Kategoriarkiv: #blogg100

Vi får ge den ett namn, den får heta nätkärlek

4 svar

Nu är näthatet mycket, mycket hett. Det går inte att undvika ordet, varken i sociala eller asociala medier. Och mest diskuteras om och hur hatarna ska kunna lagföras. Det är naturligtvis viktigt. Fruktansvärda berättelser lyfts fram om folk som inte får hjälp, som uppmanas sluta blogga för att slippa hot, som frivilligt väljer att dra sig undan för att slippa, etc. Jag säger inget om detta men skulle ändå vilja lyfta fram två saker som vi ofta glömmer att prata om.

För det första borde vi tona ner nätkopplingen i fenomenet näthat. Det här är ju något som vi seriösa internetforskare ständigt och jämt får säga; vi måste förstå att detta inte är något nytt eller något specifikt för nätet. Och anledningen till att vi måste tjata om detta är att det fasen inte sätter sig, år efter år pratar vi ändå om nätmobbning och näthat som om det är en ny fiende att slåss mot. Och detta sätt att tänka skymmer sikten så att vi inte ser vad som egentligen sker. Vi missar att prata om att hatet kommer någonstans ifrån. Det finns där ute, med eller utan nät. Vi vet att skärmkommunikation har en tendens att förstärka våra uttryck men grunden – åsikterna, den bristande kunskapen – kommer någonstans ifrån. Jag tänker ofta på näthat som ett sätt att få kika in i folks tankar, alltså folk som jag inte umgås med och därför inte kan ta del av deras tankevärld. Och jag umgås inte med rasister eller sexister så jag får inte såna tankar levererade på fester eller vid fikabordet. Någonstans finns det ändå människor som pratar om kvinnor, barn, homosexuella, invandrare på det hatiska och okunniga sättet även vid fikabord och fester. DET borde vi prata om!

För det andra skulle jag så innerligt önska att vi pratade mer om den andra sidan av samma mynt; att våra uttryck förstärks vid samtal över nätet. Och den andra sidan har inget namn. Vi får ge den ett namn, den får heta nätkärlek. All den kärlek och peppning som flödar på nätet, all uppmuntran och altruism, det osjälviska delandet av kunskap och idéer. Tänk om vi kunde prata mer om det och tänk om vi kunde se hur vi sakta, sakta tar med oss detta sätt att vara till rummet. ❤ internet!

Unga, sex och internet

Lämna ett svar

Idag är jag i Stockholm för att träffa Ungdomsstyrelsen och kursutveckla utbildningen Unga, sex och internet som min institution är examinatorer för. Vi har även utvecklat kursen som en del av ett regeringsuppdrag som förnyades i fjol. Kursen går att söka i år igen, antingen som traditionell kurs med tre träffar på två olika orter, där man får träffa Sveriges främsta experter på området, eller som distanskurs vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet.

YouTube oroar barn och unga mest på internet

Lämna ett svar

Sent omsider kom vårt pressmeddelande ut. Det var meningen att det skulle tajma Safer Internet Day som infaller idag. Det är ett europeiskt initiativ för att öka medvetenheten om ungas personliga säkerhet på nätet. I Sverige är vi inte så intresserade av den här typen av dagar men i många länder slår man på stort. Hur som helst skickar vi i EU Kids Online ut ett pressmeddelande om den senaste i raden av rapporter från den stora studien EUKO III.

YouTube oroar barn och unga mest på internet

[2013-02-05] Videowebbplatser som YouTube toppar listan över vad som oroar barn och unga mest på internet. En unik europeisk undersökning visar vad barnen själva tycker kan vara obehagligt och skrämmande på nätet.

Olika bilder, vissa spel och videoklipp på YouTube, mördarspel (pojke 10 år).

På en direkt fråga om vad europeiska barn tror är mest riskfyllt på internet blir det vanligaste svaret videodelningssajter som YouTube. Där finns mer skrämmande innehåll än på andra plattformar. Det är en av slutsatserna i en ny rapport från EU Kids Online.

Rapporten, ’In their own words’, om hur barn och unga ser på riskerna publiceras på Safer Internet Day 2013 (tisdag 5 februari). Svaren kommer från 9 904 barn (9 till 16 år) i Sverige och ytterligare 24 europeiska länder.

