Månadens krönika i Computer Sweden handlar märkligt nog om panik. Fast vi skriver 2011 lyckas Datainspektionen med konststycket att piska upp lite panik. Men det kanske handlar om att motivera sin egen existens…
Datainspektionen genomför sedan 2007 en årlig undersökning av ungas inställning till integritet. Främst är det integritet på nätet man frågar om men även livet utanför nätet berörs. Man har använt sig av en webbenkät som besvarats av 522 ungdomar mellan 15 och 18 år som utgör ett representativt urval av befolkningen i den åldersgruppen. Syftet har bland annat varit att undersöka hur unga använder IT ur integritetssynpunkt, vilka negativa erfarenheter på nätet unga har och vilket förtroende unga har för samhället. Och självklart jämförs de fyra studier som gjorts, så att man ser utveckling över tid.
En tydlig utveckling är att fler unga har egen dator. Andelen som idag ”oftast surfar hemma på min egen dator” är nästan 90 % jämfört med knappt 60 % 2007. I analogi med detta resultat har andelen som delar dator med resten av familjen sjunkit till knappa 10 %. Fler och fler funderar över integritetsfrågor och man kan se en liten ökning av unga som förändrar sitt beteende som en följd av detta.
Nät det gäller vad man gör på nätet och med mobilen är utvecklingen tydlig: surfa på nätet, besöka Facebook och skicka sms har ökat stort sedan 2009. Bland de minsta aktiviteterna på listan återfinner vi att skicka e-post och twittra. Jag vet inte hur många som e-postar och twittrar av den äldre befolkningen men en snabb titt på min omgivning visar att medelålders och äldre väldigt gärna sysslar med just det. Åtminstone mail. Jag måste ofta gå in på Facebook och påminna mina barn om att läsa sin mail när jag har skickat något viktigt.
En annan tydlig trend är att unga blir mer och mer fientligt inställda till stat och företag. Många unga anser att dessa institutioner inte har med deras information att göra och det upplevs som mer negativt att staten eller ett företag tar del av de ungas information än om kompisar kollar upp dem. Det kan väl tänkas att det är en naturlig utveckling när Facebook blir en allt större del av det sociala livet. Att dela med sig till självvalda kontakter är en helt annan sak än att bli övervakad av någon utifrån.
När det gäller negativa upplevelser på nätet är den största förändringen att fler har fått otrevliga sms. samtidigt påpekar Datainspektionen att den utvecklingen är väntad i och med att sms:andet i allmänhet har fördubblats sedan 2007. Ytterligare en sak som ökat är oönskad bildpublicering vilket kan förklaras med ökade möjligheter att ta bilder. Folk har helt enkelt med sig kameran överallt och då ökar risken att någon lägger ut bilder mot någon annans vilja.
Studien visar att de flesta unga har goda kunskaper om integritetsfrågor på nätet, vilket inte är så konstigt. De frågor som man tar upp har debatterats under hela den här åldersgruppens livstid och det vore snarare märkligt om de inte plockat upp något på vägen. Nu lät det som om jag tror att vår debatt om faror på nätet har lett fram till att unga har lärt sig hantera säkerhet. Absolut inte. Det är snarare ett sidospår, en parallell utveckling som har ytterst lite med oss vuxna att göra.
Men det jag tänker på mest när jag läser rapporten är det trista ovanifrånperspektivet som bara inte vill ge med sig, efter alla dessa år. Men de resonemangen sparar jag till månadens krönika i Computer Sweden. Ja, vaddå? Jag måste ju ha råd med hårspray!
Pressmeddelande från Statens medieråd:
Tisdagen den 8 februari är det Safer Internet Day. Ta tillfället i akt att lära dig mer om vad barn och unga gör på internet – till att diskutera och reflektera över denna viktiga del i ungas medievardag. Med dig som är lärare i åtanke kommer även ett lektionsförslag om barn, unga och internet att presenteras. För dig som bara vill veta mer har vi tagit fram en ny sajt med lättillgängliga fakta som ger dig aktuell kunskap om vad barn och unga gör på nätet. Boka in Safer Internet Day på schemat redan nu!
