Så här års flödar främst två saker i sociala medier, och då kanske främst Facebook: lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser och klagomål på alla idioter som lägger ut lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser. Jag har ju funderat mycket på det där, som en del av mitt arbete. Och jag tror så här:
De flesta av oss kämpar på i rätt hård motvind. Det är jobb, arbetslöshet, pengar, räkningar, förhållanden, ensamhet, oro för barn och föräldrar, oro för den egna framtiden, krig och miljöförstöring. Men vi hittar sätt att kliva upp på morgonen och få till en så bra tillvaro vi bara kan. Och ett av de sätten är att hugga tag i de positiva ögonblicken när de uppstår. Det är en urgammal strategi, men den har fått nya verktyg i och med sociala medier. Vi kan plocka upp kameran när ett sånt ögonblick uppstår eller när vi suckar lyckligt inombords och är tacksamma för det vi har. Vi kan spara ögonblicket, men framförallt kan vi dela det.
Delandet kan fungera som en sorts affirmation; det bekräftar för mig själv att livet bär. Och det kan vara helt fantastiskt läkande. Och då menar jag inte bara för den som delar utan även för den som tar emot. Lite av det blå Medelhavet spiller över på mig där jag sitter hemma i stan hela sommaren. Några knasiga semesteridéer får mina tankar att snurra lite och den fina filmen på någons bebis och hundvalp gör mig varm i hjärtat.
För den som inte reagerar så, är det bara att ta bort folk ur flödet. Det är inget oförskämt i det. Tanken om att alla ska få vara med i allas flöden är en rest från den analoga tiden. Lika självklart som det är att alla i ett rum, en klass eller en grupp ska vara med när vi träffas i rummet, lika självklart är det att alla INTE måste vara med i allt på nätet. Plocka bort det du retar dig på! Skapa ett flöde som ger dig kraft och energi, inte ett som drar ner dig.
Personligen har jag aldrig sett den där mytiska statusuppdateringen med cupcakes som alla pratar om. Det kan vara så att jag umgås i fel kretsar, eller så kan det vara så att den där personen inte finns. Hen som alla retar sig på för att alla bakprojekt blir så lyckade, för att partnerna är uuunderbaaar och för att barnens första tand, tokiga ord och fina betyg läggs ut. Hen kämpar nog lika hårt som alla vi andra gör. För handen på hjärtat, känner du någon som är så äckligt lyckad att hen förtjänar hån för att livet leker ibland?
Nätkulturer 