I Umeå universitets debattforum Åsikten har Anne Grönlund skrivit om riskerna med att ge sig ut i debatten och vem som kommer att stå bakom en forskare som väljer att ta den tredje uppgiften på allvar. Så här skriver Anne:

Som forskare vill jag bygga broar mellan vetenskap och vardag. Jag ser det som självklart att rapportera till de skattebetalare som står för min lön. Så jag låter mig intervjuas, jag håller föredrag och sitter i paneler och jag skriver populärvetenskap.

Hon påpekar att när vi ger oss ut på detta sätt riskerar vi att hamna i sammanhang som vi inte riktigt har koll på. Och det finns ett till problem med den tredje uppgiften, eller samverkan som det kallas numera:

Universitetsledningar pratar mycket om att samverka med samhället, men talar de till mig? Räknas det jag gör alls som samverkan? Populärvetenskap väger lätt när vi räknar våra publiceringar och just inget alls i lönekuvertet. Och det moraliska stödet? På Umu:s hemsida följs rubriken Samverkan av formuleringar om att ”bidra till tillväxt” och att ”skapa nya produkter, tjänster och idéer.”

Men jag vill inte kränga varor; jag vill bidra till demokrati. Sprida kunskap som inkluderar så många som möjligt i en seriös debatt. Som motverkar masspsykos och järnrörsmakt. Och kanske näthat, om det är uttryck för en tillitskris i ett samhälle där eliten inte lyssnar. Som samhällsforskare vill jag inte tillhöra den eliten; jag vill ha örat mot marken och ansiktet mot vinden.

Jag hoppas precis som Anne att det finns utrymme för detta viktiga arbete – det som motverkar masspsykos och järnrörsmakt.