Fortsättning från igår.

Ett av de påståenden som är grundbulten i Twenges resonemang och som det ofta refereras till formulerar hon så här i sin artikel:

”The results could not be clearer: Teens who spend more time than average on screen activities are more likely to be unhappy, and those who spend more time than average on nonscreen activities are more likely to be happy.”

Lustigt nog kommer sedan en mening om att vi inte vet riktningen på sambandet och att vi inte ens vet om det finns ett orsakssamband. Men strax därefter påstår hon ändå att vi vet riktningen. Så det bekymrar henne inte att forskningen säger en sak, hon säger gladeligen motsatsen om och om igen:

”… the effect of screen activities is unmistakable: The more time teens spend looking at screens, the more likely they are to report symptoms of depression.”

Den senare delen av meningen finns det belägg för men det är verkligen inte fastställt att det är en effekt av skärmtid. Tvärtom, finns det rätt robusta studier som visar att skärmtid har en väldigt liten påverkan på ungas mående. Enligt psykologen Andrew Przbylski har man t ex noterat 13 gånger högre negativ effekt av att lyssna på mycket musik än att ha mycket skärmtid. Det betyder inte att musiklyssnande är farligt i sig utan hänger mest troligt ihop med att den som har stora problem kan välja musiken som tillflykt. Mycket skärmtid ligger nånstans mellan att ha glasögon och att äta mycket potatis som indikator på psykisk ohälsa, säger Przbylski i podcasten Rationally Speaking. Det är ett avsnitt som alla som funderar på den här frågan borde lyssna igenom.

Twenge har fått mycket kritik, vilket inte på något sätt har avskräckt svenska alarmister som Anders Hansen och Sissela Nutley från att referera till henne, på ett sätt som antyder att hennes resultat verkligen visar det hon påstår. Det är konstigt av flera skäl. Dels är det mycket märkligt att forskare inte bryr sig om att läsa Twenges artiklar kritiskt, dels är det förvånande att de inte tycks ha hittat den massiva kritik som har framförts mot henne. Det går på ett par sekunder att få fram alvarlig kritik från tunga forskare, t ex psykologen Sarah Rose Cavanagh: No, Smartphones are Not Destroying a Generation, Amy Orbens Social Media and Suicide: A Critical Appraisal som är en genomgång, och delvis hård sågning, av en publicerad forskningsartikel av Twenge. Det är för övrigt Orben som har klottrat i Twenges rubrik i bilden ovan.

Just nu ges det ut en mängd böcker som påstår att skärmar, sociala medier, digitaliseringen, eller vad de väljer att kalla det, är av ondo. De menar att det mesta som är fel kan skyllas på samtida medier: den ökade psykiska ohälsan hos unga, ökat sexuellt våld bland unga, sämre betyg, osv. Böckerna är utan undantag väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Författarna formulerar sig innovativt kring sina titlar (hjärnforskare är mycket populärt) och använder sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och de har ofta frigjort sig från gamla mossiga idéer om vad orsakssamband egentligen betyder. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

En av de första att nå ut brett med en allvarligt dystopisk bok var Jean Twenge med sin iGen. Det betyder också att hon används som central källa i många av de böcker som har följt i hennes spår. Läs mer om två av de svenska böckerna i Margareta Rönnbergs extremt välresearchade genomgång.

Jag läser inte den typen av böcker. Jag ser inte att de skulle ge mig något annat än huvudvärk, men ibland tar jag genvägen och läser en kortare artikel. Så idag och imorgon tänkte jag ge er några tankar om Jean Twenges Have Smartphones Destroyed a Generation? som kom strax innan boken, som en teaser. Hon uppfyller alla ovan nämnda kriterier. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. En typisk mening inleds med ”In conversation after conversation, teens described…” och sen följer något spektakulärt och exotiserande om dagens ungdom. Och då går det som det går. Eftersom hon inte har brytt sig om att verkligen lyssna på ungas egna berättelser hamnar hon i helt felaktiga tolkningar som:

”The number of teens who get together with their friends nearly every day dropped by more than 40 percent from 2000 to 2015; the decline has been especially steep recently. It’s not only a matter of fewer kids partying; fewer kids are spending time simply hanging out.”

Här har hon helt missat att simply hanging out för många är just att använda sina skärmar. Det är så många gör när de umgås.

Hon plockar ihop lite studier som visar att sedan smartphonen lanserades har ungas psykiska ohälsa ökat, men hon glömmer att ange vid vilken tidpunkt i detta scenario smartphones började bli något som unga hade verklig tillgång till. Ändå har dessa telefoner redan från start haft negativ påverkan på unga. Oklart hur, dock.

Jag fortsätter imorgon.

Att förstå världen och lägga ihop information till en helhet verkar vara en av hjärnans favoritsysselsättningar. Faktiskt verkar detta jobb vara så pass centralt att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in. Detta faktum kan lätt användas för att manipulera oss. Vår hjärna blir så himla glad om vi presenterar pusselbitar med enkla, generiska former! Detta är alarmisterna skickliga på, de ger oss enkla samband, enkla och lättbegripliga lösningar, som passar lätt in i pusslet. Här är några retoriska knep som jag ofta ser, men jag kommer att återkomma till andra knep i flera luckor framöver.

