Detta är en fortsättning på några inlägg om paniker: Det nya svarta och Folkjävulen tar form. Läs dem gärna först.

Demonisering är också en vanlig process under en panik. Ett fenomen eller en grupp målas ut som rakt igenom onda, vilket gör argumentationen lite mindre komplex. Om något målas ut som extremt farligt går det lättare att hävda att lagar inte ska följas, att misstänkta ska hängas ut eller att våld är ok. För så fungerar vi när det gäller det värsta av det värsta; vi kan acceptera åtgärder som normalt anses överdrivna eller rent av olagliga. Vi måste såklart ha det handlingsutrymmet för tillfällen då våra liv är hotade eller vi behöver skydda någon. Problemen uppstår om den där rätten vi tar oss i extrema situationer utvidgas till fenomen, individer eller grupper som är föremål för en panik.

Och här vill jag passa på att påpeka att en panik inte bara kan handla om något neutralt som så småningom kommer att betraktas som helt normalt. När en av de klassiska panikerna, den som handlade om videon (se t ex vad Daniel Nordström skriver om detta), gick över började folk se videon som neutral; det var innehållet på videokassetterna som borde diskuteras. Men det finns andra paniker som inte övergår i att vi accepterar själva företeelsen, som t ex den panik som var kring knarkkungar på 80-90-talen. Det är ju ingen som tror att knarkkartellerna har lagt ner eller att knark inte är farligt men vi har börjat se knarkkungar som vidriga brottslingar utan att det står om dem i varje kvällstidning hela tiden och utan att göra dem till monster. Detta mer rationella sätt att tänka medför att vi kan ta reda på vad som driver knarkhandeln och hur knark påverkar samhället. Knarkkungar är inte demoner, de är del av en ekonomisk struktur som kan motarbetas.

Ett annat exempel som ligger närmare i tiden är sexuella förövare. I det fallet kommer vi självklart aldrig att acceptera deras handlingar som normala men när paniken börjar ebba ut kan vi prata om vad som skapar en pedofil t ex och därigenom också närma oss en lösning på problemen. Ett program som Kropp och själ: Diagnos Pedofil hade aldrig kunnat sändas när paniken kring pedofiler rasade som värst. Under den tiden kunde misstänkta förövare hängas ut och många tyckte att det var en bra idé att få veta var dömda eller misstänkta bodde. Det gick till och med att kokettera med att man tyckte att pedofiler skulle straffas utanför lagen.

För att vara rättvis mot alla oss som drogs med i just den paniken vill jag ändå inskärpa att vi ibland måste agera för att få lagar ändrade. När det gäller just barn är lagen inte kraftfull nog och barn offras påfallande ofta för att rättssäkerheten för vuxna ska säkerställas. Jag tror inte att paniken gällande just pedofiler kommer att gå över helt förrän vårt rättssystem skyddar barn lika bra som det skyddar vuxna. I den bemärkelsen är pedofiler inte längre bara folkjävlar utan lika mycket ett verkligt hot mot barn, framförallt utanför nätet, i barnets fysiska miljö.

Men tillbaka till demonisering:

Så länge vi demoniserar en företeelse kommer vår energi att riktas mot fel saker. Vi kommer inte att vara lika effektiva i skyddandet av potentiella offer eftersom våra reaktioner kommer att vara känslomässiga och inte rationella. Det är alltså ohyggligt viktigt att vi tidigt identifierar en panik och påbörjar den intellektuella process som kan bryta tillståndet. Vi behöver så snart som det bara är möjligt ifrågasätta uttrycken för en panik, påminna oss själva och andra om det historiska mönstret med paniker och tvinga oss att tänka rationellt. Det är inte lätt. Känslor tycks utgöra en starkare drivkraft än rationellt tänkande men med lite arbete går det att genomföra.

I nästa inlägg tänkte jag komma till saken: vad jag tror att dagens panik handlar om eller riskerar att börja handla om.