Kategoriarkiv: Panik

Det nya svarta

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!

 

Åldersgräns på sociala medier

Goggle Family Link låter föräldrar styra barnets mobil, t ex stänga av den på distans.

På den konferens/mutresa som jag befinner mig på har fokus legat rätt hårt på föräldrars rätt och skyldighet att kontrollera sina barns nätanvändning. En av panelerna handlade om den åldersgräns på sociala medier som vi nu de facto står inför.

Det finns såklart mycket att säga om detta men jag tänkte fokusera på ett par detaljer.

Om det var så enkelt att vi kan basera såna här beslut på kunskap om när människans hjärna är tillräckligt utvecklad för att kunna hantera de risker som förknippas med sociala medier, vore det ju enkelt. Men för det första verkar det aldrig hända eftersom det mesta av alla vidrigheter på nätet produceras av vuxna och för vuxna. För det andra är det inte barnets hjärna som ska använda sociala medier. Det är hela barnet; kroppen, erfarenheterna, den sociala kontexten, uppväxtvillkoren, övriga risker i barnets liv (t ex: behöver barnet söka hjälp utanför familjen?). Frågan är långt mer komplex än en fråga om frontallobens utveckling. Vilket ofta är mitt huvudargument för att forskningen gärna får vara tvärvetenskaplig.

Dessutom vet vi att erfarna nätanvändare generellt är tryggare än ovana. Såklart! Därför behöver barn göra egna erfarenheter, helst medan de har vuxna omkring sig som kan fungera som stötfångare. Sett i det ljuset är det alltså smartare att låta barn göra egna erfarenheter när de är yngre än när de är äldre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige väljer den lägre åldersgränsen. Fick jag önska helt fritt skulle det inte finnas någon åldersgräns alls. Främst för att åldersgränser ibland tolkas av vuxna som en signal att det här är läskiga saker som bör modereras eller övervakas. Jag tror att det är väldigt naivt att tro att en åldersgräns kan främja ett förtroendefullt samtal mellan barn och vuxna.

För de barn som redan har det bra kommer en högre åldersgräns inte spela nån roll. De kommer att prata med sina vuxna och komma fram till bra grejer, precis som idag. Men alla barn har det inte så. Vissa barn delar inte sina föräldrars värderingar. Vissa barn har föräldrar som inte vill deras bästa. Vissa barn har så pass oroliga föräldrar att de måste söka sig till andra för att få stöd och hjälp.

Det är främst de barnen jag oroar mig för och som vi alla borde tänka på när vi stöttar eller kritiserar en åldersgräns på sociala medier.

 

”Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: ”Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!

 

Problemet är inte plattorna

Nu har Patrik Wincent varit i farten igen. Med en rörig debattartikel i DN försöker han visa på behovet av hans tjänster. Jag orkar inte bemöta det han skriver men tack och lov har vi Margareta Rönnberg, som jag skrev om igår. Är det nån som verkligen kan de här frågorna är det just Margareta. Hon är professor emeritus i filmvetenskap och har forskat om barn och barnsyn kopplad till teknik. Hon var en av de första att beskriva en maktstruktur som bygger på ålder. Läs gärna hennes blogg Barnisten. Här är hennes svar:

Problemet är ”andligen frånvarande föräldrar” – inte surfplattorna!

Bland mycket annat klokt skriver hon:

Det finns inga belägg för att ”icke-tekniska leksaker” generellt skulle vara bättre än tekniska. De är helt enkelt bra på olika ting och för olika färdigheter. Leksaker av plast och trä går att hålla i och förflytta med hela handen och gynnar grovmotoriken. Digitala leksaker främjar finmotoriken och många andra färdigheter. Det ena utesluter dessutom inte det andra.

 

 

Forskare vill förändra skärmtidsdebatten

Svar direkt om hårdrockstexter och hur unga blev satanister av att lyssna på dem.

Jag får väldigt många frågor om små barn och skärmar nu . Jag vet inte vad det beror på men ibland misstänker jag att det hänger ihop med att en ny generation journalister har tagit över och att de alla har små barn. Denna misstanke grundar sig inte i nån seriös statistik utan bara en känsla jag har. Det är många av de som ringer mig som säger saker som ”jag har ju en 4-åring hemma och…”. Så inte denna gång, när jag blev uppringd under Littfest. Tvärtom var det journalisten och inte föräldern som ringde och pratade.

Läs hela artikeln här.

Forskare vill förändra skärmtidsdebatten

Men finns det inte forskning kring risker med skärmar?

