“En effektiv härskarteknik är att sprida rädsla, att ingjuta känslan av att den man vill ha makt över behöver just mig och att det mesta utanför är farligt. Jag tror inte att de gör det medvetet, men jag associerar till misshandlande föräldrar när jag läser de alltför vanliga råden om ungas säkerhet”

Skriver Elza Dunkels under rubriken Rädd att leva.

Möjliggörare av dessa kränkande metoder står bland annat föreläsare inom den lukrativa riskbranschen för. Dessa föreläsare, intresseorganisationer eller enskilda IT-arbetare ute I kommunen ger legitimitet åt övervakning, integritetskränkning och negligerande av barnkonventionens intentioner till fritt och tryggt informationsspridande för och av barn.

Verkligt beklämmande blir det därför när public service legitimerar en av de aktörer som haft en av de mest framstående positionerna I skräckpropagandans spridande. Netscan, f d baserat I Malmö och numera placerat i Lund fortsätter att utan något finlir, teoretisk kontextualisering eller följande av forskningsresultat att resa runt I skolorna och ingjuta rädsla och skapa äckelkänslor hos unga flickor.

“Mats föreläsningar är en resa som går genom de flesta vanligaste ungdomssajterna. En upplevelse som både skrämmer förvånar och upprör. Ämnen som vi tar upp är bland annat svenska sajter som visar grovt våld och avrättningar, webcamsex, ungdomsprostitution, försäljning av droger samt mobbing över nätet (Netscan, 2006).

Så såg Netscans försäljningsargumentation ut under företagets tidiga år. Och då inleddes föreläsningarna med att Mats Andersson visade bilder på obskyra hemsidor utskrivna på overheadark (!) av t ex kvinnors rumpor fotade i smyg på stan. I dag är fasaden lite mer putsad. Men samma omoraliska verksamhet pågår för öppen ridå och återges inför väletablerade organisationer som Ecpat. Det har t o m varit så olyckligt att Mats Andersson utbildat poliser i frågor om grooming på nätet och varit pådrivande i den underliga lagstiftning vi nu fått på området (läs mer om den hos Medierådet).

I Studio 1 i P1 diskuterade man den pågående rättegången i Helsingborgs tingsrätt där en 35-årig man åtalas för grooming. Som sakkunniga i studion hade man bjudit in en polis med expertis inom IT-frågor samt Mats Andersson från företaget Netscan.

Mats Andersson var fritidschef i Trelleborgs kommun där han stötte på föräldrar som var bekymrade över kontakter mellan vuxna män och barn på Internet. Han valde då att starta ett företag och ge sig själv titeln Internetanalytiker. I en orolig tid som närmast kan beskrivas som präglad av moralpanik togs Netscan emot med öppna armar. En logga och en surfande privatperson räckte.

Sedan dess har Mats Andersson bidragit till att skapa ett tungt arbetsklimat framförallt för oss som arbetat med barn och unga i Skåne. Med oseriösa och starkt vinklade föreläsningar har han på skolor och i media byggt på den kommunikationsklyfta som finns mellan barn och vuxna vad gäller IT-frågor. Genom sina egna improviserade undersökningar på s k ungdomssajter skapar han ”fakta” kring hur farligt Internet är och hur många tusentals män som jagar ”våra barn”.

Mats Andersson driver ett enmans-medborgargarde på nätet där han utger sig för att vara minderårig, söker upp ”förövare” och utdömer straff genom att på eget bevåg, i sitt företags namn, söka upp s k pedofiler.

I Mats Anderssons retorik är nätet att likna vid en offentlig park där ”fula gubbar” står i varje hörn och öppet blottar sig för barn. I takt med att företaget expanderat har man filat lite på polityren och har inte samma extrema framtoning i media och på webben som tidigare.