På frågan om de tror att det finns saker på internet som människor i deras ålder oroas eller blir besvärade av, svarade i Sverige fyra av tio JA. En tredjedel (33%) av de yngre, 9-12 år, svarade ja och nästan hälften av de äldre (13-16 år). Ingen skillnad mellan pojkar och flickor.

Det finns ju massor av sidor som visar videoklipp på jätteäckliga videos. En kompis har en gång visat ett klipp på en avrättning, inte att det var kul, utan helt sjukt. Jag blev ju själv rädd när man ser på det. Sen finns det pornografi hit och dit med just allt vad man kan hitta (pojke 15 år).

Från deras svar kan man utläsa att de finner innehållet på YouTube upprörande därför att det är verkligt eller mycket verklighetstroget. Det bärs fram av starka rörliga bilder och kan lätt spridas bland kompisar. I svaren återfinns upprördhet, äckel och rädsla över att se våldsamheter, avrättningar, djurmisshandel och våldspornografi.

…t.ex youtube där de kan visa skrämmande videor fast man söker på något roligt och istället kommer det upp porrfilmer och skräckfilmer! (flicka 12 år).

Pojkarna nämner obehagligheter knutna till spel och video dubbelt så ofta som flickorna, medan särskilt de äldre flickorna nämner faran för problematiska kontakter på de sociala nätverken som Facebook och Bilddagboken.

Perversa människor som t.ex. vill att man ska visa sig i webbcam eller att man ska skicka bilder på sig själv. Om någon börjar säga fula ord till en och hotar att slå en. Det kan vara både kompisar som man har bråkat med eller folk som har bråkat med ens kompis om man är på sin kompis sida (flicka 15 år).

Särskilt i länder som Sverige, där ungdomarna är mycket aktiva på internet, oroar sig många unga flickor för att okända män kan försöka ta kontakt med dem på sociala nätverk och webbsajter. Många har också lärt sig handskas med sådana situationer.

Jag tror att en del ungdomar i min ålder är ganska oroliga över t.ex. pedofiler och andra killar som vill att man ska berätta hur man ser ut osv. Men det är bara att kunna säg nej och blocka den. Men man ska absolut inte lämna ut för personliga saker. Så är det nog inte så farligt och berätta lite för sina föräldrar så dom vet lite om det, för det har jag gjort (flicka 16 år).

För mer information om det svenska materialet kontakta Olle Findahl (olle.findahl@gmail.com). I det svenska forskarteamet ingår Cecilia von Feilitzen, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se, Olle Findahl, World Internet Institute och Högskolan i Gävle, olle.findahl@gmail.com, Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet, elza.dunkels@edusci.umu.se, Ulrika Sjöberg, Malmö högskola, ulrika.sjoberg@mah.se

Rapporten ”In their own words: What really bothers children online?” är författad av Sonia Livingstone (UK), Lucyna Kirwil (Poland), Cristina Ponte (Portugal) and Elisabeth Staksrud (Norway), med hjälp av the EU Kids Online network.

För fullständig rapport (på engelska), se:
http://www2.lse.ac.uk/media@lse/research/EUKidsOnline/Home.aspx

Information om projektet och studien

• EU Kids Online syftar till att öka kunskap om europeiska barns och föräldrars erfarenheter av risker och säkerhet på nätet och därigenom bidra till en säkrare nätmiljö för barn. Projektet finansieras av EC Safer Internet Programme (SI-2010-TN-4201001).
• EU Kids Online genomförde 2010 intervjuer i hemmen med 25 000 barn i åldrarna 9-16 år och deras föräldrar.
• För samordningen av det svenska teamet ansvarar the International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet.
• För fler resultat, rapporter och detaljer om studien besök http://www.eukidsonline.net eller vår Facebookprofil.
• De länder som ingår i studien är: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, och Österrike. Dessutom ingår numera även forskar team från följande länder i projektet: Island, Kroatien, Lettland, Luxemburg, Malta, Ryssland, Schweiz samt Slovakien.

