Jag har gästat Female Legends podcast E-sportförälder, som riktar sig till vuxna som har funderingar kring ungas e-sportande. Lyssna gärna och dela till någon du tror behöver höra!
Lyssna även på alla de andra avsnitten och se vilka viktiga saker Female Legends håller på med!
Ni har alla tänkt det redan. Hur snabbt skärmtidsdebatten dog när folk tvingades att vara hemma mer, och umgås med sina barn mer. Det har ju en humoristisk touch och det går inte att komma ifrån att det finns ett litet litet stråk av skadeglädje i mig just nu.
Det finns dock en allvarlig sida av detta som jag tänkte avhandla helt kort. För det här visar att allt det där snacket om att skärmar skulle vara farliga var alarmism. När tidningar går ut med nya skärmtidstips avslöjar sig alarmisterna och moralisterna direkt. Det var alltså inte farligt, det var bara irriterande att barn skärmade så mycket, men nu när det är mer irriterande att barnen ska vara hemma, då ska man vara ”generös” med skärmtid.
Nu har det vi svart på vitt, att det bara handlade om att några ville göra sig pengar eller karriär på andras oro för det nya. Eller som Howard Becker kallar dem: moraliska entreprenörer. Enligt Beckers teori kommer dessa att byta fokus med tiden, så vi får väl se vad det blir av alla de som jag har krigat emot. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig, den här typen av människa, organisation eller företag landar alltid med fötterna neråt. De hittar något nytt att lura på folk. Att vara moralisk entreprenör är lukrativt och framtidssäkrat, om jag var inne på när jag tog upp James Randi och hans arbete. Om någon som har levt på skräcken för skärmtid läser detta, vill jag säga: Just nu ser det mörkt ut men du ska se att det ordnar sig. Du får slicka dina sår nu, men snart kommer du på något nytt att veva igång en debatt omkring. Eller så skaffar du dig ett hederligt jobb och slutar manipulera folk.
Det är dock inte helt fritt från moraliskt entreprenörskap kring skärmar ens i coronatider. Ett av flera exempel där barns situation används för att göra politiska poänger är de som har gått ut med att barns utsatthet på nätet ökar när de är hemma så mycket. Jag har försökt få ta del av vilka data de lutar sig mot men inte lyckats. En kvalificerad gissning är ju tvärtom att barns trygghet på nätet skulle öka när barn och vuxna spenderar så mycket tid tillsammans och barnen har friare tillgång till nätet. Vi vet ju, som jag har påpekat ett otal gånger, att det viktigaste för barns säkerhet på nätet är att de har vuxna att prata med. Däremot tycks det finnas forskning som visar att när familjer tvingas vara tillsammans i hemmet ökar risken för våld i hemmet, men det har ju inget med nätet att göra. Det tycks också som om antalet vuxna förövare ökar när fler jobbar hemifrån eller har blivit av med jobbet, men det säger verkligen inget om att barns utsatthet ökar.
Att gå ut med varningar utan att ha verkliga skäl är inte bara onödigt, det riskerar att flytta fokus från det vi verkligen känner till och kan göra att vi agerar fel. Det riskerar också att minska förtroendet för organisationer som går ut med dessa varningar, eller varningar i största allmänhet. Alarmisterna borde skära ner väsentligt på sin skärmtid, särskilt i coronatider!
Idag kl 10 disputerar Leif Marklund, som jag har varit handledare åt. Ni kan följa disputationen via Zoom, eller självklart gå dit och delta på plats. Corona har dock satt stopp för opponentens och betygsnämndens resor och igår blev det bestämt att jag också måste följa det hela hemifrån. Besvikelsen är enorm just nu, men nu handlar inte den här dagen om mig 🙂
Jag hade förmånen att vara gäst i den fina podcasten Pedagogisk psykologi den 24 mars. Avsnittet spelades in under en av vinterns kallaste dagar i deras hemtrevliga lokaler mitt i Umeå i ett klassiskt gammalt trähus med knakande trappor. Kontrasten mot då och nu blev väldigt tydlig när jag lyssnar på avsnittet, eftersom vi inte alls berör pandemin som rasar när podden släpps.
