Fortsättning från igår.

Kvinnohatet är inte nytt. Det här är en inspelning av de klagomål som ringdes in till Sveriges Radios kundtjänst efter Sveriges första kvinnliga nyhetsuppläsare talat i radio. Den oförblommerade avskyn för kvinnor är förstummande.

Kvinnohatet är inte nytt. Det bygger på de begränsande normerna. Det som varje dag reproducerar patriarkatet. Det som gör att det på allvar kan se ut så här på toaletter. De enda som kommer åt skötbordet är kvinnor och byggarbetare med arbetskjol. Dessa begränsande och destruktiva normer fortplantas genom generationer. Och dessa normer formar sedan hatet, på och utanför nätet.

Trots att det är uppenbart att näthatet inte är nytt, trots att vi vet att det drivs av strukturella element som diskrimineringsgrunderna, läggs allt på individnivå. Näthataren demoniseras i media. Tv-program framställer hen som ett monster, vår nya folkdjävul om man så vill. En individ att fokusera vår oro och samtidsångest på. Hataren ska hängas ut, namnges och skammas. Så att vi andra kan slå ifrån oss ansvaret.

Även offrets problem görs till privata. Att jag blir utsatt för hat är nåt jag måste lösa själv. Exakt detsamma gäller för unga som utsätts för hat: berätta inte för mycket om dig själv, lägg inte ut selfies. Ha inte kort kjol och bli inte full. Flickorna jag pratar med måste lösa sina problem själva. Det finns ingen som skyddar dem bara för att de befinner sig i den sämsta tänkbara skärningspunkten mellan kön och ålder. Eller etnicitet. Eller ickebinär könsidentitet. Eller avvikande funktionalitet.

För precis där står vi idag. Vi vet mycket väl att kvinnor och transpersoner är mer utsatta för hat. Vi vet mycket väl att ingen lyssnar till unga. Vi vet mycket väl vad en mörkare färg på översta hudlagret gör för bemötandet. Vi vet att hatet är strukturellt. Vi kan spåra det långt bak i historien och ändå står vi här idag. Och gör hatet till en personlig fråga.

Alla dessa flickor jag pratat med har personliga motstrategier. Jag har det. Personliga. Inte professionella. Inte utifrån. Inte strukturella. Det går inga larm när jag får hat för att jag säger saker om barn och internet. Det går inga larm när en flicka slutar blogga om hur hon mår för att hon inte orkar med hatet. Istället måste vi hitta personliga motstrategier.

Men hatet är inte en personlig fråga, det är en strukturell fråga. Hataren är inte bara en arbetslös bitter man från Norrlands inland, som spyr ur sig kvinnohat från fejkade konton. Hataren är lika mycket du och jag. När vi reproducerar destruktiva normer, i allt vi gör. När vi återskapar patriarkatet varje morgon, fast vi inte måste. Då bygger vi grunden för hatet. När mediokra män får gå före fantastiska kvinnor, för att de är män. När barns behov och berättelser ignoreras, för att vuxna inte orkar med att höra. När en flykting motas vid gränsen för att vi som redan bor här behöver andrum. Då läggs grunden till hatet som vi ser det idag.

Fortsättning imorgon.