Jag är inte teknikfientlig, men…
Ni har säkert hört någon inleda en utläggning med nåt i stil med ”Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns massor som är bra med internet, men…” Då kan en vara rätt säker på att det följande kommer att handla om vad som är dåligt med nätet. Lingvisten Teun van Dijk kallar detta retoriska grepp, när någon inleder en argumentation med motsatsen mot det egentliga innehållet, för en disclaimer. En disclaimer är i vanliga fall är en juridisk friskrivning, en deklaration från exempelvis ett företag som vill avhända sig ansvar. van Dijk, som studerar rasism, såg behovet av en term för att beteckna uttalanden som ”Jag är inte rasist, men…”. Denna till synes positiva sats används i själva verket för att förstärka dess motsats. Genom att förklä sina rasistiska åsikter till relevant kritik kan talaren dölja sitt verkliga uppsåt, i det här fallet att vädra rasistiska åsikter. En disclaimer tjänar då som friskrivning för det följande, egentliga budskapet och kan utgöra en viktig markering t ex när talarens ståndpunkt inte är allmänt accepterad. Disclaimers gör att talaren slipper bli anklagad för att vara teknikfientlig och alarmistisk, vilket i praktiken medför att även teknikfientliga alarmister delta i det offentliga samtalet om internet.

Det vet man ju själv…
Vi människor utgår oftast från oss själva när vi betraktar omvärlden, antagligen av rent praktiska skäl, och det är något vi måste se upp med när vi tolkar forskningsresultat. Det är också något som kan utnyttjas retoriskt. Genom att säga ”det vet man ju själv…” och beskriva exempelvis ett ganska vanligt vuxenbeteende, kan talaren få åhörarna att tänka på sin egen användning. På så sätt kan en talare fejka bekräftelse på åhörarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. ”Det vet man ju själv…” kan också användas för att förstärka budskapet om hur farligt nätet är. Om jag ska framställa det faktum att 48 procent av förskolebarnen använder internet dagligen som negativt, kan jag använda ”det vet man ju själv…” för att få åhöraren att börja tänka ur ett vuxenperspektiv. För om vi luras att översätta dessa data till vår egen användning, framstår det som vansinnigt att så små barn använder nätet. Poängen är att du ska börja referera till allt märkligt som finns på nätet. Inte medvetet, men nånstans snurrar det frågor som ”Surfar de porr? Utsätts de för näthat? Påverkas de av sjuka kroppsideal?” Så länge vi utgår från oss själva är det väldigt svårt att fantisera ihop vad ett så litet barn rimligtvis kan ha för utbyte av nätet. Tills en träffar en liten människa som tittar på Babblarna och kör videosamtal med mormor.

Det finns många studier som menar att de visar på negativa effekter av samtida medier men som egentligen inte gör det. De kan visa på ett samband, men inte nödvändigtvis på ett orsakssamband, något som jag ska återkomma till i en annan lucka, då jag tänkte plocka isär just ett par såna studier.

Att jag säger att de har fel betyder dock inte att jag har andra studier med motsatta resultat att visa upp. Det är inte så enkelt att vi kan ta fram olika resultat och se vilket som vinner och därmed representerar sanningen. Ibland är frågorna helt fel ställda, så att det inte går att få ett rimligt svar. Vi kan ta sociala medier som exempel. Där säger många att det är för tidigt att säga om det är bra eller dåligt men att tiden kommer att utvisa. Så är det inte. Frågan är fel ställd och vi kommer aldrig att kunna slå fast om sociala medier är bra eller dåligt. Vi kommer med stor sannolikhet att kunna närma oss kunskap om i vilka situationer, för vilka individer eller grupper, i vilka kontexter sociala medier är bra eller dåligt, men även där kommer vi att få vaga, icke heltäckande och antagligen rätt meningslösa resultat.

Det finns andra områden där forskningen kan visa på binära resultat; bra eller dåligt. T ex om det är bra eller dåligt att få en rostig spik i foten. Nu är jag inte hjärnforskare så jag gissar bara här men jag tänker mig att det aldrig kan vara bra att trampa in en rostig spik i foten, oberoende av kontext osv. En anledning till att vi aldrig kommer att få ett enkelt svar på vår fråga om sociala medier är att vi aldrig kommer att kunna definiera sociala medier på ett sådant sätt att det betyder exakt samma för alla vi undersöker. Vi måste bryta ner fenomenet och då kommer vi kanske att finna att det är dåligt att utsättas för mycket hat, men det visste vi redan, det ligger närmast i ordets definition. Vi kommer dock aldrig att hitta en gräns bortom vilket hatet är farligt, utan det kommer alltid att vara individuellt.

