Idag ska det handla om en historisk mediepanik, eller snarare en utdragen som även rymde ett par kortare. Den drog igång redan under antiken, när idén att använda böcker i utbildningssyfte så smått började ventileras bland de lärde. Det blev ett himla liv. Vissa var positiva till denna progressiva idé och talade sig varma om bokens alla fördelar, medan det stora flertalet var skeptiska till nymodigheterna och frågade sig vad det skulle tjäna för syfte att ändra på det som fungerar bra. Några skeptiker gick igång ordentligt och varnade för oöverblickbara konsekvenser.

Vem vet vilka dammluckor som öppnas om vi tillåter detta? Vad blir nästa steg? Låt oss, vid Athena, inte rusa åstad, utan sansa oss och tänka igenom vad utbildning är till för. Vi har inte våra skolor för att ungdomen (detta lata släkte!) ska lära sig novationer – dagsländor! – vi har skolor för att fostra ungdomen att bli ansvarsfulla landsmän, för att föra vidare de stora tänkarna, de stora idéerna, de stora verken!

Man oroade sig, som professorn i pedagogik Roger Säljö har skrivit om i Lärande i praktiken, för att bokens intåg skulle förstöra utbildning och människors minne för all framtid.

För hur skulle det se ut om eleverna inte längre såg behovet av att kunna recitera de stora verken? Skulle Homeros falla i glömska? Skulle ungdomen inte längre kunna litteraturen utantill, utan bara kunna slå upp en bok för att se vem Akilles var och varför han var så vred?

Här reagerar förmodligen den uppmärksamma läsaren på att jag inte har någon som helst aning om vilka som ansågs vara de stora verken eller ens om detta skedde i Grekland eller Rom. Det beror antagligen på att jag tillhör en generation som de facto har vuxit upp med böcker snarare än utantillkunskaper. En av de förtappade generationer som faktiskt inte har koll på om Iliaden var en grej på den tiden eller hur det låg till. Det jag vet är i alla fall att boken till slut vann mark även inom utbildningen, trots lärda mäns protester och domedagsprofetior.

Bokpaniken under antiken är en bra illustration av två kännetecknen hos mediepaniker; att de liksom gör en cirkelrörelse genom historien och att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. När en mediepanik väl har klingat av, vänds den nämligen i sin motsats. Cirkeln brukar beskrivas ungefär så här: paniken blossar upp, får spridning i media, blir etablerad i det gemensamma narrativet, plockas upp av forskare och beslutsfattare, lösningar föreslås, implementeras, mer rationella resonemang får alltmer fäste, paniken klingar av, föremålet för paniken blir allmänt accepterat, något ännu nyare dyker upp och cirkeln sluts genom att det som nyss var farligt lyfts fram som uppbyggligt och bra, jämfört med något ännu nyare omkring vilket en ny panik börjar växa. Boken kanske är det tydligaste exemplet på panikcirkeln. Finns det något finare än böcker idag?

Tänk så bra allt var när barn läste på papper, jämfört med nu, när de läser som aldrig förr men på en skärm! Är det verkligen något för utbildningsväsendet att haka på? Novationer – dagsländor! Kraaa, kraaa, kraaa!

Den här cirkelrörelsen visar också tydligt hur onödigt det är att samhället genomgår mediepaniker om och om igen. När paniken är över blir det plötsligt uppenbart för alla att det aldrig var någon fara, att oron hela tiden var obefogad. När paniken är över, finns inga rester kvar, inga minoriteter som fortsatt hävdar att utantillkunskaper ändå var bättre än nedskriven litteratur, ingen som förbannar videon som teknik. Hela grejen var överdriven och meningslös och för vissa var den även skadlig. Förutom att alarmisterna framstår som löjliga i eftervärldens ögon, vilket de gott kan ha, riskerar en mediepanik att skada den som tidigt upptäckte att de fick fördelar av det nya mediet. Den som fastnade för hårdrock, som kände något viktigt när hen upptäckte den musiken, men som råkade vara ung under den tid i historien då en kunde bli satanist och mördare av att lyssna på hårdrock, är knappast hjälpt av att vi idag skrattar åt de löjliga och uppenbart moraliserande påståendena. Deras ungdomstid präglades av detta narrativ, hur mycket vi än försäkrar dem om att det var fel, att de aldrig var i riskzonen. Vi kan inte ändra på deras uppväxtvillkor i efterhand. På samma sätt har vi idag stora grupper som har fått ett bättre liv tack vare online-spel, sociala medier eller annat som internet har fört med sig. Den rådande paniken gör dels att de riskerar att inte få tillgång till detta som de mår bra av, dels att de tvingas leva i det ambivalenta tillstånd är det de mår bra av anses vara destruktivt och dåligt.

