Kategoriarkiv: #blogg100

Barn luras in på otäcka klipp på Youtube

Jag hade glömt bort den här intervjun men blev påmind häromdagen. Den handlar alltså om medvetet olämpligt innehåll riktat till barn. Nån lägger ut en film på Youtube, där början är en helt vanlig barnfilm men där slutet redigerats om så att det blir skrämmande. Nu behöver det ju inte vara medvetet elakt, utan kan vara tänkt som ett skämt. Hur som helst måste vi hitta förhållningssätt och prata och fundera på ett sätt som inte demoniserar nätet.

Barn luras in på otäcka klipp på Youtube

Barn lockas att titta på otäcka klipp på Youtube – bland vanliga barnprogram finns fejkade klipp där för barnen välkända figurer plötsligt gör otäcka saker, som till exempel att slå varandra med blodiga baseballträn.
– Det finns inga filter som fungerar för att ta bort sådant, säger Elza Dunkels, docent vid Umeå Universitet.

När barn surfar på Youtube finns alltid en risk för otäcka klipp. Just nu cirkulerar klipp som börjar som ett vanligt barnprogram och sedan övergår figurerna till att göra olika saker som kan vara skrämmande för barnen.

I ett av klippen är det figuren Greta Gris som plötsligt blir jagad av sina mamma med en blodigt baseballträ, ett klipp som slutar i ett blodbad.

– Olika människor tycker att olika saker är roligt. Jag tror att den som skapar det här tänker att det är roligt, men funderar kanske inte så mycket på hur det här känns för ett litet barn som oförberedd ser det, säger Elza Dunkels, docent vid Umeå Universitet som forskar om barn och internetanvändning.

Svårt att stoppa

Som förälder finns det egentligen inte mycket man kan göra för att helt stoppa otäcka klipp, om barnen ska få använda Youtube. Det finns filter, men som det fungerar idag hjälper det inte.

– Den här typen av risk har ju alltid funnits, så länge vi haft internet. Men som Youtube fungerar med rekommendationer och relaterat material är det svårt. Det är ett problem som vi måste hitta förhållningssätt till, säger Elza Dunkels.

De flesta surfar ensamma

De flesta barn som surfar runt på Youtube hittar det som de tittar på själva. Något som gör det svårt att som förälder ha kontroll över vad barnen tittar på.

– Väldigt många barn är ensamma i sitt sökande efter innehåll. Det finns flera problem med det, det huvudsakliga är att de är ensamma med det de upplever om det kommer något skrämmande.

Samtidigt poängterar hon att lösningen inte är att sitta med barnen hela tiden. Istället kan man som förälder engagera sig i det som barnen tittar på och med större barn även diskutera vad som kan vara bra och mindre bra att titta på.

– Så småningom när barnet blir tre till fyra år kan man prata med barnet om hur det kan kännas att titta på otäcka saker och lära dem att det går att välja bort vad man tittar på.

SVT Nyheter har sökt Youtubes pressavdelning för en intervju, Youtube har lämnat ett skriftligt svar:

”Vi tittar ständigt på att förbättra upplevelsen för våra användare på YouTube. Vi har förståelse för att innehåll kan ses som upprörande av somliga personer. Våra användare kan flagga enskilda klipp på vår plattform. Om vi uppmärksammas på innehåll som bryter på dessa riktlinjer agerar vi.”

Bamse utsedd till superkommunikatör

När branschtidningen Resumé på tisdagskvällen presenterade ”Näringslivets 150 superkommunikatörer” var det för första gången med en fiktiv person på den ärofyllda listan. Bamse placerade sig på plats 54 för sin förmåga att uppmärksamma och skapa lärorika serier av aktuella samhällsfrågor som källkritik, hbtq och etnisk mångfald. I delkategorin ”Kultur & Nöje” hamnade Bamse dessutom på en hedrande niondeplats.

– Vi är otroligt stolta över det här priset. Det är ett kvitto på att Bamse inte bara är en populär seriefigur utan även en stark och betydelsefull samhällsröst. Samtidigt sporrar det oss att fortsätta vara nyfikna och att våga förklara svåra ämnen även för de yngsta, säger Charlotta Borelius, chefredaktör på Bamsetidningen.