Den 8 februari uppmärksammas Safer Internet Day 2011 över hela världen för en säkrare internetanvändning bland barn och unga. Statens medieråd kommer i samarbete med bland annat BRIS och Surfa Lugnt att uppmärksamma dagen genom att:
Statens medieråd inbjuder lärare, föräldrar och andra i barns närhet att uppmärksamma ungas liv på nätet den 8 februari. Ta tillvara på dagen för att prata om ungas medievardag på nätet!
Kontakta gärna Lena Fagerström (lena.fagerstrom@statensmedierad.se, tel: 070-223 81 14) på Statens medieråd om du funderar på att göra något på din skola eller i din organisation.
Statens medieråd representerar Sverige i EU-nätverket Insafe och driver ett Safer Internet Centre med finansiellt stöd från EU:s Safer Internet Programme. Kampanjen arbetar för en säkrare användning av internet bland barn och unga och drivs i samarbete med BRIS – Barnens rätt i samhället.
Det är idag ca 60 länder som arrangerar Safer Internet Day. I Sverige har det arrangerats sedan 2004. Läs mer här: www.saferinternet.org/web/guest/safer-internet-day
Ur pressmeddelande från International Clearinghouse on Children, Youth and Media.
Report: Risks and safety on the internet: The perspective of European Children. Full Findings (published 13/01/11)
Full findings from the EU Kids Online survey of 9-16 year olds and their parents.
* These findings are based on the answers of 25,000 children across 25 European countries, and are linked to key policy implications.
* The press release, executive summary in the languages of participating countries, methodology and presentations can all be found on the project website.
* Join the mailing list. To receive project updates, please join the mailing list if you have not done so already. Join here: http://www.lse.ac.uk/collections/EUKidsOnline/MailingList.htm
* Project website: www.eukidsonline.net
Enhancing Knowledge Regarding European Children’s Use, Risk and Safety Online
This project| centres on a cross-national survey of European children’s experiences of the internet, focusing on uses, activities, risks and safety. It also maps parents’ experiences, practices and concerns regarding their children’s online risk and safety.
More than 25,000 children from across Europe (and one of their parents) were interviewed for the study, EU Kids Online, based at the London School of Economics and Political Science, co-ordinated by Professor Sonia Livingstone and Dr Leslie Haddon, and funded by the European Commission’s Safer Internet Programme.
The EU Kids Online project aims to enhance knowledge of European children’s and parents’ experiences and practices regarding risky and safer use of the internet and new online technologies, and thereby to inform the promotion of a safer online environment for children.
Countries included in EU Kids Online are: Austria, Belgium, Bulgaria, Cyprus, the Czech Republic, Denmark, Estonia, Finland, France, Germany, Greece, Hungary, Ireland, Italy, Lithuania, the Netherlands, Norway, Poland, Portugal, Romania, Slovenia, Spain, Sweden, Turkey and the UK.
The International Clearinghouse on Children, Youth and Media at Nordicom, University of Gothenburg, is co-ordinating the Swedish participation in the project.
Det finns många tokiga tankar där ute om lärare och elever och hur deras relation på nätet ska se ut. Jag tror att det mesta kommer att ge sig med tiden, till exempel den här diskussionen om man ska bli vän med elever eller inte. Hela diskussionen bygger på att man uppför sig som man gjorde förr i tiden, då nätet inte fanns. Det vill säga när man kunde hålla saker hemliga och när man inte visste att folk pratade bakom ryggen. Den tiden är förbi och vi måste förstå att socialt liv, på och utanför nätet, är mer transparent idag. Därför finns det sällan anledning att tacka nej till en vänförfrågan från en elev eller student. Däremot kan det av andra skäl vara olämpligt att själv försöka bli vän med någon som står i beroendeställning till en eftersom det kan vara svårt för personen i fråga att tacka nej till en sådan förfrågan.