Avsnittet heter Mobilförbud, porrfilter och digital kompetens i skolan. Eftersom podden vänder sig till skolpersonal försökte Anton Sjögren som intervjuade mig styra in samtalet på praktiska råd till skolor som vill utveckla sitt arbete för att stötta eleverna även när det kommer till nätet. Min generella hållning är att det vore förmätet av mig att ge konkreta råd eftersom jag inte arbetar i skolan längre och eftersom varje skolsituation är unik, så jag slingrar mig som en metmask för att slippa vara konkret. Inte för att jag tänkte på det när vi pratade men när jag lyssnar på podden blir jag full i skratt; jag framstår som outhärdligt teoretisk! Jag hoppas att ni ändå har nytta av samtalet och missa för allt i världen inte alla andra gäster! Min stora favorit är Petter Iwarsson, både vad gäller innehåll och ton.
Lyssna i Spotify eller Podcaster eller var som helst där du hittar dina poddar. Jag har också samlat alla poddar jag varit gäst i.
Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. ”Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.
Först vill jag lägga in två disclaimers.
1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.
2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.
Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.
Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!
Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion: Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.
Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.
Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.
Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?
En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.
40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.
När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.
Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.
Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! ❤
Igår skickade jag synopsis till min bok till flera förlag. Det är inte världens vanligaste att göra så, men jag har bråttom. Mina patrons har fått läsa synopsis, tycka till om valet av titel och, om de vill, läsa manuset och komma med kommentarer. Så mitt tips till er är att bli patron. Förutom att du stöttar mitt arbete och köper loss tid som jag kan använda till det här som jag normalt gör gratis, får du alltså även veta vad jag gör först av alla.
Uppdatering: Konferensen är framflyttad pga covid-19. Preliminärt datum 29-30/9. På det ursprungliga konferensdatumet kommer det dock att finnas digitala programinslag på hemsidan.
Göteborgs vetenskapsfestival arrangerar en två dagar lång lärarkonferens 28-29/4, inklusive ett mingel med mat och underhållning. Allt är gratis men kräver föranmälan. Gå till Lärarkonferensen 2020 och anmäl er genast, det här är alldeles för bra för att missa!
Det är så många intressanta punkter; föreläsningar, samtal och workshops. Bl a ska Henrik Pallin och jag sitta i ett samtal om unga och nätet tillsammans med Felix Gyllenstig Serrao. Och jag ska hålla en föreläsning. Utöver det ska jag försöka hinna med så många som möjligt av alla de andra föreläsningarna, t ex:
Här kommer svar på vanliga frågor om porrfilter, eller innehållsfilter, som är ett mer korrekt namn. Jag besvarar frågor som många har idag, främst därför att organisationen Porrfri barndom driver frågan om porrfilter. Mina svar är tänkta att ge ett forskningsperspektiv på den komplexa frågan om olagligt och olämpligt innehåll på nätet, till skillnad från Porrfri barndoms emotionella och moraliserande retorik. Inlägget är från förra året och jag har uppdaterat det pga ökat intresse.
Edit 201215: Igår publicerade DN Debatt ett krav på åldersverifiering, som är den lösning som Porrfri barndom började pratatom när de fick kritik för kravet på innehållsfilter. Det är dock inte det minsta bättre, läs mer om det här: Åldersverifieringen i Storbritannien.
Q: Vad är porrfilter?
A: Det finns egentligen ingen produkt som heter porrfilter, men det Porrfri barndom menar när de använder det ordet är det egentligen innehållsfilter. Ett filter är ett program som installeras på enskilda enheter eller i ett nätverk och som är tänkt att skilja ut oönskat material från internet och bara visa önskat innehåll vid sökningar. De första och mest rudimentära filtren använde sig av ord, vilket snabbt visade sig vara verkningslöst. Ett exempel är det s k Scunthorpe-problemet, som fått namn efter orten Scunthorpe, som innehåller bokstavskombinationen cunt och därför fastnade i olika typer av filter. Det är också lätt att medvetet arbeta sig runt 0rdf1lter eftersom vi egentligen inte behöver hela ord för att förstå. Ett enkelt men tydligt exempel: du läste antagligen ”ordfilter” i förra meningen, fast inte står så, utan jag skrev en nolla istället för O och en etta istället för I. På det sättet kan jag göra mig förstådd utan att fasta i filtret. Så småningom kom det filter som arbetade med bilder och kunde filtrera utifrån hur många procent hudfärg det var i en bild. Frågorna blir såklart många: vems hudfärg, hur blir det med svartvita bilder, hur skiljer de på en vit människa och en gris och är verkligen alla bilder på naken hud pornografi? Idag menar tillverkarna att filtren är mer avancerade men det finns inget stöd i forskningen för att de faktiskt skulle vara bättre än det ovan beskrivna.