Det är 5:e året i rad som tävlingen ”Näringslivets 150 superkommunikatörer” arrangerades. Avgörande för placeringen på årets topplista är att superkommunikatörerna tagit en position i samhället och visat på nya perspektiv genom sin kommunikation. Bamse hamnade före välkända medieprofiler som komikern Henrik Schyffert (60), podcastduon Alex Schulman & Sigge Eklund (68), Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg (71), och artisten Laleh (81).

Priset som årets superkommunikatör gick till Antonia Ax:son Johnson, ägare och styrelseordförande i Axel Johnsongruppen.

Läs mer om Årets 150 Superkommunikatörer här.

 

Forskare, bloggare och selfiefotograf

Från mitt Instagramkonto: selfie, slumpgenerator, det pinsamma ögonblick då båda i Rapportstudion hade likadana kläder, frisyr och glasögon, om ungdomens nöjesläsning och när jag skulle packa in böcker till vinnarna i min utlottning.

Nordicom släppte precis sitt senaste nummer av Nordicom Information som har temanamnet Medieforskning i samhället: relationen mellan bransch och akademi. Jag medverkar på ett hörn i artikeln The scholarly use of social media: How to make the most of it (sidan 9) med en intervju som gjordes tidigare i vår och där jag bland annat försvarar selfies som genre. De har även valt att illustrera artikeln med lite exempel från mitt Instagramkonto.

Elza Dunkels: “I feel a need to support the selfies genre”

Tell me briefly about your relationship with the social media tools you are using the most and how your relationship to them has developed. It’s not really that strange that I’m so immersed in social media as my research is concerned with young people’s online cultures. So, it was quite natural for me to engage in early social media in the late 1990’s. Now, I see only benefits in having these channels to communicate with the surrounding world. What kind of a communication strategy do you have on Instagram? How do you decide what you want to post and when? Are there themes you do not want to address? I try to be bold and courageous when it comes to posting on all my channels. I think the world will be a better place if we share experiences and thoughts quite freely. However, I’m careful not to post about other people without their consent. The channels differ in character, and I attempt to act accordingly. On Instagram I post pictures, of course, but they are always accompanied by comments, short or long. I have a photo project on Instagram, called #skärmtid which is Swedish term for “screen time”. In this project I depict positive screen time, mostly with kids as models but I sometimes include adults. I also post loads of selfies as a part of my activism for children’s rights. I see the need to support the selfies genre and help elevate it to a more reasonable position than it has today. Because the art of selfies was initiated by young girls, it has been frowned upon. My aim on Instagram is to show solidarity with young girls and to educate adults on the subject. Other subjects that recur on my Instagram are sexism and childism, which I understand as the oppression of the young. I also use Instagram to share my work life: travels, conferences, media appearances, publications and so on. As any woman who dares to claim a position in the public debate, I receive a lot of hate speech because of my posts. So, I always have a plan for any social media posting or media appearance: I need to make sure I have company and that someone can screen my inboxes if I touch any sensitive subjects. Unfortunately, today, we who receive hate mail have to fend for ourselves. Hopefully, it will change over time. How well does research as a topic suit the visual tools of communications? For me, this has never been a problem. In fact, it would be harder to communicate my research if I could not use visual media. I need to visualise a lot of my research results, such as the problematisation of the discourse around girls posting selfies. I also often post media headlines that illustrate emotional reactions towards young people’s Internet use. But, of course, you need to practice. Just as you need to learn how to do research, you need to learn how to communicate it. In your opinion, what have been the biggest benefits of being an engaged researcher in social media? It’s hard to imagine what my professional life would be like without social media, since I have never tried it. But I suppose it would have been hard, maybe impossible, to reach all the interesting and interested people I have reached now. Right now, I am part of the #blogg100 project, so I post every day for 100 days, ending in June. The #blogg100 is a yearly campaign initiated by Fredrik Wass (http://bisonblog.se, Twitter @fredrikwass), a social media veteran. It encourages bloggers to post once a day from March 1st every year. For me, this works as an incentive to disseminate stuff that’s been standing in the pipeline for too long. I can give my followers daily updates on what is happening in my research field. I take the responsibility to communicate my research very seriously. Universities are publicly funded, and we are obligated to pay back by disseminating our results.

 

#12stegsfeminism

Igår fick jag ett ryck och började skriva om de försåtliga manliga feministerna. De män som koketterar med feminism men i själva verket bara använder orden och uttrycken för att nå framgång. De gör mer skada än de skulle gjort om de varit öppet sexistiska.