Det andra kännetecknet som bokpaniken (eller bokpanikerna, det har ju funnits fler än en!) illustrerar är att de kraxande kråkorna ofta får rätt i sina domedagsprofetior. När paniken har lagt sig visar det sig att det har skett en förskjutning i värderingar, användning eller något annat, men att vi är ok med det. Boken förde utan tvekan med sig att folk inte längre kan recitera de stora verken. Inte därför att vi är sämre på något sätt. Vi är inte förslappade, våra kunskaper är inte fragmentariska, vi driver inte omkring i stora gäng och latar oss hela dagarna. Istället beror förändringen på att vi inte längre anser det vara viktigt att kunna hela Iliaden och Odyssén utantill. Vi har förlorat en förmåga men vunnit många fler. Vi kan tänka på det förlorade i termer av acceptabla förluster; det hade väl varit coolt att kunna en massa saker utantill men vi vill inte för allt i världen byta tillbaka.

Senare hamnade boken i ännu fler mediepaniker, på samma sätt som den rådande paniken inte tycks ha något slut. Det hänger med stor sannolikhet ihop med att internet och det tryckta ordet båda har utgjort informationsrevolutioner. Inget av dessa skiften kan kallas för ett nytt medium, utan har varit nya infrastrukturer eller informationssystem, innehållande flera medier och därmed flera mediepaniker. Jämför t ex alla minipaniker, som Adam Thierer kallar de återkommande larmen kring en ny app, ett nytt spel, en ny mötesplats på nätet.

En av de mediepaniker boken blev föremål för var då normbärarna oroade sig för att andra än de själva ägnade sig åt läsning för nöjes skull. Det svenska folkets alfabetisering hade den oönskade bieffekten att vanligt folk kunde läsa annat än katekesen. Det oroade självklart kyrkan och andra att folk, alldeles särskilt lättpåverkade grupper, som kvinnor, plötsligt kunde läsa för nöjes skull. Risken var att de fick idéer av att läsa. Samhällsomstörtande idéer som att kvinnor kunde klara sig utan män, eller sexuella idéer.

Imorgon blir det fler paniker. Jag ska försöka vara selektiv, annars blir det panik fram till jul, för jag har så många på lager, den ena mer komisk än den andra. Men vi måste hinna med annat också; mobilförbud, selfies, unboxing av leksaker, skärmtid, Wikipedia, porrfilter, skärmfritt jullov, instagramstress, barnvittnen och WHO:s rekommendationer. Nu har jag tiggt ihop ekonomiskt stöd och redan säkrat åtminstone en veckas skrivande, så det kan bli en längre bok, där jag får ner allt som trängs i min hjärna och vill nå ut, och en kortare gratisbok för utdelning på BVC, bibliotek och andra viktiga platser. Så tappa inte fokus, vi är bara halvvägs!

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Jag hade tänkt att Dagens kunskapslucka ska utgöra stommen till en kort och lättläst bok, där jag gör som alarmisterna borde göra, alltså skriver om de här högaktuella frågorna utifrån forskning. Vill du stötta det arbetet kan du skicka mig en peng. Alla pengar jag får in går till min arbetstid, så att jag kan ta mig tid att skriva klart ett manus efter den sista luckan. Sen planerar jag att söka pengar för tryck och distribution, så att boken blir lätt tillgänglig, helst gratis, men det beror på vem jag hittar att samarbeta med. Om du lämnar kontaktuppgifter i samband med din gåva håller jag dig uppdaterad om hur arbetet fortskrider.

Du kan skicka mig en liten slant på Paypal eller bli min Patreon för månadsstöd. Just nu är det ingen större poäng att bli patron, annat än att stötta mitt arbete men inom kort ska jag nog ha tänkt ut nåt bra.

Och om du bara gillar Dagens kunskapslucka men inte vill eller kan betala för det, är det självklart lugnt. Det mesta jag skriver är gratis att läsa, så ock detta. Tack för att du läser och delar! ❤

När en ny teknik kommer in i våra liv, slår som sagt oron till. Vi börjar fundera över vilka livsstilsförändringar som kommer att krävas, eller tillåtas, av det nya. Oron vädras på fikaraster och i morgonsoffor och ganska snart uppstår även ett akademiskt intresse. Forskare tar sig an de oroliga frågorna, eftersom det är vårt jobb, att reda ut hur saker och ting verkligen ligger till. Precis det hände när järnvägen började byggas. Allmänhetens frågor plockades upp av forskare, först inom medicin men senare också samhällsvetenskap. Vad kan tågtrafiken föra med sig? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to Death: Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers, författad av medicine doktor Alfred Haviland. Han var ju läkare och borde därmed veta vad han pratade om. Han skrev om farorna med det nya, fysiskt:

Many a brain and spinal cord has suffered from the vibratory motion of railway carriages, which sometimes lasts for days after a journey a limb, the nerves of which have been weakened by disease, often retains a feeling of this motion for many hours after, and severe neuralgia has been known to be the sequel.