Q: Vad säger forskningen om porrfilter?
A: Den samlade forskningen visar att det inte fungerar som skydd mot oönskat innehåll. Det har flera orsaker:
Q: Kan man inte ha både filter och bättre sex- och samlevnadsundervisning?
A: Nej, det kan man faktiskt inte. I teorin kanske, det ena utesluter inte det andra, men i praktiken (och det får väl sägas vara det viktiga) är detta de facto uteslutande lösningar. Problemet är inte bara att innehållsfilter är verkningslösa, i sämsta fall är de direkt kontraproduktiva. Att ha filter kan alltså öka riskerna för barn, se punkterna 3, 5 och 6 nedan. Det är direkt oansvarigt av en kommun att lägga skattepengar på en lösning som inte är en lösning.
Q: Fast jag har hört att det finns porrfilter som fungerar.
A: De enda som påstår att innehållsfilter fungerar är tillverkarna (och de personer som blint litar på tillverkarna). Det finns inte en enda forskningsstudie som visar att exponeringen minskar i miljöer där man har filter på alla enheter. Om du som läser det här har tips om forskning som säger emot mig här, vill jag väldigt gärna ta del av den. Jag har sökt och sökt, men på dessa två år som kampanjen för porrfilter har pågått har jag inte fått nys om en enda studie. Det är fortfarande bara tillverkarnas ord.
Q: Vad är den största baksidan av att använda innehållsfilter i skola och förskola?
Q: På de flesta arbetsplatser är det en självklarhet att ha porrfilter. Ska inte våra barn få lika bra skydd som vuxna?
A: Se punkt 5 ovan: Skolan har ett utbildningsuppdrag, vi kan inte bara bortse från det. Det är skillnad mot t ex en arbetsplats, som inte har det ansvaret gentemot sina anställda. Vi har ansvaret att lära ut strategier för att undvika sådant som är olämpligt och olagligt på nätet. Och eftersom utvecklandet av sådana strategier försvåras av innehållsfilter, skulle vi även kunna se filtren som stridande mot skolans uppdrag.
Q: Ja men i förskolan, ska barn verkligen utsättas för grov pornografi?
A: Naturligtvis inte. Det är förskolans ansvar att skydda barnen från olämpligt innehåll. Jag tycker att förespråkarna för innehållsfilter nedvärderar förskolan som pedagogisk miljö, när de förutsätter att plattorna är till för att sätta barn framför Youtube utan vuxet sällskap.
I det sammanhanget vill jag också påpeka att det är direkt olämpligt att låna en platta på sitt barns förskola och skriva in ord som per automatik leder till kommersiell pornografi. Att det dyker upp just kommersiell pornografi på skärmen betyder inte ens att förskolan inte har ett filter, det betyder bara 1) att någon har varit dum nog att berätta för algoritmerna att användaren av plattan är intresserad av porr och 2) att förskolan har gjort inställningar så att bilderna dyker upp direkt istället för bara länkar till det eftersökta. Om du som läser detta har gjort precis det i oförstånd, rekommenderar jag att du tar kontakt med förskolan och berättar, så att de kan agera för att skydda barnen från framtida exponering, genererad av din porrsökning.
Q: Finns det något positivt med porrfilter?
A: Inte på en skola, där finns bara nackdelar. I andra sammanhang, t ex på arbetsplatser där man inte har ett utbildningsansvar, kan jag inte uttala mig.
Q: Varför tror du att det blivit ett så hett ämne?
A: Det funderar jag väldigt mycket på. Det är mer en fråga till idéhistoriker och statsvetare men jag utgår från att även detta hänger ihop med de konservativa strömningar som vi ser i hela världen, där fri- och rättigheter anses ha gått för långt och det blir en motreaktion från priviligierade grupper. Just denna fråga ser jag som ett utslag av en ålderdomlig barnsyn, där de inte anses ha förmåga att hantera livet, utan bara tar in allt de erfar och tror att det är så livet fungerar. Hela retoriken kring filter passar in i ett reaktionärt, patriarkalt sätt att se på barn i allmänhet och barn som befinner sig utanför normen i synnerhet. Retoriken avspeglar en syn på barn som oskyldiga, oskrivna blad, som kan bli förstörda av ett enda misstag. Samtidigt pratar man om barn, kanske särskilt pojkar, som potentiella förövare, om de bara råkar snubbla in på en porrsida. Jag delar inte den människosynen. Inte heller våra styrdokument gör det, så jag ser ingen anledning att någon skola eller kommun ska känna sig lockade att haka på kampanjen. Att enskilda individer gör det är deras ensak, det ska ingen annan ha åsikter om, men en förskola eller skola ska naturligtvis bygga all sin verksamhet på forskning och beprövad erfarenhet.