• Safer Internet Day organiseras varje år av det europeiska nätverket Insafe, ett samarbete mellan organisationer från 30 länder som arbetar för att sprida kunskap och öka medvetenheten om säkrare användning av internet bland barn och unga. Tema för Safer Internet Day 2013 är ”Connect with respect”, sewww.saferinternet.org/web/guest/safer-internet-day För aktiviteter i Sverige se www.statensmedierad.se/Kunskap/Allmant-om-medier/Safer-Internet-Day-5-februari-2013/

Flervariabelanalys

Lämna ett svar

9144322313

Någon som är intresserad av boken Flervariabelanalys som min pappa skrev tillsammans med några kollegor? Den utgår ur förlagets sortiment vilket betyder att vi som har rättigheterna får resten av lagret gratis. Hör av er till mig om ni är intresserade. Snabba ryck gäller.

Sol & Vår: Jennifer

Lämna ett svar

Helgerna under #blogg100-tiden tänkte jag ägna åt kultur av olika slag. Bland annat tänkte jag ge er chansen att se vad mina ohyggligt kreativa barn sysslar med. Här är Sol & Vår med Jennifer, en fantastisk låt med fantastisk text. Och videon blev så bra!

Vill du höra mer av Eriks produktion kan du lyssna på honom på Soundcloud.

Internetberoende, kapitel XXIII

2 svar

Ni har hört det här förut, att det finns allvarlig kritik att framföra mot det som man brukar kalla för internetberoende, ibland spelberoende när man refererar till datorspel. Bara häromdagen presenterade ändå Svt en intervju med it-reportern Nanok Bie. (Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla datumet, så att det inte var en gammal intervju från 10 år sen.) Jag hittade inget sätt att länka direkt till filmsnutten, så skrolla ner om du vill se intervjun. Jag har svinbråttom till ett möte så här kommer lite hoprafsade tankar om varför jag blir så himla less.

Problemen med att välja termen beroende är att vi pratar om något som är en väsentlig del av människors liv. Vi pratar alltså inte om något man kan undvara. Vi pratar inte heller om en substans och det är viktigt att komma ihåg. De test Bie nämner är utan undantag baserade på test som ska mäta exempelvis substansberoende. Det är ofta ett antal parametrar som ska vara uppfyllda för att man ska räknas som beroende. Ett sådant test som jag läst frågar t ex om man någon gång försummat vänner för att spela datorspel. En annan fråga var om man hoppat över måltider för att spela datorspel. Det verkar ju rimligt att mäta på detta sätt; klart man inte ska försumma umgänge och mat! Men det är ju samtidigt sånt som de flesta av oss gör någon gång av helt andra skäl. När jag provade att byta ut spela datorspel mot läsa böcker visade det sig att jag helt klart är beroende av att läsa böcker. Vilket ju är absurt. Och där kommer vi in på det andra viktiga skälet till att man ska vara försiktig med den här typen av termer.

Det handlar nämligen om värderingar. Alla tänker inte lika om de här sakerna. Vi kan inte utan vidare slänga oss med ord som belöningssystem, bekräftelse osv i negativ bemärkelse. För vissa av oss är det fantastiskt fint att bli bekräftade, på och utanför nätet, medan andra ser det som ett tecken på svaghet att vara beroende av andra. Det är alltså värderingsstyrt och inget absolut. Och då kan vi inte mäta detta. Si och så mycket bekräftelse är normalt, men mer än det är sjukt.

Att få bekräftelse är viktigt. Alla människor behöver bekräftelse. I intervjun spottade Bie ur sig orden bli sedd som om det var något nedbrytande. I själva verket är det uppbyggligt att bli sedd. Den som inte blir sedd, som barn eller vuxen, far ganska snabbt illa. Det är en helt annan sak om man själv märker att man har ett osunt bekräftelsebehov men då är ju lösningen att söka hjälp för det, att söka orsaken till att man inte blir nöjd med sig själv nån gång. Och i mina lekmannaögon är det ett psykologiskt problem mer än ett som har med internet att göra.

Men finns det då ingen som går över styr? Jovisst finns det de som inte klarar av internet. Precis som det finns de som inte klarar av att ha ett sunt förhållande till mat, till jobbet, till sex, till vänskap. Men då pratar vi inte om beroende utan om ett problematiskt förhållande till dessa saker. Och så borde vi kunna prata om internet också. De enda som tjänar på att vi accepterar den skakiga diagnosen internetberoende är bluffmakare som vill sälja behandlingsmetoder. Ja, och så de som vill sälja böcker.