Han skrev också om hur farligt det nya var för människans psyke. Han menade att människans hjärna inte var gjord för den nya livsstil som järnvägen förde med sig. Det var inte bara tågåkandet som var farligt, han varnade för stressen att läsa en tidtabell, trängas med andra människor, tvingas passa en tid utan att ta hänsyn till kroppens naturliga rytm. Orden ”natural state” återkommer i alla tänkbara sammanhang. Dr Haviland gjorde, precis som många populärvetenskapliga författare gör idag, han blandade friskt nya medicinska rön med personliga iakttagelser av utvecklingen. Utan att tveka spränger han in sina egna värderingar av det nya sättet att resa och jämför med den lugna livsstil som fanns förr.

In the old coaching time, there was none of that hurry and hustle which now characterizes our present mode of travelling by rail…

Och det var säkert så på den tiden, för Dr Haviland alltså. Han hade det antagligen så pass ordnat att han inte behövde stressa. Det fanns utan tvekan människor som gjorde det åt honom. Om han behövde något från staden kunde han skicka någon som hämtade det åt honom, någon som tacksamt tog emot tågets möjligheter att åka snabbare. Om han vid något tillfälle ändå behövde resa, hade någon ordnat biljett i god tid, kört ner hans bagage i förväg och skjutsat honom till vägkrogen där han kunde sitta och vänta på att höra signalen, så att han lugnt och värdigt kunde strosa fram till droskan, som han visste skulle vänta på honom om han skulle ta lite för lång tid på sig.

… passengers leisurely took their places, or were booked, perhaps, a day or two previous to their departure, and they had to be at the office some little time before the coachman mounted his box, to see that their luggage was all right. At the cross-road or at the wayside inn, they were generally before the time listening for the horn. If they went by the wagon, they had still less occasion to hurry themselves; and if they posted, then they could choose their own time.

Så även fast Dr Haviland sade sig skriva i sin kapacitet som akademiskt skolad, gjorde han det i själva verket som priviligierad privatperson. Han betraktade förändringen ur sitt eget snäva perspektiv, exkluderande och ignorerande alla de människor omkring honom vars liv förbättrades av de infrastrukturella förändringarna. Precis som händer idag. De som skriver alarmistiska böcker, de som vill att Steve Jobs livsval ska styra deras egna (å gud, låt mig inte gå igång på Steve Jobs-argumentet, för då slutar jag aldrig!)

Varningarna i Havilands bok är förvillande lika de som sprids i dagens böcker. Idag är människans hjärna är inte gjord för skärmar, på 1800-talet var människans hjärna är inte gjord för att läsa tidtabeller. Referenserna till det naturliga, det ursprungliga, till grottmänniskans förutsättningar, haglar idag som de gjorde då.

Vi måste komma ihåg att forskning utförs av människor som lever i samma kontext som alla andra. Vi forskare betraktar världen med exakt samma förförståelse som vår nästa och har lika svårt att avkoda nya fenomen. Så att en utbildad forskare betraktar samtiden är dessvärre inte någon garanti för att det blir rimligare och mer kritiskt än om någon annan gör det. Vi måste alla använda fler bedömningsgrunder än sändarens akademiska titel när vi bedömer utsagor.

Det finns så mycket forskning om ungas nätanvändning som kommer att förpassas till samma arkiv som John Eric Erichsens On Railway and Other Injuries of the Nervous System. Lite påverkan på dagens medicinska forskning ska ändå tillskrivas dessa läkare, eftersom den kan ha varit de första moderna försöken att reda ut vad som är fysiska respektive psykiska skador. När tågolyckor inträffade, vilket var enormt mycket vanligare i tågtrafikens barndom, hittade man ibland inga fysiska men och ändå kunde läkarna konstatera att patienten var svårt traumatiserad. Järnvägssjuka kan också ha bidragit till utvecklandet av policys för vilket ansvar olika aktörer har, något som är en självklarhet idag, men som inte var det då. I övrigt tror jag att vi får tacka för visat intresse och bära ner böckerna i någon krypta. Precis det som vi snarast bör göra med merparten av dagens populärvetenskapliga böcker om unga och nätet.

