Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!