 

Hur kan lärarutbildningarna anamma it bättre?

2 svar

Idag har jag deltagit i Signatärsforum (som jag fortfarande inte vet riktigt vad det är) för att diskutera IT i lärarutbildningen. Det är ett av de märkligaste uppdrag jag fått; det går ut på att inleda en diskussion med ett par minuters presentation, gärna lätt provocerande. När jag skriver detta är jag fortfarande på flygplatsen i Umeå och har alltså inte pratat än. Men jag tänkte delge er mina anteckningar inför presentationen. Normalt skriver jag aldrig manus för en muntlig presentation. Jag tycker att det är oförskämt mot åhörarna att läsa innantill. Då kan man hellre dela ut ett papper och använda tiden på podiet till något vettigare. Men eftersom tiden är knapp och jag vill vrida ur det mesta ur mina 3 minuter bland beslutsfattare, valde jag att skriva ner mina tankar. Lägger dock inte ut det förrän efteråt.

Hur kan lärarutbildningarna anamma it bättre?

Jag ser tre huvudproblem;

För det första: Sverige var tidigt ute med it i lärarutbildningen, redan på 90-talet, men sedan dess har utvecklingen avstannat.  Att vi var tidigt ute och att vi är ett tekniktätt land kan vara en nackdel nu när vi ska fundera på varför it faktiskt inte fått något verkligt genomslag. Dels finns en risk att vi övervärderar det faktum att nästan hela befolkningen är uppkopplad, därför att uppkopplingstäthet inte per automatik betyder utveckling. Vi kan alltså inte lämna utvecklingen åt tiden. Dels finns en risk att vi är kvar i det gamla sättet att tänka på it som ett verktyg som alla andra. Den här verktygsmetaforen var nödvändig för att komma vidare från de första tankarna om it som ett eget ämne. It är ett verktyg som alla andra! ropade man. Men idag vet vi att it är mycket mer än ett verktyg. Det är även ett material, en katalysator, en arena där fler än bara de som har politisk makt kan uttrycka sig. På 90-talet handlade det också mycket om att påvisa de positiva effekterna av it i lärandemiljöer. Jag ser inga behov av att bevisa att lärandet blir bättre, högre, mer med it. Jag vill bara att vi ska erbjuda det bästa vi har till våra barn. Att de ska få smartare tankeverktyg än vad vi fick. När vi nu ändå har chansen.

För det andra är detta långt ifrån frågan om enskilda undervisningsmetoder. It är mycket större än så. Det här är istället frågan om vi vill ge skolan instrument och material för nya sätt att lära, nya sätt att tänka eller inte. Fortfarande, fast vi haft internet så länge, pratar vi om skola och lärande i gamla termer. Vi pratar om Pisaundersökningar och larmrapporter om att grundläggande kunskaper sjunker bland unga. Allt sådant går naturligtvis att leda i bevis, att unga av idag inte är som unga var förr. Samtidigt som den som vill anpassa sig själv och sin undervisning efter samtida förutsättningar kallas eldsjäl och ses som ett undantag. Det funkar inte. Vi måste bryta det mönstret. Det kan inte vara ok att inte använda it i sin undervisning, inte i skolan och inte på lärarutbildningen. Då får man syssla med något annat än dessa yrken.

För det tredje är detta en fråga om skolans plats i samhället. Skolan är en av våra viktigaste institutioner, säger vi ofta. Ja, fast för vem? Möjligen för samhället, i bemärkelsen alla vi som har makt och talutrymme. Men inte för alla individer i samhället. Det finns de som ser skolan som irrelevant och nedbrytande, som ett slöseri med tid. Det finns de som ser skolan som något man måste överleva. Det har också blivit tydligare för fler att skolan inte är i synk med samtiden. Ett exempel: när vi försöker lösa problemen med fusk genom att köpa dyra tekniska lösningar istället för att utnyttja lärares pedagogiska uppfinningsförmåga, då är det tydligt att vi inte har en pedagogisk agenda utan… något annat, jag vet inte riktigt vad. Att skola arbetskraften, kanske? Skolan är inte en viktig institution för alla och det är ett viktigt skäl att göra skolan mer relevant, att ta med skolan in i samtiden.

