till separata rum. Ändå kan jag inte säga att processerna är desamma. Det är mycket som skiljer. Till exempel är jag 55 år och har teorier att applicera på det jag utsätts för.

Så jag tänkte att jag kunde berätta om några av de teorierna för er.

På 80- och 90-talen pratade forskarna om hur internet skulle förändra oss. ”På internet kan ingen veta om du är en hund.” Vi skulle frigöras från våra kroppars fängelser och kopplas samman med andras tankar och innersta väsen. Det skulle inte spela nån roll vilken könsidentitet, hudfärg, funktion eller ålder du var i. På internet var alla lika.

Även om vi idag skrattar lite åt den naiva tanken att nåt så kraftfullt som våra normer skulle försvinna så lätt, så hade de lite rätt. Inte så att vi tvättades rena från alla våra fördomar, men de kom inte till uttryck lika starkt, därför att vi inte ännu förmådde läsa av varandra i den skrivna konversationen på nätet. Ännu.

För sen kom de första forskningsrapporterna om rasism i WoW. Om hur vana spelare kunde identifiera en persons etniska bakgrund och genom detta misstänka vilka som spelade för ett företag och vilka som var riktiga spelare. Det gick alltså att läsa in parametrar av folks personlighet även på nätet! Även sånt som vi normalt tror oss kunna avläsa genom att se en människa i rummet (kön, etnicitet, ålder, utbildningsnivå, etc) skulle alltså vara möjligt att läsa av vid skriven interaktion på nätet!

Det verkar så självklart idag, att vi tar med oss det mesta av våra förhållningssätt från rummet till nätet. Och tvärtom. Studie efter studie började visa just detta. Att vi tar med oss det väsentligaste av våra personligheter ut på nätet.

För självklart kan inte nätet förändra så djupt rotade saker som vår syn på vad som är normalt. Näthatet är bara en spegling av offlinehatet, som alla vi som lever i olika typer av utsatthet och utanförskap möter varje dag. Och som alla vi som har privilegier utsätter andra för varje dag. Att jag skulle skonas bara för att vi fick internet var en vacker men orimlig dröm. Varför skulle jag få en röst bara för att nätet kom in i våra liv? Varför trodde jag att jag skulle kunna ta plats bara för att det kändes så, några år i början av det här årtusendet?

Jag är ändå bara kvinna. Jag ska naturligtvis inte ta mig ton. Jag måste veta att jag i varje ögonblick bedöms utifrån mitt kön. Hur hårt jag än jobbar, hur smart jag än är, hur långt jag än kommer, är min könsidentitet det centrala. Eller snarare: min avvikelse från normen är det centrala. För samma sak gäller för övriga diskrimineringsgrunder: etnisk tillhörighet, tro, funktion, sexuell identitet, ålder. Vi ska fan inte tro att vi är nåt! De ska fan inte tro att de är nåt!

Hatet är lika gammalt som de begränsande normerna är. Även näthatet är lika gammalt som kvinnohat, funkhat, transhat och barnhat. Näthatet använder bara nya uttryck. Väldigt smärtsamma uttryck, det vill jag vara tydlig med. Att erkänna att näthatet är samma hat som vi alltid haft är inte att förringa näthatet. Jag ser det snarare som att offlinehatet har hittat ett sätt att komma åt mig. Jag vet ju att glastaket finns, jag vet ju att jag inte anses lika seriös som en manlig forskare, jag vet ju att jag får slåss som ett djur för att få samma lön som en medioker manlig kollega. Men offlinehatet har jag lärt mig hantera. Jag kan slå ifrån mig det på ett annat sätt när åsikterna framförs bakom min rygg. Det är lättare att lura sig själv då, än när exakt samma åsikter dimper ner i min mail. Svart text på vit bakgrund. Du ska fan inte tro att du är nåt!

Fortsättning imorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s