Det är lika omöjligt som om någon skulle få för sig att undersöka om skolan är bra eller dålig för barn. Vilken skola? Vilket barn? Vilken kontext? Vilken del av skolan? Menar vi fysiskt? Psykiskt? Hur ser lärartätheten ut? Lärarnas utbildningsnivå? Är vi säkra på att vi mäter just detta och att det inte påverkas av andra faktorer, som föräldrarnas inkomstnivå, barnets fysiska kondition, vädret?

Vi har aldrig exponerats för så mycket forskningsresultat som idag. Vi kan dagligen ta del av flera nya studier, eller snarare rubriker om dessa studier. Det gör att vi måste sålla i informationsflödet i lika hög takt. Vissa rubriker är relativt lätta att välja bort; uppenbar alarmism som går ut på att sälja en bok eller erbjuda behandling mot påhittade fenomen som mobilberoende. Men det är svårare att ifrågasätta forskningsresultat eftersom vi då skulle behöva gå bortom medierapporteringen och ta reda bland annat

• om medias rapportering verkligen avspeglar forskningsresultaten,
• om själva studien är välgjord; har forskarna har tolkat sina resultat på ett rimligt sätt, hur har urvalet gjorts, har forskarna tagit saker förgivet som styr resultaten? Mitt favoritexempel är en studie som presenterades med orden ”Låter vi våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet?”. De har alltså valt en värderande ingång redan från början: för mycket. Då är det är rimligt att anta att ett av deras resultat kommer att vara att vi låter våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet.

Hur ska all denna tolkning och kritiska granskning gå till? Vilka är det som kan ta sig tid att granska forskning utifrån dessa kriterier? Det vore både nyttigt och roligt om vi blev bättre på att prata om forskning, men jag tycker att det är orimligt att alla privatpersoner ska tvingas lära sig och förvänts ha tid till det. Istället tycker jag att forskare borde ta ett betydligt större ansvar än idag. Det håller inte att forskare ska använda sin titel för att uttrycka åsikter och rekommendera sådant de plockar ur en hatt. Det håller inte heller att forskare sitter på sina tjänsterum och hukar när debatten tar knasiga vägar, det ingår i vårt ansvar att bidra till en positiv samhällsutveckling. Media har såklart också en viktig roll. Det tar mycket tid och energi att granska och i nedskärningstider kan det vara lockande att bara publicera pressmeddelanden eller låta bli att ställa kritiska frågor till forskare som uttalar sig. Medierna i P1 tog upp problemet med att ta in annonser från en diktatur, som Kina. Karin Olsson, kulturchef på Expressen påpekade att tidningar även måste ta ansvar för vilka debattartiklar de väljer att ta in. Hon sa att debattartiklar visserligen speglar olika intressen, men menade också att varje publicist måste fråga sig när intresset övergår till att vara ren desinformation. En tidning som påstår att författaren själv ansvarar för sin text tar inte sitt samhällsansvar. Sen behöver förlagen ta ett betydligt större ansvar än de gör idag och låta faktagranska facklitteratur och populärvetenskap. Det görs på många håll men långt ifrån överallt. Om du är intresserad av den här frågan kan jag rekommendera podcasten Sinnessjukt som har granskat boken Kimchi och kimbucha. Det finns ett kortavsnitt men jag lyssnade med behållning igenom alla nio timmarna. Här finns extramaterial om granskningen.

Jag går väl ut hårt och tar det här med Brandolinis princip, eller The Bullshit assymetry principle. Det är en delvis skämtsamt formulerad lag som säger att det alltid tar mer energi att motbevisa dumheter än det tar att formulera dem. Hans exakta ord från 2013 lyder ”the amount of energy needed to refute bullshit is an order of magnitude bigger than to produce it”. Även om han skämtade lite när han skrev det, används principen på allvar för att beskriva det som händer när desinformation, alarmism och annan bullshit får spridning. Det får enormt mycket mer spridning än information, forskningsbaserad kunskap och annan vettighet får.

En av de personer som jobbat hårt för att avslöja bullshit är James Randi. Han var framgångsrik illusionist, eller magiker, men insåg efter ett tag att han kunde använda sin kunskap om hur lättlurade folk är till att avslöja charlataner. Han slutade med sina egna bluffar och började ägna sig åt att avslöja vilka tricks som kvacksalvare och andra charlataner använde sig av. Det finns en film om hans liv: An Honest Liar, som jag varmt kan rekommendera. I filmen visar han hur han avslöjar Uri Geller, i direktsänd tv. Det hade kunnat vara slutet på Gellers karriär, men det var det inte. Han drog sig tillbaka och slickade sina sår ett par år men är tillbaka med full kraft igen. James Randi konstaterar att folk vill bli lurade och han är inne på samma tankar som Brandolini.

Det var väl en upplyftande första lucka! Vad jag än säger och gör, kommer charlatanerna att vinna. Jag tänkte nog ändå ge det en chans och försöka begrava några av feltolkningarna och lögnerna under december månad. Missa inte en enda lucka!

På söndag är det första december, då alla barn äntligen får öppna första luckan i julkalendern. I år får du också det! Och du slipper dyra, tråkiga kalendrar med onödiga saker i, du får istället täppa igen en kunskapslucka varje dag, ända fram till jul. Häng på!