Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!