Vi människor är rätt pessimistiska till vår natur. Det kan finnas evolutionära förklaringar till det, t ex att det en gång i tiden var en fördel att vara misstänksam mot nya saker och vara snabb på att fantisera ihop worst case-scenarier. Det finns en underbar film om detta, Croodarna, som jag verkligen kan rekommendera. Idag är det knappast en fördel att oroa sig för allt möjligt men vi har kvar vissa rester av detta neandertala framgångsrecept, t ex det fenomen jag tänkte ägna några luckor åt, nämligen mediepaniker, en period av irrationell oro i början av en teknikintroduktion.

En mediepanik är besläktat men inte liktydigt med moralpanik, ett begrepp som sociologen Stanley Cohen myntade 1972 i sin bok Folk Devils and Moral Panics, en bok som för övrigt fortfarande trycks i nya utgåvor. Båda begreppen har använts sedan dess för att sätta ord på skeenden som kan vara svåra att identifiera och beskriva medan de pågår. I Cohens titel finns också tankefiguren folkjävul, som beskriver idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Men åter till mediepanikerna.

En mediepanik drar igång när en ny teknik eller nytt medium blir allmänt känt. Sociologen Kirsten Drotner har utvecklat och definierat begreppet och hennes artikel Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity är förmodligen den mest citerade i ämnet. Enligt Drotner karaktäriseras en mediepanik av att

• de är starkt normativa och känslomässiga,
• enskilda exempel lyfts fram som generella,
• polarisering, det gamla och det nya beskrivs som antingen svart eller vitt, bra eller dåligt, alla måste vara för eller emot,
• det nya mediet anses ha stor effekt,
• de extrema exemplen leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering,
• debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.

En sådan här period går över när det nya har hittat sin plats i våra liv, men under tiden som paniken pågår domineras det offentliga samtalet av misstänksamhet och domedagsprofeterna får stort utrymme och tillmäts stor trovärdighet. Allmänt brukar pessimisterna och alarmisterna anses vara de sunda rösterna medan de som tidigt förstod det nya och kommunicerar behovet av fler nyanser än svart och vitt, anses vara slapphänta och oansvariga. Det omvända gäller då paniken har klingat av och det nya inte längre anses farligt. Då framstår alarmisterna som just alarmister och omges av ett löjets skimmer när historien ska skrivas.

Det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i en sådan period just, där digitaliseringen är föremålet för paniken. Vi uppfyller alla kriterier. Perioden kommer kanske att kallas för skärmpaniken eller något liknande, när den så småningom har gått över. Jag tycker att det där är konstigt. Du som läser det här visste ju allt om mediepaniker redan innan du läste. Alla som är vuxna idag känner till fenomenet. De flesta av oss har varit med om minst en mediepanik och kan antagligen namnge ett par, t ex videovåldsdebatten och kanske även dansbaneeländet. Ändå gör vi samma sak om och om igen. Trots att vi alltså har facit i hand redan när en panik drar igång, kör vi glatt huvudet rätt in i elementet. Igen och igen. Vi skriver vi in oss i berättelsen om det nya, farliga, genom att genom att betrakta samtiden genom panikens raster, genom att uppvärdera spektakulära exempel till något generellt, genom att nicka bekräftande åt absurda teorier om hjärnans sårbarhet och om hur dagens ungdom balanserar på undergångens rand.

Jag fortsätter imorgon.

Fortsättning från igår.

Allt det här sker naturligtvis i en större kontext, där jag uppfattar det som att vi går mot en mer känslo- och opinionsstyrd politisk styrning. Opinionen har självklart alltid spelat roll för politisk förändring, men jag tycker mig se att det blir allt viktigare för politiker att vara på rätt sida och att det ska gå snabbt. Där kan internet verkligen ha bidragit genom att det ibland kan handla om minuter innan en beslutsfattare måste ha tagit ställning. Det finns många exempel, bland annat ett som jag har följt på nära håll ända sedan starten, nämligen Porrfri barndom. De kontaktar beslutsfattare på olika nivåer och ger dem två alternativ: antingen stöder ni vårt krav på porrfilter (senare också åldersverifiering) eller så vill ni utsätta barn för pornografi. Retoriskt är detta en falsk dikotomi; de presenterar bara två alternativ och framställer dem 1) som de enda möjliga alternativen och 2) som om de utesluter varandra.

