Jag har aldrig fått så många kommentarer som på föregående inlägg. Det här är ingen kommentarstät blogg så 48 kommentarer är enormt för mig. Tack, alla som orkat engagera sig. Jag känner mig tvingad att moderera kommentarer eftersom det annars hamnar så mycket spam där. Det är alltså inte så att jag stoppar vissa kommentarer, jag måste bara hinna se att de är riktiga kommentarer skrivna av människor först. När det gäller ilskna kommentarer är min åsikt att var och en skäms för sig själv, så jag släpper igenom allt. Ja, om det inte bryter mot någon lag, förstås. Här kommer en liten uppföljning till debatten om skolan.

Vi som arbetar professionellt med frågor om skolan har nog alla haft anledning att fundera över skolans position i samhället. En av de saker som skiljer skolan från andra samhälleliga institutioner är att alla har erfarenhet av skolan. Som elever. Varje vuxen medborgare måste, enligt lag, ha mångårig erfarenhet av hur det är att vara elev. Det förhållande gäller inte för någon annan institution. Det är vanligt att man haft kontakt med vården som patient eller anhörig men det är inte tvingande. Och väldigt få har haft mångårig, nästan daglig kontakt med vården.

Det gör att det finns många experter på skolan, även utanför den grupp som arbetar med skolan. Människor med viktiga erfarenheter, relevanta kunskaper och ofta även ett brinnande engagemang så snart skolan kommer på tal.

Det finns egentligen inget vettigt sätt att ta tillvara dessa kunskaper och åsikter idag. Det finns inga forum för medborgarens syn på skolan. Istället kan man nog säga att den professionella delen av skolan förringar dessa erfarenheter och, i den mån vi överhuvud taget gör något åt saken, försöker vi hålla allmänhetens åsikter så långt från verksamheten som möjligt. Vi försöker hantera det hela, så som man hanterar ett problem.

Samtidigt breder den stora tystnaden ut sig. Det är ganska tyst från de stora namnen inom skolforskning. Resultatet blir att debatten förs av alla andra. Och även om alla andra har högst relevanta erfarenheter och kunskaper om skolan kan vi inte föra debatten enbart på denna nivå. Politiker och en engagerad allmänhet är de som hörs medan det är tyst, åtminstone ganska tyst, från forskarhåll. Vi har en stor mängd mycket kunniga personer på våra universitet, men var är de när det blåser snålt kring skolan?

Resultatet blir en känslomässig debatt. Helt naturligt eftersom det är enskilda personers egna erfarenheter som ligger till grund för uttalanden. Och just här återfinns skillnaden mellan personliga erfarenheter och professionell kunskap om samma sak; den som uttalar sig som enskild person med erfarenheter har all rätt att förhålla sig känslomässigt till ämnet medan en professionell måste kunna tänka på metanivå.

Vi måste få hjälp av proffsen att se linjer, teman i det som händer. Vi behöver få historiska överblickar, hur synen på barn, kunskap och lärande har förändrats. Vi behöver förstå det politiska spelet, så att vi ser hur skolan har vuxit fram. Vi behöver få hjälp att reda ut vad som har att göra med personer och vad som handlar om systemet. Det är svåra frågor och de är ännu svårare när man sitter mitt i det hela med alla sina känslor. Gamla, obearbetade känslor från den egna skolgången, färska sår från barnens skolgång och kanske allmän ilska över hur världen utvecklas.

Så två saker är av största vikt i skoldebatten: vi måste hitta sätt att ta tillvara alla elevers erfarenheter av skolan och vi måste få professionell hjälp att utveckla tankeverktyg för att prata om skolan på samhällsnivå. Inget av detta betyder att vi alla kommer att vara överens men det kan betyda att vi får en mindre känslomässig debatt om skolan och i förlängningen en bättre skola.

Oj, oj, denna söndagsmorgon börjar inte bra. DN:s bevakning av svenska skolan har kommit till något sorts parodisk klimax med Maciej Zarembas artikel om den synnerligen omdiskuterade friskolan Minerva här i Umeå. Nu är det faktiskt DN som väljer att namnge både skolan och dess lika omdiskuterade rektor. Det måste bara finnas en anledning till det men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Ja, kanske att få karln kanoniserad. Det är nämligen en läsning som skapar ett lätt illamående, förmodligen även för folk utanför stan. Det är inte möjligt att det bara är vi som har annan information som reagerar mot den ohöljda hyllning som växer fram i artikeln. Är de kompisar eller har journalisten trollbundits av rektorn så till den milda grad att vi förväntas läsa om hela hans liv och alla oförrätter han utsatts för?

Det är, som ofta i DN, väldigt populistiska formuleringar kring skolan. Det är klart att den lektion om litteratur som inleder reportaget är ett exempel på trevlig och lämplig undervisning. Kanske skulle jag till och med kunna hålla med journalisten om att den är underbar. Fast jag skulle ha valt att glädjas och mysa åt elevernas klokheter snarare än att tillskriva processen den fantastiska undervisningen. Och här är väl den stora skillnaden. Zaremba må vara en duktig journalist, det är jag inte kunnig nog att bedöma, men han saknar uppenbart kunskaper om lärandeprocesser  och utbildningsväsende. Det är inte längre så att skolan ska se elever som tomma påsar som bara väntar på att en sträng men rättvis lärare ska fylla dem med innehåll. Den lektion som beskrivs i reportaget är resultatet av interaktion mellan individer med förkunskaper, analytisk förmåga och självständiga tankar. Dessa individer är en stor grupp elever och deras lärare, vilken är utbildad att leda dessa interaktiva processer enligt vissa regler, stipulerade i nationella styrdokument, vilka i sin tur bygger på det man skulle kunna kalla en samtida människo-,  lärande- och kunskapssyn. (Den meningen måste jag rama in!)