I Sverige har förslaget om porrfilter attraherat starka namn, inte minst framstående feminister, vilket skulle kunna förklara att så många har hakat på. Argumentationen verkar rimligare om den kommer från en vettig person, så där har de svenska lobbyisterna verkligen varit framgångsrika. Om vi vill bygga skolpolitik på att värva flest kändisar till sitt förslag, då ska vi gå på deras linje. Om vi istället vill behålla en demokratisk samhällsordning bör vi överlämna viktiga frågor till experter och folkvalda.
Q: Hur tycker du man ska närma sig ämnet barns/ungdomars porrexponering?
A: Vi måste få en utökad och förbättrad sex- och samlevnadsundervisning. Generellt måste vi alla bli bättre på att våga prata om sex och även om pornografi. Rent konkret finns det modeller för att prata om pornografi, som t ex RFSU har arbetat fram, så det är bara att börja.
Sen är själva frågan om nätporr inte ett så stort problem som filterlobbyn vill få det till. Att hitta pornografi har blivit lättare men det är ju inte en epidemi och det är inte per automatik så att barn blir skadade av att ha sett något olämpligt, oavsett vad. De barn och unga som vågar prata med någon vuxen, kan bearbeta även sådant de inte borde ha sett. Det hårda tonläget från filterivrarna främjar inte direkt ett sådant samtal, så även i den bemärkelsen gör de unga en otjänst. Det får vara en rätt tuff unge som ifrågasätter påhittade diagnoser som ”porrskadad”. Jag hoppas att de flesta barn och unga är så modiga, men jag tycker inte att vi bara kan utgå från att de klarar av det. Det är ett vuxenansvar att stötta barn så att de är förberedda för sin samtid och framtid, vi kan inte bara överlämna det till barnen själva att lösa.
Q: Vad är Porrfri barndom?
De frågor jag besvarar här ovan kommer sig ur påståenden som Porrfri barndom gör. Porrfri barndom är en nystartad organisation, som enligt egen utsago startades av två mammor som upprördes över att det inte fanns något hinder när de sökte på pornografi på sina barns förskoleplattor. Det startade som en lobbygrupp och idag kallar de sig barnrättsorganisation. Det finns inga särskilda krav för att kalla sig barnrättsorganisation, men etablerade barnrättsorganisationer som Bris och Ecpat har självklart bidragit till att ordet har en positiv klang och att det verkar seriöst. Läs mer om hur de arbetar i mitt inlägg Porrfri barndom hackat?
RISE Spaningen: Är porrfilter lösningen? Stefan Pålsson har pratat med experter.
Ny Teknik Debatt: ”Porrfilter i skolan ger falsk trygghet”
Per Klasson: Nu blev det jobbigt – om filter och spärrar
Almedalen 2019: Panelsamtal om porrfilter
SvD Ledarredaktionen: Porrfilter eller inte, vad säger forskningen?
Digitala lektioner, Internetstiftelsen: Debattera filter
UR Didaktorn testar filter: Porrfilter i skolan
Ellen Pettersson: Porrfilter hindrar utbildningen mer än nyfikenheten
Aftonbladet Daily: Debatten om porrfilter i skolan
Margareta Barabash, Timbro: Porrfilter är verkningslös moralism
Lisa Magnusson, DN: Att censurera porr är inte feminism
Moa Berglöf, Sydsvenskan: Porrfilter löser inget
Feministiskt Perspektiv Debatt: Största problemet med porrfilter är att de inte fungerar
SVT Debatt: Filter är inte lösningen!
Metro Debatt: Unga och barn behöver inte skyddas med porrfilter
P1 Morgon: Filter är inte någon lösning i sig – samtal med ungdomarna avgörande
Evelyn Schreiber, Länstidningen Södertälje: Varför tjatas det om porrfilter?