Här är första bilden, resten går att läsa genom att följa hashtaggen #12stegsfeminism eller vänta på att jag gör en storify av den.

 

Säker användning av nätet

I höstas hade jag i uppdrag att ta fram en modul till Skolverkets lärportal – Säker användning av nätet. Det var meningen att den skulle lanseras stort men eftersom den varit publicerad så länge nu väljer jag ändå att berätta om den. Om det blir en större lansering lär ni ändå får höra talas om den.Modulen ingår i satsningen på digitalisering. Alla moduler består av flera delar som är tänkta att fungera som självstuidekurser för arbetslag av lärare.

Så här beskrivs modulen:

Den här modulen syftar till att ge vuxna i skolan kunskap att stötta eleverna så att nätanvändningen blir så säker och trygg som möjligt. Som ett stöd för denna process får du olika vinklar på säkerhet på nätet.

Den inledande delen handlar om ungas sociala samspel på nätet följt av en del om kränkningar på nätet. Den tredje delen handlar om informationssäkerhet och att skydda sin personliga information och den avslutande delen sammanfattar modulen i en text om aktuella undersökningar och tips på lektionsmaterial. Tillsammans ger dessa fyra delar en grund till några av de frågor som skolan brottas med när det kommer till ungas säkerhet på nätet.

En bärande tanke i upplägget av den här modulen är att varje skola har unika förutsättningar och att det därför är de vuxna på varje skola som är experter på sina elevers situation. Diskussionsuppgifterna som är kopplade till varje del är uppbyggda som kollegiala arbetsuppgifter där inventering av förkunskaper och de egna elevernas behov är viktiga. Samarbete med skolbibliotekarie och elevhälsopersonal uppmuntras och ges exempel på i de filmer som kommer att publiceras på modulen senare i vår.

Elevaktiviteterna ska ses som inledningen till ett långsiktigt arbete som förhoppningsvis blir en del av skolvardagen.

Modulen är uppbyggd av fyra delar som studeras i tur och ordning.

  1. Ungas samspel online
  2. Kränkningar på nätet
  3. Informationssäkerhet i skolan
  4. Arbeta vidare

Målgrupper: Lärare, skolbibliotekarier och annan personal i grundskola och gymnasium.

 

Demo Day och Umeå Tech Arena

För de av er som är i Umeå 30 maj kan jag tipsa om Demo Day och Umeå Tech Arena. Jag har ju gått Uminova Innovations start-up-program under våren, för att skala upp mig själv och min kunskapsspridning. Ni kommer att få se massor av det jag kommer att lansera men nu har ni också chansen att se mig pitcha min start-up. Först under Demo Day som är ett lunchevent där alla vi som deltagit i programmet denna vår pitchar vår idé inför en jury. Sedan kommer de tre som går vidare i till final pitchtävlingen att presenteras under Umeå Tech Arena samma kväll.

Gratis festligheter och intressanta idéer! Anmäl dig och om du kommer dit – kom fram och prata!

 

Stora Samhällsgalan

Här står jag och gestikulerar.

I onsdags var jag på Stora Samhällsgalan och pratar om skolans digitalisering. Det var ett väldigt fint arrangemang där bland annat fantastiska eldsjälen Juno Blom berättade om sitt arbete mot hedersförtryck och superstjärnan Danica Kragic Jensfelt gav oss grunderna i robotik.

Här kan ni se när jag pratar om att skolan är värst på att demonisera det nya.

 

 

Så vänder du Mello-mobbningen

ETC skriver om Ulricha Johnssons extremt delade Facebookstatus: Så vänder du Mello-mobbningen. Det är fem supersmarta tips för den som vill sluta sprida hat. De här fina tipsen har även de fått negativa reaktioner. Jag har hört två typer av kritik och jag tänkte bemöta dem lite snabbt.

  1. Varför ska föräldrar alltid skammas så snart de gör nåt?
    Här tycker jag inte att det handlar om att skamma föräldrar utan om att visa på alternativ för den som inte vill bidra till ytlighet, ängslighet och hat.
  2. Får man inte ens hata på Melodifestivalen nu heller?
    Nej, det får man inte. Åtminstone inte om man vill bidra till ett bra uppväxtklimat för barn och ett bra samtalsklimat generellt. Vi måste alla ta ansvar för varje del av våra liv. Luften är inte fri.