Det de har gjort är att de egentligen har förenklat för beslutsfattaren. Från att ha varit en komplex fråga som handlar om att skydda barn från olämpligt och olagligt innehåll på nätet, arbeta mot sexuella kränkningar, förstå och motarbeta orsakerna till att ett barn kränker ett annat barn sexuellt, identifiera hur vi bäst kan stötta barn som råkat se något olämpligt, har lobbygruppen gjort det till en enkel ja- eller nejfråga. Är du med på vår lösning? Nähä, då vill du att barn ska utsättas för grovt pornografiskt innehåll under skoltid, med alla de följdverkningar som det får i form av sexuella kränkningar, pojkar som blir förövare och flickor som blir offer. Det lättare betydligt lättare att gå med på kraven än att behöva förklara för upprörda vårdnadshavare eller väljare vad det motsatta beslutet grundar sig på. Porrfri barndom vet ju detta och uppmanar vårdnadshavare att kontakta rektorer och tillhandahåller färdiga formuleringar att använda i argumentationen. Deras argument bygger, som jag var inne på i tidigare inlägg, på forskning som är utvald och tolkad, så att den tycks ge stöd åt deras krav. För en oinsatt, som går igång på den svartvita och emotionella argumentationen är det svårt att värja sig. Vem ifrågasätter en organisation som vill skydda barn? Beslutsfattaren är inmålad i ett hörn från vilket det blir svårt att ta sig ur med mindre än att utsätta sig för en oerhörd press.

När en fråga har blivit så här emotionellt laddad och högprofilerad, lever den ett eget liv och protesterna verkar bara konstiga. Vilka är de här människorna som vill att barn ska se porr, helst redan i förskolan? Det blir också viktigt för offentliga personer, vare sig de är politiker, artister eller bara kända i största allmänhet, att vara tydliga med vilken sida de tillhör, eftersom det ju bara finns den goda och den onda sidan att välja på. Ingen vill bli stående på den onda sidan tillsammans med galningarna som kräver att beslut ska basera sig på forskning. Det är naturligtvis djupt oroande att viktiga beslut bestäms av hur många starka namn varje sida lyckas värva till sin kampanj. Vilket i sin tur kan vara avhängigt hur välfinansierad kampanjen är. Så även om du driver en väl researchad linje, men saknar mäktiga vänner och mycket pengar, kommer du inte att nå fram, även om motståndarna har struntargument och självmotsägande resonemang. Jag tror att vi måste fråga oss om det är så vi vill att lagändringar ska initieras eller kommunernas budgetar ska styras.

Den här utvecklingen, där fakta inte anses vara lika viktigt som vilket gäng du hänger med beskrevs 2010 i ett blogginlägg av David Roberts. Han kallar det för post truth politics, på svenska postfaktisk politik. På många sätt har vi redan idag har ett samhälle där påståenden fortsätter att anses giltiga även efter att de blivit motbevisade, och den utvecklingen fortskrider. När tillräckligt många accepterar att någons känsla är lika giltig som ett faktum, då kan vi på allvar få ett samhälle där det inte längre är konstigt att fakta går att precisera. Långsamt smyger sig adjektiv in där de tidigare inte ansågs behövas, och en vacker dag reagerar ingen på uttryck som alternativa fakta, riktiga fakta, min sanning, din sanning, osv. Om vi accepterar att politiska beslut baseras på så lösa grunder som jag skissat på, är risken stor att nästa generation inte tillmäter forskning lika hög vikt som idag. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg har myntat ordet kunskapsnonchalans (som jag använder väldigt fritt). Jag har haft stor användning av ordet när jag har tittat på populistisk argumentation i frågor som rör mina forskningsområden. Att vara nonchalant är en mer aktiv handling än att vara resistent, som i faktaresistent, som annars är det ord som används i debatten. En faktaresistent person kan vara det utan egen förskyllan, medan en kunskapsnonchalant person har kunskap eller chansen att skaffa sig kunskap, men väljer aktivt att inte använda kunskapen. Ahlbäck Öberg skriver att ”kunskapsnonchalans följer av att man ser beslutsprocessen som en ren maktkamp” och där tycks en hel del samtida politik passa in. Om beslutsfattande är en maktkamp, då blir ju målet – t ex att skydda barn från oönskat innehåll – underordnat och den överordnade frågan blir vem som ska gå segrande ur maktkampen – t ex vilka politiker och kändisar som valde rätt sida.

Jag utlovade ännu mer dystopi idag än vad ni fick igår, och ni måste hålla med om att jag håller vad jag lovar! Det är en skrämmande tanke att de barn som föds idag kanske måste växa upp i ett postfaktiskt samhälle. Jag är dock övertygad om att vi kan vända utvecklingen, men då krävs det att vi känner till vad som är på gång. Imorgon blir det skrik och panik om jag känner mig själv rätt.