Sammanfattningsvis:

  • Vi behöver nationella direktiv som styr utvecklingen Tiden allena kommer inte att ordna så att it blir en vettig del av skolan.
  • Det måste vara ett krav att man som lärare eller lärarutbildare använder sig av de tankeverktyg som samtida medier skapar.
  • Vi måste arbeta för att det organiserade utbildningsväsendet ska bli en viktig del av samhället.

Funderingar kring skandalbilden

Lämna ett svar

En skola i Luleå valsar runt i sociala medier, som vi brukar kalla det när en nyhet, som kanske inte ens är särskilt ny, får snabb spridning på nätet. Det handlar om en väggmålning på en personaltoalett, utförd av en elev förra året. Bilden är välgjord och jag hoppas att eleven i fråga fick bra betyg i bild. Problemet är att den är djupt sexistisk och att skolan aldrig borde ha tillåtit att den målades. Bilden stereotypiserar män och objektifierar kvinnor, något skolan har som uppgift att arbeta aktivt emot. Dessutom trivialiserar den sexuella övergrepp vilket är nog så allvarligt rent etiskt men förmodligen även olagligt. Det handlar alltså inte om huruvida det är möjligt att kika över båskanten, som rektor verkar tro.

Man borde ha tagit diskussionen med eleverna och förklarat att det som är ett roligt skämt mellan vänner inte alltid är det i offentligheten. Bilden är rolig, utan tvekan. På samma sätt som high schoolfilmer kan vara roliga; man flabbar lite skamset åt de unkna värderingar som skämten bygger på. Men det är något annat än en skolas värdegrundsarbete. En skola skulle aldrig visa en high schoolfilm utan att låta den följas av en diskussion om just värdegrund.

Det här har nämligen inget med humor att göra. Humor är väldigt individuellt och inget man kan fördöma. Däremot måste institutioner som en skola vara mycket tydlig med att inte legitimera brott mot diskrimineringslagen. Det är ju vanligt att humor bygger på just fördomar. Så här kan man säga: Man kan skratta åt blondinskämt med sina vänner om man gillar sånt men skolan kan inte sätta upp blondinskämt i klassrummen.

En ännu tristare sak är skolans hantering av det faktum att bilden fått uppmärksamhet i media. Bredvid målningen har man under rubriken Skolans kändaste målning satt upp citat från media, citat fån kommentarsfält och ”andra verk som fått uppmärksamhet i media och väckt debatt bland folk”. Under den rubriken tar man upp verk som Ecce Homo, Banksy – alltså verk som har fått uppmärksamhet för att de riktar udden mot rådande sjuka värderingar, inte för att de konserverar eller förstärker dessa. Det blir alltså ytterligare ett sätt att trivialisera det hela; det är väl inget att oroa sig för, folk har i alla tider irriterat sig på konst. Och dessutom, i rätt sammanhang hade bilden kunnat vara just kritik mot rådande sjuka värderingar. Nu har skolan dock effektivt tagit bort den tolkningsmöjligheten genom att klistra upp detta märkliga försvar bredvid bilden.

På väggen finns också något man kallar för Elevdemokrati, som  är en parodi på elevdemokrati och som väldigt smidigt lämpar över ansvaret på eleverna. (Jfr. Vaddå, hen tiggde ju om det! alternativt Jo men på den här arbetsplatsen är kvinnorna inte missnöjda med mindre lön.)

20130129_071030

Istället för att ta detta utmärkta tillfälle att diskutera värdegrund lämnar man hela ansvaret på eleverna. För att inte tala om den elev som gjorde väggmålningen, hen borde aldrig behövt utsättas för något av detta.

Att detta inte fått större spridning förrän nu kan tolkas som att det finns en sjuk tystnadskultur på skolan. Jag hoppas att det inte är så, att elever som protesterat har mötts av respekt snarare än referenser till Banksy. Vi får väl se under dagen om rektor tar tag i detta på ett vettigt sätt eller om hen bara är en ansvarslös vuxen som offrar barn för att klara sig själv.