För en läsare är det trist med såna här metaposter som bara handlar om själva bloggandet men det har förmodligen ett terapeutiskt syfte för bloggaren. Jag anslöt mig till Fredrik Wass utmaning Blogg 100 i januari. Jag var så tacksam för att bli inlurad i det här formatet – att blogga varje dag i 100 dagar. Det blev en nystart för bloggandet; jag har drivit den här bloggen i snart 10 år och i början publicerade jag något varje arbetsdag men de senaste åren har andra kanaler tagit över och bloggandet har glesats ut. Vilket är synd för bloggen är ett bra forum för en sån som jag, som behöver nå ut med forskningen och där allt inte ryms på 140 tecken.

Sen kom hela den här näthatsdebatten och rörde till det. Jag har knappt haft tid att andas och sen hade jag en resa inplanerad och där sken solen och det fanns champagne på hotellfrukosten och internet på hotellet var väldigt instabilt och när jag kom hem blev jag allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus. Så ni kan lätt förstå att  jag halkade rejält efter i bloggandet. Så nära målet! Det är tydligen bara en månad kvar för den som har bloggat varje dag sedan starten. Så nu ligger jag här i min soffhörna och kurerar mig och inser att valet står mellan att ge upp blogg-100-utmaningen och att blogga ikapp. Jag väljer det senare. Det kanske är fusk och jag kanske blir utfryst av gänget som faktiskt klarade utmaningen men jag är ju så dålig på att vara tyst! Så håll i er, för nu blir det åka av. Jag ligger många dagar efter så jag får bränna av flera ämnen om dagen, antar jag. Och så ska ni ju få lite musik och annat kulturellt också.

Och när jag ändå metapostar: tack alla som läser! Och delar! Jag gillar!