Jag får ofta frågor från journalister om jag läst den ena eller andra skrämselboken om unga och nätet, t ex Twenge, Turkle eller den svenska Skärmtid (jag länkar inte med flit). Varje gång får jag svara att jag inte har gjort det och inte heller kommer att läsa dem. Dels för att det skulle ta så mycket tid, dels för att jag blir rätt ledsen och besviken av sån tendentiös litteratur. De är oftast väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Som att använda sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och obevisade samband. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

Men nu blev jag ändå lockad att läsa Have Smartphones Destroyed a Generation? av Twenge som bygger på hennes nyutkomna bok på samma tema. Och det är verkligen exakt den smörja jag förväntade mig. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. Texten osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: bilar, alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas helt fel men var det inte bara ett par månader sen som vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt? Jag minns inte heller bilkörande, alkoholkonsumtion eller en kapitalistisk ådra som något man önskade sina unga.

Ungas psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är rent kronologiskt betydligt rimligare som förklaring än användandet av skärmar. Det finns ett samband i tid men finns det ett orsakssamband? Att låsa fast sig vid en förklaring riskerar att skada unga eftersom man då kan missa den verkliga orsaken.

Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av detta riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls. Och så det roligaste argumentet av dem alla: ”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.” När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman?

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.