Blev lite hastigt intervjuad om en sak jag gått och grubblat på ett par dagar. Läs artikeln i Nyheter 24. Det handlar om den lilla konflikt som blossat upp mellan Isabella Löwegrip och Quetzala Blanco. Egentligen kan jag inget om just denna konflikt men den speglar en större, mycket viktig fråga; vad är en god förebild?
I den gamla världen, där jag och många med mig växte upp, var det tydligt vem som var en bra förebild. Det var den som levde och förespråkade ett rent, lagligt och förnöjsamt liv. Lite som Löwengrip menar i den föreliggande konflikten. Det är en rimlig tanke; att om man bara ser glada och peppade människor påverkas man själv i samma riktning. Samtidigt är det en lite förlegad bild av hur påverkan sker. Med reservation för att jag varken är psykolog eller medievetare vågar jag påstå att vi inte längre har en så enkelspårig bild av vad påverkan är. Vi tror inte enbart på de behavioristiska teorierna längre. Karin Boye, Anna-Maria Lenngren, Wolfgang Goethe är alla exempel på folk som anklagats för att ha påverkat sina läsare negativt genom att de romantiserat döden och lidandet. Och det är klart att det framstår som en galet enkelspårig analys, att tro att påverkan sker så rakt och tydligt. Dessutom har vi idag en typ av användargenererat innehåll som ingen tidigare generation har haft att förhålla sig till.
Det skulle alltså kunna vara så att en god förebild är någon som Blanco istället; någon som vågar säga som det är. Och inte bara hur det borde vara. Det är klart att de flesta av oss vill att våra barn ska växa upp till äppelkindade entreprenörer med många vänner och en ljus framtid. Men vi kan också erkänna att alla inte har det så. Vi kan behöva spegla en annan verklighet, inte minst för att den som inte känner igen sig i entreprenöriell anda och en ständigt närvarande positiv livssyn.
Själv älskar jag serien The Osbournes som så tydligt skildrar en dysfunktionell familj där det ändå finns ögonblick av kärlek och gemenskap. Det är en skön kontrast till cupcakebak, baby-yoga, egentid, kvalitetstid och annat som familjen idag gödslas med. När familjen Osbourne skriker åt varandra blir jag en bättre mamma, inte för att jag är båttre än dem, utan för att jag känner igen mig i vissa delar och kan ta hjälp av de känslorna.
Det här handlar inte om att det är fel att vilja vara en förebild för unga. Det handlar om att ingen kan kräva av någon annan att de ska vara en klassisk god förebild. Jag är den första att försvara Löwengrips rätt att vara som hon är och jag kan definitivt se att hon kan peppa och stötta flickor, både de som har det svårt och de som har det lätt. Men lika starkt vill jag försvara Blancos rätt att skriva som det är. Och jag vill att vi erkänner att det finns olika typer av förebilder.
Och, don’t get me started on genusaspekten av det hela. Blanco påpekar en mycket viktig sak: det är bara flickor och kvinnor som anses vara förebilder. Män ses som individer. Och det kan vi ju inte acceptera.
Hmm, jag undrar om ändå inte män också ses som förebilder, eller är det något jag missförstått? Inom idrotten förutsätts alla idrottsmän/kvinnor att vara goda förebilder. Kommer upp varje gång någon ertappas dopad eller packad eller med droger (oftast män). Och män som Mandela, Gandhi, Martin Luther King och andra har jag då sett beskrivna som förebilder.
Jo, fast de har valt det själva. Det är ingen som kräver av män (generellt) att de ska vara förebilder. Pojkar är pojkar, typ. Även om det förhoppningsvis är under förändring. Men som sagt, detta kräver en längre utläggning som jag inte går in på här.