Självklart är allt detta individuellt men jag märker att de som hunnit arbeta med de här frågorna har lättare att tänka sig en vänrelation med elever än den som är relativt ny användare av sociala medier. Om man vill komma igång med tänkandet kan man jämföra med en social situation man känner sig bekant med. Stan, till exempel. Om du går på stan och en elev hälsar ska du naturligtvis hälsa tillbaka, kanske stanna och byta några ord, hälsa på elevens föräldrar om du har sån tur att de är med, ja ni fattar. En läkare eller kriminalvårdare som känner igen en patient eller klient kanske inte gör på samma sätt men det är av andra skäl. En lärares uppdrag är helt klart förenligt med att prata lite utanför arbetssituationen. Som att vara vänner på Facebook.
I USA diskuterar man detta mycket mer än här. En blogg jag följer tar upp frågan på det mest groteska sätt och jag roar mig med att kommentera Mary Kay Hoals inlägg nedan.
It was reported that in the past 10 years, 120 teachers in Virginia have lost their teaching license due to online sexual misconduct with students. Now the state’s Board of Education is looking to put a strict limit on electronic communication between teacher and student.
Intressant men icke befintlig koppling där mellan problem och lösning. Det här är rätt vanligt och något man ser i Sverige också, att man hoppar över analysstadiet och går direkt på en lösning. I vilka andra sammanhang gör man så? Nej, det normala är förstås att man identifierar ett problem, gör en analys av problemet och dess tänkbara orsaker och först därefter föreslår en lösning. Ofta blandar man in experter i de sista två stegen. Men så snart nätet är inblandat då funkar det att fråga vilken tokskalle som helst och sen jobba med den lösningen. Har svårt att tro att en psykiater med kunskap om vuxnas sexuella kontakter med barn skulle säga att striktare regler för kommunikation gör dessa människor friskare.
Virginia is far from the only state that has this issue in their schools. Derek Marlow, a 27-year-old teacher from Tennessee, bought a prepaid cell phone for a student at his school, and then went on to send over 1,000 text message over a two month period to the student. Melinday Dennehy, a 41-year-old teacher from New Hampshire (and a mother of two), sent four nude pictures of herself to her 15-year-old student. And finally there’s James Nelson, a 36-year-old fifth grade teacher from Indiana who sent sext and text messages to a 14-year-old cheerleader.
Alltså, förstår ni vilka otroligt avvikande personer vi pratar om här? Det här är människor som sedan länge har överträtt tabugräns efter tabugräns och som inte längre agerar rationellt. Och hur är det då tänkt att de striktare reglerna ska hjälpa? Om en lärare köper en kontantkortstelefon och ger till sitt offer, vilken av reglerna hade hindrat det? Regel nr 15: Lärare får inte köpa telefoner till elever? Nej, här är det uppenbart att det behövs andra insatser. Eleverna behöver träna sig i att sätta gränser, att veta sitt eget värde och att våga kolla med andra när något känns skumt. Vilket också är en träning för livet. Och vuxna måste våga agera på misstankar och, inte minst, det måste finnas vård att söka för den som är så sjuk, inte bara skam att förvänta sig.
Sadly, these cases only represent the tip of the iceberg.
Också en retorisk klassiker i de här sammanhangen. Man räknar upp några helt groteskt avvikande historier och så drämmer man till med isbergskortet. Toppen av isberget i den bemärkelsen att det är väldigt få som gör så här, ja, men inte toppen av isberget i den meningen att det är väldigt vanligt med den här typen av relationer. De flesta lärare klarar fortfarande att ha en relation med sina elever, på och utanför nätet, utan att förgripa sig på dem.
Hela den här inställningen påminner om medeltida uppfattningar om kvinnor som förförare och män som oskyldiga offer för sina drifter. Man skulle hålla kvinnor borta från män, annars vet man hur det går. Det är bara knasigt att försöka lösa problemet med sjuka individer genom att organisera världen så att de inte lockas av tänkbara offer. Istället måste den som är dysfunktionell få hjälp att fungera i samhället precis som det ser ut. Och alla människor, små som stora, friska som sjuka, måste tränas i att de har ett värde, att man vågar säga att allt inte är som det ska, att livet fortsätter även om någon hemskt har inträffat och att livet är till för alla, även för den som känner sig osynlig och oviktig.