Joakim Jardenbergs #ensakidag har flera inlägg i frågan:
308 Moralpanikslagna föräldrar har hittat ny sak att förfasas över
146 Vi behöver ta ett samlat grepp om skärmtid, mobilförbud och porrfilter
149 Istället för icke-fungerande porrfilter i skolan – här är åtta råd till alla vuxna
176 Ett varnande exempel på det förrädiska sluttande planet som vi kallar ”filter”
Mina blogginlägg om filter
Porrfilter, ja tack!
Mobilförbud och porrfilter
Porrfilter är en dålig idé
För en skola fri från porr
Sexologen Jack Lukkertz: Om unga och porr
Gå gärna med i Kunskap om filter & åldersverifiering som Helena Meyer och jag startade för att samla forskning om dessa förslag. Om du har stött på forskning som visar att filter eller åldersverifiering fungerar är du välkommen att dela den i gruppen. Vi har försökt få besked från förespråkarna vilket vetenskapligt stöd de har för sitt förslag men inte fått ett enda svar. Så vi tar tacksamt emot alla förslag.
Edit 200217: Jag har uppdaterat min Q&A med lite mer info om vad Porrfri barndom är.
Nej, Porrfri barndom har inte blivit hackat men någon har skämtat med dem. Häromdagen gick de nämligen ut och varnade för att ett spel som används i skolan hade blivit hackat och att man numera kom till en gayporrsajt. Det var ingen som hade hackat spelet. Däremot hade nån köpt samma adress, fast med .tk på slutet istället för .se och pekat sin adress till en gayporrsajt. Upprördheten var stor hos Porrfri barndoms följare, medan den internetkunniga delen av befolkningen fnissade lite åt att dessa influencers, som man ändå får kalla dem, inte ens känner till det enkla tricket.
Nån som däremot kände till det enkla tricket gick och köpte porrfribarndom.com och pekade den till min sida med Q&A om porrfilter. Jag tackar och bockar för den enorma uppmärksamhet som mitt inlägg har fått, även om jag inte vet vem jag ska tacka. Jag gick in och uppdaterade lite, bl a därför att jag ser argumentet ”jag litar på att tekniken kommer att utvecklas” på så många ställen. Det är ett fruktansvärt irriterande retoriskt grepp, men jag måste ändå lyfta på hatten åt deras marknadsföringsskicklighet. När de säger att de litar på att tekniken kommer att vara människan till hjälp, det gäller bara att ha tro och hopp, då lämnar de alla oss andra utanför. Vi som faktiskt vet hur det ligger till framstår som pessimistiska och teknikfientliga, vilket jag tror att fler än jag känner oss obekväma och framförallt ovana vid. Jag har alltid stått i den andra ringhörnan! Nu ska jag plötsligt vara den där sura tanten som säger: det där går aldrig!
Av någon outgrundlig anledning har Porrfri barndom fått med sig en stor del av Sveriges mest inflytelserika personer på sin helt ärligt galna kampanj. Den är galen därför att den inte har något verkligt syfte. Det de påstår, att de är ute efter att skydda barn från pornografi, kan bara inte stämma. De har all fakta på bordet och jag vet helt säkert att de har haft det i princip från start. Inte från allra första början. Jag tror att de två mammorna var uppriktiga när de drog igång detta. Men efter bara några veckor vet jag helt säkert att de hade koll på att filter inte fungerar, det var nämligen jag som försåg dem med all tänkbar information.
Det var naturligtvis till ingen som helst nytta. Tvärtom! De har använt mina böcker (som jag köpte in och skickade till dem med stora förhoppningar om att kunna vända det hela) som ett vapen mot mig istället. De har medvetet feltolkat och plockat saker ur sitt sammanhang och spridit dessa felaktigheter till sina följare. De har till och med (och det här skulle jag ha svårt att tro själv om jag inte hade sparat en skärmdump) frågat en annan forskare vad han tycker om att jag har sagt att ”barn föds med filter i huvudet så de behöver inte porrfilter i datorn”. Gissa vad forskaren svarade?
Jag ger mig dock inte, som ni kanske märker. Jag förtvivlar ett par gånger per dag men då ekar Daniel Kallos ord i huvudet. Daniel som inte finns bland oss längre, citerade gärna 70-talets slagord Gråt inte, forska! när det blåste kallt omkring mig. Och jag hedrar hans minne genom att göra just det, varje dag. Vill du stött mig har jag numera en Patreon, btw.
Nätkulturer 