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Ett skäl till att det har blivit så här illa ställt är, enligt psykologen Andrew Przbylski, som jag nämnt tidigare, att frågor som rör skärmtid är det han kallar Goldilocks topics, Guldlocksfrågor. Frågorna är tillräckligt allvarliga för att dra till sig medias uppmärksamhet men inte allvarliga nog för att locka seriösa forskare att kritiskt granska de studier som görs och publiceras. Hade det varit ett hetare ämne, Przbylski använder ett nytt läkemedel mot cancer eller en nyupptäckt galax, hade påståenden granskats in i minsta detalj, men här hamnar frågorna i medias klickbeteslogik, utan att någonsin hamna i akademins granskningsprocess. Vilken forskare sätter sig ner och detaljgranskar ett inslag om skärmtid och barn i Nyhetsmorgon? Oj! Vänta!

Guldlocksteorin skulle kunna förklara att bok efter bok ges ut, fyllda med hårresande påståenden om unga och skärmar, utan att de har faktagranskas. Ämnet är högaktuellt men anses inte viktiga nog för att granskas kritiskt eller för att dra till sig stora forskningsanslag. Przbylski är visserligen själv ett undantag, eftersom han har lyckats bygga upp en stark forskningsmiljö där det finns resurser att bedriva seriösa studier, granska andras och att ta folkbildningsuppdraget på stort allvar.

Här i Sverige blir både forskningen och alarmistböckerna granskade och kritiserade av andra forskare, men inte systematiskt. Vi är några eldsjälar som lägger vår fritid på att granska men ett sådant system riskerar att rasa ihop när som helst. Och då skulle de som lättvindigt uttalar sig utifrån fördomar, gissningar och antaganden fritt kunna fortsätta ge ut vilseledande böcker och kontraproduktiva rekommendationer. Jag förstår helt ärligt inte hur de vågar uttala sig om ett område de inte har läst in sig på. Jag skulle aldrig våga ge säkerhetsråd i ett ämne som jag inte behärskar till fullo. Är det inte rädda att folk ska ta deras råd på allvar? Det är nåt jag har funderat mycket på och jag är inte alls säker på att ser sig själva som charlataner, de kanske faktiskt tycker att det är rimligt att de uttalar sig, trots att de inte har någon kompetens på området. Det skulle iså fall kunna förklaras av Przbylskis teori om att de här frågorna hamnar nånstans mittemellan. Det är en lagom mjuk säng, där de tryggt kan ligga kvar utan att riskera att någon stör. Skärmtid är inte som medicin, eller något annat väl definierat kunskapsområde. Det är ingen som äger skärmtid som ämne, så de är lediga för vem som helst att ta sig an. Om det stämmer, har vi ett allvarligt och växande samhällsproblem. Vi har ingen myndighet som tar ansvar, utan frågorna ligger på en himla massa olika bord, med allt var det brukar innebära. Vi har visserligen Statens Medieråd, men de har inget explicit uppdrag att granska och kritisera forskning och populärvetenskap. Sen finns frågorna hos många departement, eftersom de berör så många områden, utbildning, juridik, teknik och infrastruktur, osv. Som utvecklingen ser ut idag, hade det nog varit bra om vi hade haft en myndighet med det särskilda uppdraget att öka vetenskaplig kunskap och minska utrymmet för känslostyrda beslut. En sådan myndighet skulle kunna gå ut med rekommendationer, likt Socialstyrelsens Nationella riktlinjer eller Livsmedelsverkets rekommendationer och nyheter kring mat och hälsa, bevaka och agera i den offentliga debatten, t ex genom att svara på alarmistiska debattartiklar och kritiskt granska bokskörden.

Det här ser jag som några av de utvecklingslinjer som har påverkat samtalsklimatet idag. Imorgon blir det ännu mer dystopiskt. Välkommen tillbaka då! 🙂

Nu är det sista luckan om Twenge, jag lovar!

Twenges artikel osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: undvika sina föräldrar, hänga på hemliga platser i skogen, köra bil, dricka alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas en tid då vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt. Jag minns också att varken undanskymda festplatser, bilkörande eller alkoholkonsumtion sågs som något man önskade sina unga. Vilket faktiskt för mig in på ännu ett problem med att de svenska debattörer som hänvisar till Twenge: hon har gjort sina studier i USA, vår debatt handlar om ungdomar i Sverige. Det är enorma skillnader mellan dessa två länder och det är något man måste ta hänsyn till. Inte så att all forskning måste vara nationell, men den som vill använda forskning från andra länder måste granska den kritiskt för att se om det finns skillnader som kan vara avgörande för resultaten.

Twenge gör lösningen på problemen till en lätt sak:

”If you were going to give advice for a happy adolescence based on this survey, it would be straightforward: Put down the phone, turn off the laptop, and do something—anything—that does not involve a screen.”