Skräckpropaganda och motsatsparet oskuldsfulla barn – en mörk internetvärld befolkad av pedofiler finns dock kvar. Föreläsningsverksamheten gör också i dag samma skada som tidigare: En del barn och ungdomar tar med sig rädsla, äckel och misstänksamhet från Anderssons utbildningstillfällen. Men en väldigt stor grupp bygger också på sitt tidigare antagande: Vuxna fattar inte ett skit av nätkultur-världarna och därför måste man än hårdare slå dövörat till och avskärma sig från äldre generationers åsikter och erfarenheter.

I dag har vi framstående IT-forskare i Sverige. Varför väljer då public service att bjuda in en machoman som med Vilda västern-manér drar fram över Sverige och utför myndighetsuppgifter som bör ligga under sträng översyn av socialtjänst och polis?

En effektiv härskarteknik är att sprida rädsla, att ingjuta känslan av att den man vill ha makt över behöver just mig och att det mesta utanför är farligt. Jag tror inte att de gör det medvetet, men jag associerar till misshandlande föräldrar när jag läser de alltför vanliga råden om ungas säkerhet. Så sent som för en vecka sen publicerade PC för alla en lista direkt från 90-talet: 12 tips: Så skyddar du ditt barn på internet. Där hittar vi klassiker som

Lär barnen vikten av att aldrig ge ut personliga uppgifter. Publicera exempelvis aldrig bilder som visar var de bor eller vilken skola de går i. Dessutom bör de aldrig ge ut adresser eller telefonnummer till någon annan än den närmaste vänskapskretsen.

Just formuleringen kring skolan är intressant. Det är alltså farligt för barnet att berätta vilken skola hon går i. Vad som kan hända är oklart men en pedofil som lurar runt hörnet eller en ilsken man i en bil är väl tänkbara scenarier. Det här har naturligtvis att göra med människosyn och vilken syn man har på relationen mellan föräldrar och barn. Just dessa råd andas en unken syn från den tiden då barn var ägodelar och i bästa fall accessoarer till det vuxna par som satt dem till världen. Denna känsla förstärks i rådet

Respektera barnets privatliv på internet, men gör klart för dem att du kan ta reda på vad de gör om du känner att det finns skäl till det.

Det är alltså rätt att respektera, MEN.  Men se till att de lever under det ständiga hotet att mammsen eller pappsen ska tycka att det finns skäl att ”ta reda på vad de gör”. Jag tycker att dessa råd, lite grann som Sverigedemokraterna faktiskt, är så bra på att gräva sin egen grav så jag behöver knappast kommentera det. Respektera barns mänskliga rättigheter men med förnuft. Eller hur tänker de?

Sen avslutar journalisten (som specialiserat sig på grävande journalistik?) med en länk till Microsofts klaustrofobiska kontrakt som man ska upprätta med sina barn. Ja, ni läste rätt, man ska be barnen skriva under ett kontrakt. För att man ska kunna ställa dem mot väggen om nåt går fel? ”Jag sa ju att det var farligt att lägga ut bilder! Du har ju skrivit under!” Jag vill inte ens tänka på att det finns barn som växer upp under sådana villkor.

I det här som man kallar familjeavtal, fast det bara är barnen som förbinder sig att följa några regler, står det bland annat

Låta mina föräldrar känna till mina inloggningsuppgifter till Internet och chattnamn, som anges nedan:

_____________________

_____________________

_____________________

_____________________

Namn (barn) _______________________ Datum ____________

Förälder eller vårdnadshavare _______________________ Datum ____________

Så ser vi till att skydda de barn som har det rätt ok redan (fast samtidigt i en familj med fascistiska förtecken) men lämnar de barn som blir kränkta i hemmet åt sitt öde. Det är fortfarande så att barn som blir misshandlade och våldtagna i de allra flesta fall blir det av en vuxen de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en fotbollstränare, en dagisfröken. Detta faktum har inte förändrats bara för att vi har fått internet.

Det är vårt ansvar att se till att barn litar på de goda vuxna de har i sin omgivning, inte barnens skyldighet att uppge sin personliga integritet som något sorts kärleksoffer. Jag får de förtroenden jag har förtjänat. Varken mer eller mindre.