Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. ”För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som ”bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.