Att presentera lösningen på ungas dåliga mående som något de själva eller deras vuxna enkelt kan göra, är att trivialisera psykisk ohälsa. Det riskerar också att lägga skulden på den som är utsatt. Och det riskerar att legitimera en billig utväg för samhället. Vi behöver inte satsa på fler kuratortimmar i skolan, mer personal i barn- och mödrahälsovården, det är dagens ungdom som måste lägga ifrån sig sina skärmar!

De här idéerna kommer i en tid då vi inte längre har tid att ta hand om barn, när nedskärningar har blivit något som ska göras varje år och det är naturligtvis tacksamt för beslutsfattare att ha något enkelt och tydligt att skylla på, något som ligger utanför deras kontroll. När vi har rätt bra koll på vad som orsakar, bidrar till och underhåller psykisk ohälsa hos unga. Vi vet också att stor ojämlikhet i ett samhälle skapar mer våld, mer stressrelaterade sjukdomar, sämre folkhälsa, mer psykisk sjukdom. I många länder, Sverige inkluderat, ökar klyftorna och detta skulle kunna vara en starkt bidragande orsak.

Ungas ökade psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är betydligt rimligare som förklaring, rent kronologiskt. Det kan sägas finns ett samband i tid men det sambandet är för det första rätt svagt och beror på hur man väljer ut data, för det andra vet vi inte om det verkligen finns ett orsakssamband. Att låsa fast sig vid en förklaring ökar risken att man missar den verkliga orsaken. Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av dessa förbättringar riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls. 

Fortsättning från igår.

Ett av de påståenden som är grundbulten i Twenges resonemang och som det ofta refereras till formulerar hon så här i sin artikel:

”The results could not be clearer: Teens who spend more time than average on screen activities are more likely to be unhappy, and those who spend more time than average on nonscreen activities are more likely to be happy.”

Lustigt nog kommer sedan en mening om att vi inte vet riktningen på sambandet och att vi inte ens vet om det finns ett orsakssamband. Men strax därefter påstår hon ändå att vi vet riktningen. Så det bekymrar henne inte att forskningen säger en sak, hon säger gladeligen motsatsen om och om igen:

”… the effect of screen activities is unmistakable: The more time teens spend looking at screens, the more likely they are to report symptoms of depression.”

Den senare delen av meningen finns det belägg för men det är verkligen inte fastställt att det är en effekt av skärmtid. Tvärtom, finns det rätt robusta studier som visar att skärmtid har en väldigt liten påverkan på ungas mående. Enligt psykologen Andrew Przbylski har man t ex noterat 13 gånger högre negativ effekt av att lyssna på mycket musik än att ha mycket skärmtid. Det betyder inte att musiklyssnande är farligt i sig utan hänger mest troligt ihop med att den som har stora problem kan välja musiken som tillflykt. Mycket skärmtid ligger nånstans mellan att ha glasögon och att äta mycket potatis som indikator på psykisk ohälsa, säger Przbylski i podcasten Rationally Speaking. Det är ett avsnitt som alla som funderar på den här frågan borde lyssna igenom.

Twenge har fått mycket kritik, vilket inte på något sätt har avskräckt svenska alarmister som Anders Hansen och Sissela Nutley från att referera till henne, på ett sätt som antyder att hennes resultat verkligen visar det hon påstår. Det är konstigt av flera skäl. Dels är det mycket märkligt att forskare inte bryr sig om att läsa Twenges artiklar kritiskt, dels är det förvånande att de inte tycks ha hittat den massiva kritik som har framförts mot henne. Det går på ett par sekunder att få fram alvarlig kritik från tunga forskare, t ex psykologen Sarah Rose Cavanagh: No, Smartphones are Not Destroying a Generation, Amy Orbens Social Media and Suicide: A Critical Appraisal som är en genomgång, och delvis hård sågning, av en publicerad forskningsartikel av Twenge. Det är för övrigt Orben som har klottrat i Twenges rubrik i bilden ovan.

Just nu ges det ut en mängd böcker som påstår att skärmar, sociala medier, digitaliseringen, eller vad de väljer att kalla det, är av ondo. De menar att det mesta som är fel kan skyllas på samtida medier: den ökade psykiska ohälsan hos unga, ökat sexuellt våld bland unga, sämre betyg, osv. Böckerna är utan undantag väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Författarna formulerar sig innovativt kring sina titlar (hjärnforskare är mycket populärt) och använder sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och de har ofta frigjort sig från gamla mossiga idéer om vad orsakssamband egentligen betyder. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

En av de första att nå ut brett med en allvarligt dystopisk bok var Jean Twenge med sin iGen. Det betyder också att hon används som central källa i många av de böcker som har följt i hennes spår. Läs mer om två av de svenska böckerna i Margareta Rönnbergs extremt välresearchade genomgång.