Och där har vi den goda nyheten. De här problemen är inte oöverstigliga, de går att lösa. Vi kan arbeta mer med självbild i skolan, vi kan se till att mobbning inte har en sådan fantastisk miljö att gro som den har i skolan idag och vi kan prata om det. Men det finns inget färdigt paket, vi kan inte köpa oss fria från problemen.
“En effektiv härskarteknik är att sprida rädsla, att ingjuta känslan av att den man vill ha makt över behöver just mig och att det mesta utanför är farligt. Jag tror inte att de gör det medvetet, men jag associerar till misshandlande föräldrar när jag läser de alltför vanliga råden om ungas säkerhet”
Skriver Elza Dunkels under rubriken Rädd att leva.
Möjliggörare av dessa kränkande metoder står bland annat föreläsare inom den lukrativa riskbranschen för. Dessa föreläsare, intresseorganisationer eller enskilda IT-arbetare ute I kommunen ger legitimitet åt övervakning, integritetskränkning och negligerande av barnkonventionens intentioner till fritt och tryggt informationsspridande för och av barn.
Verkligt beklämmande blir det därför när public service legitimerar en av de aktörer som haft en av de mest framstående positionerna I skräckpropagandans spridande. Netscan, f d baserat I Malmö och numera placerat i Lund fortsätter att utan något finlir, teoretisk kontextualisering eller följande av forskningsresultat att resa runt I skolorna och ingjuta rädsla och skapa äckelkänslor hos unga flickor.
“Mats föreläsningar är en resa som går genom de flesta vanligaste ungdomssajterna. En upplevelse som både skrämmer förvånar och upprör. Ämnen som vi tar upp är bland annat svenska sajter som visar grovt våld och avrättningar, webcamsex, ungdomsprostitution, försäljning av droger samt mobbing över nätet (Netscan, 2006).
Så såg Netscans försäljningsargumentation ut under företagets tidiga år. Och då inleddes föreläsningarna med att Mats Andersson visade bilder på obskyra hemsidor utskrivna på overheadark (!) av t ex kvinnors rumpor fotade i smyg på stan. I dag är fasaden lite mer putsad. Men samma omoraliska verksamhet pågår för öppen ridå och återges inför väletablerade organisationer som Ecpat. Det har t o m varit så olyckligt att Mats Andersson utbildat poliser i frågor om grooming på nätet och varit pådrivande i den underliga lagstiftning vi nu fått på området (läs mer om den hos Medierådet).
I Studio 1 i P1 diskuterade man den pågående rättegången i Helsingborgs tingsrätt där en 35-årig man åtalas för grooming. Som sakkunniga i studion hade man bjudit in en polis med expertis inom IT-frågor samt Mats Andersson från företaget Netscan.
Mats Andersson var fritidschef i Trelleborgs kommun där han stötte på föräldrar som var bekymrade över kontakter mellan vuxna män och barn på Internet. Han valde då att starta ett företag och ge sig själv titeln Internetanalytiker. I en orolig tid som närmast kan beskrivas som präglad av moralpanik togs Netscan emot med öppna armar. En logga och en surfande privatperson räckte.
Sedan dess har Mats Andersson bidragit till att skapa ett tungt arbetsklimat framförallt för oss som arbetat med barn och unga i Skåne. Med oseriösa och starkt vinklade föreläsningar har han på skolor och i media byggt på den kommunikationsklyfta som finns mellan barn och vuxna vad gäller IT-frågor. Genom sina egna improviserade undersökningar på s k ungdomssajter skapar han ”fakta” kring hur farligt Internet är och hur många tusentals män som jagar ”våra barn”.
Mats Andersson driver ett enmans-medborgargarde på nätet där han utger sig för att vara minderårig, söker upp ”förövare” och utdömer straff genom att på eget bevåg, i sitt företags namn, söka upp s k pedofiler.
I Mats Anderssons retorik är nätet att likna vid en offentlig park där ”fula gubbar” står i varje hörn och öppet blottar sig för barn. I takt med att företaget expanderat har man filat lite på polityren och har inte samma extrema framtoning i media och på webben som tidigare.