Ulricha Johnsons fem tips till Mello-tittande vuxna:

Tips 1. När du vill skrika något upprört, fokusera istället på hur cool ljussättning/ovanliga kläder/annorlunda koreografi det numret har. Fördjupningskurs: Uppmuntra normbrytande utseenden vad du än tycker om just de kläderna. Detta kan vara ett barns första aha-upplevelse i sin identitetsutveckling.

Tips 2. Lär barnen (och dig själv) att hitta något bra med allt. De älskar ju show – men vågar inte om alla vuxna dissar. Gör inte barn till oroliga trendpoliser som hackar på allt och alla.

Tips 3. Om någon sjunger orimligt falskt – prata om hur jättesvårt det är att sjunga med in-ear-högtalare.

Förr fanns medhörningen i monitorer på scenen, nu har artisten två små högtalare djupt inkörda i öronen, sjunger med känslan av lock för öronen, kan inte styra volymen, kan inte höra något alls som händer runtomkring. Prata också om vad direktsändning är och hur nervösa alla är, precis som du skulle ha varit.

Tips 4. Säg (och erkänn!): ”Den här låten kommer låta jättebra i bilradion i sommar när vi hört den 70 gånger.”

Tips 5. Akut handlingsplan: lämna rummet en stund. Gå in på toa och twittra eller vad du än behöver om du nu känner att du hade gjort Mello bättre själv.

 

No Nazi Policy

Nu börjar förfrågningarna ramla in till Bokmässan och Almedalen. Jag har meddelat de som frågat och bokat att jag mest troligt inte kommer att åka. Inte för att nån arrangör kommer att få kalla fötter för att just jag inte kommer, utan för att jag vill kunna hålla huvudet högt.

Båda dessa mötesplatser tycks stå fast vid sin idé att det är deras uppdrag att försvara nazisters rätt att få tala. Detta ställningstagande innebär att alla inte kan delta i dessa arenor för yttrandefrihet. Det är helt enkelt inte tryggt för alla. Så när Bokmässan och Almedalen väljer att bortse från detta, skriver de in sig i den urgamla berättelsen om vad som är normalt. Det finns ett vi som måste försvaras; vita män med utbildning, jobb och sammanhang är alltid viktigare än den rasifierade unga kvinnan som kämpar för rätten att få finnas.

Och även om jag inte på nåt sätt känner mig hotad av just nazister, kan jag inte tänka mig att bidra till normaliseringen av rasism och sexism genom att delta. Normaliseringen har pågått länge nog. Rasisterna, populisterna, nazisterna, förtryckarna; vi kan kalla det vad vi vill, men deras plan går exakt som de vill. Om de säger nåt riktigt supervidrigt tillräckligt många gånger kommer vi att acceptera nåt lite mindre vidrigt som de också säger. Exakt det är vad normalisering handlar om. Vi har plötsligt accepterat att SD har en hel dag i Almedalen. Det känns tryggt och bra jämfört med att NMR nu kommer att marschera, förfölja, skandera och värva på Visbys gator under en hel vecka. Vi har också hurrat över det faktum att bara en tredjedel av fransmännen röstade på rasisterna. Normaliseringen av rasismen och sexismen går bara fint. Tackar som frågar!

Det finns de som argumenterar att det är extra viktigt nu att åka till dessa utsatta platser med goda budskap. Men det fungerar ju inte. Tvärtom bidrar man till att tvätta rent nazismen; de får finnas i samma sammanhang som goda aktörer. Det är mycket viktigt för dem. 

Jag tycker inte att det här handlar om oss som individer, företag eller organisationer. Det är en större fråga. Vi har inte rätt att bidra till en utveckling där rasism, sexism, transhat och andra vidrigheter får livsluft. Det är inte bara den som känner sig hotad som ska säga ifrån. Alla måste använda sin röst här. Vi måste högt och tydligt deklarera: Det är hit men inte längre!

Och därför kommer jag inte att åka till Bokmässan. Och därför kommer jag mest troligt inte att åka till Almedalen. Om de ändrar sig kommer jag självklart också att ändra mig. Och jag uppmanar alla att göra samma sak. Anta en No Nazi Policy och stanna hemma! Tillsammans kan vi göra skillnad. Och om vi inte lyckas, kan vi i alla fall hålla huvudet högt och säga: Jag bidrog inte till normaliseringen. Jag hjälpte inte till att tvätta rent nazismen. Jag stannade hemma.