Jag läser inte den typen av böcker. Jag ser inte att de skulle ge mig något annat än huvudvärk, men ibland tar jag genvägen och läser en kortare artikel. Så idag och imorgon tänkte jag ge er några tankar om Jean Twenges Have Smartphones Destroyed a Generation? som kom strax innan boken, som en teaser. Hon uppfyller alla ovan nämnda kriterier. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. En typisk mening inleds med ”In conversation after conversation, teens described…” och sen följer något spektakulärt och exotiserande om dagens ungdom. Och då går det som det går. Eftersom hon inte har brytt sig om att verkligen lyssna på ungas egna berättelser hamnar hon i helt felaktiga tolkningar som:

”The number of teens who get together with their friends nearly every day dropped by more than 40 percent from 2000 to 2015; the decline has been especially steep recently. It’s not only a matter of fewer kids partying; fewer kids are spending time simply hanging out.”

Här har hon helt missat att simply hanging out för många är just att använda sina skärmar. Det är så många gör när de umgås.

Hon plockar ihop lite studier som visar att sedan smartphonen lanserades har ungas psykiska ohälsa ökat, men hon glömmer att ange vid vilken tidpunkt i detta scenario smartphones började bli något som unga hade verklig tillgång till. Ändå har dessa telefoner redan från start haft negativ påverkan på unga. Oklart hur, dock.

Jag fortsätter imorgon.

Att förstå världen och lägga ihop information till en helhet verkar vara en av hjärnans favoritsysselsättningar. Faktiskt verkar detta jobb vara så pass centralt att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in. Detta faktum kan lätt användas för att manipulera oss. Vår hjärna blir så himla glad om vi presenterar pusselbitar med enkla, generiska former! Detta är alarmisterna skickliga på, de ger oss enkla samband, enkla och lättbegripliga lösningar, som passar lätt in i pusslet. Här är några retoriska knep som jag ofta ser, men jag kommer att återkomma till andra knep i flera luckor framöver.

Jag är inte teknikfientlig, men…
Ni har säkert hört någon inleda en utläggning med nåt i stil med ”Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns massor som är bra med internet, men…” Då kan en vara rätt säker på att det följande kommer att handla om vad som är dåligt med nätet. Lingvisten Teun van Dijk kallar detta retoriska grepp, när någon inleder en argumentation med motsatsen mot det egentliga innehållet, för en disclaimer. En disclaimer är i vanliga fall är en juridisk friskrivning, en deklaration från exempelvis ett företag som vill avhända sig ansvar. van Dijk, som studerar rasism, såg behovet av en term för att beteckna uttalanden som ”Jag är inte rasist, men…”. Denna till synes positiva sats används i själva verket för att förstärka dess motsats. Genom att förklä sina rasistiska åsikter till relevant kritik kan talaren dölja sitt verkliga uppsåt, i det här fallet att vädra rasistiska åsikter. En disclaimer tjänar då som friskrivning för det följande, egentliga budskapet och kan utgöra en viktig markering t ex när talarens ståndpunkt inte är allmänt accepterad. Disclaimers gör att talaren slipper bli anklagad för att vara teknikfientlig och alarmistisk, vilket i praktiken medför att även teknikfientliga alarmister delta i det offentliga samtalet om internet.

Det vet man ju själv…
Vi människor utgår oftast från oss själva när vi betraktar omvärlden, antagligen av rent praktiska skäl, och det är något vi måste se upp med när vi tolkar forskningsresultat. Det är också något som kan utnyttjas retoriskt. Genom att säga ”det vet man ju själv…” och beskriva exempelvis ett ganska vanligt vuxenbeteende, kan talaren få åhörarna att tänka på sin egen användning. På så sätt kan en talare fejka bekräftelse på åhörarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. ”Det vet man ju själv…” kan också användas för att förstärka budskapet om hur farligt nätet är. Om jag ska framställa det faktum att 48 procent av förskolebarnen använder internet dagligen som negativt, kan jag använda ”det vet man ju själv…” för att få åhöraren att börja tänka ur ett vuxenperspektiv. För om vi luras att översätta dessa data till vår egen användning, framstår det som vansinnigt att så små barn använder nätet. Poängen är att du ska börja referera till allt märkligt som finns på nätet. Inte medvetet, men nånstans snurrar det frågor som ”Surfar de porr? Utsätts de för näthat? Påverkas de av sjuka kroppsideal?” Så länge vi utgår från oss själva är det väldigt svårt att fantisera ihop vad ett så litet barn rimligtvis kan ha för utbyte av nätet. Tills en träffar en liten människa som tittar på Babblarna och kör videosamtal med mormor.