– Jo, det finns bland annat forskning om att de kan leda till att fler barn behöver glasögon. Men så har det varit vid varje skifte. Exempelvis när järnvägen kom, då var man rädd att hjärnan skulle koka när man satt i tåget eller att man skulle få ryggskador. Det skrevs böcker om hur stressade människor blev på grund av tidtabellen. Även när böckerna kom betraktades nöjesläsning som dåligt – den kunde göra så att man inte tänkte sammanhängande. Forskningen plockar upp oron. Det kommer mycket rapporter i början av ett teknikskifte, nu precis som det gjorde då, säger Elza Dunkels.

Hon menar inte att vi ska ignorera forskning, men att vi måste hitta sätt att förhålla oss till den.

– Kanske är det så att fler får glasögon av skärmar, eller blir sämre på att stava och på huvudräkning med ny teknik, men den här teknikutvecklingen har gett oss så mycket. Hade man lagt ned järnvägen hade det fått stora konsekvenser. Det finns forskning som visar att vi sover sämre på grund av att vi fått el och belysning. Men vi använder ändå elen för den är en fördel.

– Dessutom finns det forskning som visar att marginaliserade grupper och elever med särskilda behov tjänar på internet och den nya tekniken. 

Om larmrapporter

Jag berättar om hur vi kan tänka när det kommer larmrapporter.

Idag på morgonen ramlade det in frågor till mig apropå ett tv-inslag om skärmtid. Nån larmsnubbe som satt i morgon-tv och berättade hur farligt det är med skärmar. Tror jag i alla fall, jag slipper helst titta på såna där spekulativa inslag.

Hur som helst tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att berätta lite om hur vi kan tänka om just larmrapporter. Jag får många frågor om det och så här brukar jag svara.

 

Nätpanik

Ni som följer mig på Instagram kunde följa en föreläsning tidigare i vår, om små barn och internet. Föreläsningen baserar sig på en serie föreläsningar som jag gav för personal inom barnhälsovården under våren. Jag hann inte skriva ner hela föreläsningen så det finns en chans att det blir en fortsättning lite senare. Det jag skrivit hittills finns i alla fall sammanställt i en Storify: Nätpanik.

 

Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.

I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.

– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.

– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.

Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.

 

Den farliga paniken

IMG_3058

Av nån anledning kom Pokémon Go att hamna i fokus i just denna debatt, även om Bjärwall faktiskt inte kritiserar just det spelet. Jag kommer att återkomma till just Pokémon Go lite senare och diskutera panikutbrottet som kom av sig.

Journalisten Katarina Bjärwall, som bland annat skrivit en bok om mobilen som boja, skrev en extremt alarmistisk och overderhäftig artikel på DN:s kultursida, med en rubrik som hon förhoppningsvis inte satt själv: Jakten på Pikachu hotar våra sinnen. Artikeln baserar sig på en rakt igenom okritisk läsning av en bok skriven av en amerikansk psykolog som även säljer kurer mot mobilberoende. Ja, ni fattar. Kvalificerat trams men rätt förföriskt skrivet och på en väldigt bra plats i en väldigt spridd tidning en lördag när folk har tid att läsa.

Internetforskaren Daniel Kardefelt-Winther och jag skrev ett svar: Pokémon Go hotar knappast barnens hälsa, där vi framför kritik mot boken och Bjärwalls brist på kritiska perspektiv. Vår kritik mot DN:s publicering fick strykas av utrymmesskäl. Själva kritiken kvarstår dock; det är djupt oansvarigt av en stor tidning att spä på de oroskänslor som många vuxna redan bär på, när vi vet att själva panikutbrotten riskerar att göra livet svårare för både vuxna och barn.

Det här tycks vara ett oändligt arbete, som helt enkelt måste göras. En vacker dag kommer vi att youtuba klipp från den här tiden och skratta. Men under tiden kommer barn att råka illa ut på grund av paniken. Det är inte ok. Och det är vårt ansvar – alla vi som förstår detta samband – att ständigt kriga på, att tjata och tjata om risken med paniker.

Läs även denna genomgång av varför det är fel att jämföra skärmar med substanser: Why calling screentime ‘digital heroin’ is digital garbage.

Jag roade mig med att leta rätt på några av mina försök att hindra paniker genom åren: Sydsvenskan 2008 om arbetsgivares googling, Svenska Dagbladet 2009 om avklädda bilder, Helsingborgs Dagblad 2010 om troll, Folkbladet 2011 om näthat, Computer Sweden 2011 om värderingar, Helsingborgs Dagblad 2013 om paniker generellt, Aftonbladet 2014 om selfies, ETC 2015 om skärmtid, Sydsvenskan 2016 om Periscope, P4 Västerbotten 2016 om sexuella förövare. Nu hoppas jag att 2016 var det sista året…