Skräckpropaganda och motsatsparet oskuldsfulla barn – en mörk internetvärld befolkad av pedofiler finns dock kvar. Föreläsningsverksamheten gör också i dag samma skada som tidigare: En del barn och ungdomar tar med sig rädsla, äckel och misstänksamhet från Anderssons utbildningstillfällen. Men en väldigt stor grupp bygger också på sitt tidigare antagande: Vuxna fattar inte ett skit av nätkultur-världarna och därför måste man än hårdare slå dövörat till och avskärma sig från äldre generationers åsikter och erfarenheter.
I dag har vi framstående IT-forskare i Sverige. Varför väljer då public service att bjuda in en machoman som med Vilda västern-manér drar fram över Sverige och utför myndighetsuppgifter som bör ligga under sträng översyn av socialtjänst och polis?
En effektiv härskarteknik är att sprida rädsla, att ingjuta känslan av att den man vill ha makt över behöver just mig och att det mesta utanför är farligt. Jag tror inte att de gör det medvetet, men jag associerar till misshandlande föräldrar när jag läser de alltför vanliga råden om ungas säkerhet. Så sent som för en vecka sen publicerade PC för alla en lista direkt från 90-talet: 12 tips: Så skyddar du ditt barn på internet. Där hittar vi klassiker som
Lär barnen vikten av att aldrig ge ut personliga uppgifter. Publicera exempelvis aldrig bilder som visar var de bor eller vilken skola de går i. Dessutom bör de aldrig ge ut adresser eller telefonnummer till någon annan än den närmaste vänskapskretsen.
Just formuleringen kring skolan är intressant. Det är alltså farligt för barnet att berätta vilken skola hon går i. Vad som kan hända är oklart men en pedofil som lurar runt hörnet eller en ilsken man i en bil är väl tänkbara scenarier. Det här har naturligtvis att göra med människosyn och vilken syn man har på relationen mellan föräldrar och barn. Just dessa råd andas en unken syn från den tiden då barn var ägodelar och i bästa fall accessoarer till det vuxna par som satt dem till världen. Denna känsla förstärks i rådet
Respektera barnets privatliv på internet, men gör klart för dem att du kan ta reda på vad de gör om du känner att det finns skäl till det.
Det är alltså rätt att respektera, MEN. Men se till att de lever under det ständiga hotet att mammsen eller pappsen ska tycka att det finns skäl att ”ta reda på vad de gör”. Jag tycker att dessa råd, lite grann som Sverigedemokraterna faktiskt, är så bra på att gräva sin egen grav så jag behöver knappast kommentera det. Respektera barns mänskliga rättigheter men med förnuft. Eller hur tänker de?
Sen avslutar journalisten (som specialiserat sig på grävande journalistik?) med en länk till Microsofts klaustrofobiska kontrakt som man ska upprätta med sina barn. Ja, ni läste rätt, man ska be barnen skriva under ett kontrakt. För att man ska kunna ställa dem mot väggen om nåt går fel? ”Jag sa ju att det var farligt att lägga ut bilder! Du har ju skrivit under!” Jag vill inte ens tänka på att det finns barn som växer upp under sådana villkor.
I det här som man kallar familjeavtal, fast det bara är barnen som förbinder sig att följa några regler, står det bland annat
Låta mina föräldrar känna till mina inloggningsuppgifter till Internet och chattnamn, som anges nedan:
_____________________
_____________________
_____________________
_____________________
Namn (barn) _______________________ Datum ____________
Förälder eller vårdnadshavare _______________________ Datum ____________
Så ser vi till att skydda de barn som har det rätt ok redan (fast samtidigt i en familj med fascistiska förtecken) men lämnar de barn som blir kränkta i hemmet åt sitt öde. Det är fortfarande så att barn som blir misshandlade och våldtagna i de allra flesta fall blir det av en vuxen de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en fotbollstränare, en dagisfröken. Detta faktum har inte förändrats bara för att vi har fått internet.
Det är vårt ansvar att se till att barn litar på de goda vuxna de har i sin omgivning, inte barnens skyldighet att uppge sin personliga integritet som något sorts kärleksoffer. Jag får de förtroenden jag har förtjänat. Varken mer eller mindre.
Nätkulturer 