Lektionen är ett exempel på bra undervisning. Det är dock inte, som Zaremba vill låta påskina, ett sällsynt exempel på bra undervisning. Det är inte heller ett exempel på det som kommit att kallas katederundervisning. Och det är här Zaremba blir riktigt populistisk. Den lite känslosamma beskrivningen av den goda lektionen, lektionen som ger eleverna en bas att bygga sina liv på, får stå som exempel på det som ”anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår.” Och jag kan direkt svara nej, utan att kolla med de andra lärarutbildarna. Det är inte detta som vi anser vara förkastligt. Översitteri och psykisk misshandel, att inte se enskilda elever, att räkna i boken som pedagogisk modell, att låta proven och betygssättningen styra metod och innehåll. Det är exempel på undervisning som vi anser vara förkastlig. Och det är den typen av undervisning som, möjligen lite missvisande, fått öknamnet katederundervisning i debatten. Zaremba får det också att låta som om alternativet till den undervisning vi vill ha bort är att eleverna själva ska söka sig till Njals saga som blinda hönor.

Mer populism: rektorn har till råga på allt inte bjudits in att föreläsa vid lärarutbildningen i Umeå. Detta är dock inte speciellt märkligt eftersom det inte handlar om någon kontroversiell lärare och skolledare, sådana kan ju vara intressanta. Kontroversiell kan ju lika gärna betyda nyskapande på gränsen till att det retar folk. Något sådant rykte har inte Mindervaskolan. Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.

Det är också ett fult grepp när Zaremba listar groteska felsteg och flagranta kunskapsluckor hos lärarstuderande. Vem som helst kan göra fel och när man samlar ihop misstagen kan vem som helst framstå som obildad idiot. Utan tvekan har lärarutbildningen, liksom varje annan utbildning, problem med studerande som egentligen borde söka sig någon annanstans. Vi kämpar på med det problemet. Det handlar inte om en lärarutbildning i bottenlös kris utan om historiska och politiska skäl som jag inte har plats att diskutera här.

Varken den svenska skolan eller lärarutbildningen befinner sig i en sådan kris som Zaremba antyder i artikeln. Vi har våra problem och vissa av dem är mycket stora. Utan tvekan tvingas många elever igenom en oacceptabel skolgång och utan tvekan skulle lärarutbildningen kunna bli mycket, mycket bättre. Men man får inte glömma att båda dessa institutioner drivs av utbildade och erfarna proffs som kan styra förbi de värsta blindskären. Det är också så att de som går igenom dessa utbildningar är kompetenta medborgare som har en egen drivkraft utöver den som utbildningen kan ge dem. De faller inte alla ihop bara för att det finns skitdåliga lärare, skräplektioner, bakåtsträvande lärarutbildningar och hemska skolor.

När skolminister Björklund i DN med emfas säger att det är ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” så menar han det symboliskt. Det handlar knappast om att läraren ska förskansa sig bakom katedern och regera därifrån. Han gör det på ett fult sätt och försöker göra kopplingar mellan kritiken mot auktoritära metoder och den svenska skolans dåliga resultat. Dels finns det inget skäl att göra den kopplingen, dels beror de dåliga resultaten på vilka mätningar man tror på. Om vi går efter Pisamätningarna ger jag inte mycket för påståendena, eftersom det är mätningar som görs utan att kontextualisera siffrorna. Länderna som jämförs är extremt olika och det är enbart hårt mätbara kunskaper som ingår. Går vi däremot efter siffror som säger att unga människor idag mår relativt dåligt, får mycket medicin utskriven och att ungefär en fjärdedel av alla elever lämnar grundskolan utan betyg i alla ämnen, då är jag med. Då pratar vi om landspecifika förhållanden och då blir det relevant. Däremot kan jag då ännu mindre se kopplingen mellan icke-auktoritära undervisningsmetoder och dessa förhållanden. Det måste vara annat som spelat in. Vad sägs om folkhemmets nedmontering? Ständiga och ökade neddragningar inom barnomsorg och skola sedan 80-talet? Det finns i alla fall fler förklaringar än den som Björklund biter sig fast i.

Men tillbaka till katedern. Trots att Björklund gör sig lite dum när han använder ordet kateder på det där sättet så menar han det självklart symboliskt. Och då blir det lite roligt när jag hos Jonas Hällebrand hittar en intervju med ordföranden i Lärarnas Riksförbund som faktiskt inte har förstått det utan försvarar katederundervisning rent konkret. Själva katedern hamnar i centrum för hennes röriga resonemang och hon flackar lite med blicken när hon försöker improvisera ihop lite indignation över att läraren inte skulle få ha någonstans att lägga sina böcker och pennor. Det är riktigt illa men kanske tog hon bara chansen att prata om lärare som nedvärderade. Jag skäms å hennes vägnar när hon trasslar in sig och visar hur lite hon vet om a) skolans verklighet och b) skolutveckling och utbildningsforskning.

Nog skulle man kunna ”låta katedern vara symbolen för undervisning, kunskap och kvalitet”. Det spelar väl ingen roll vilket ord vi använder för det. Men nu var det faktiskt inte så Björklund använde det. Han ville att vi skulle associera katedern med ordning och reda, med läraren som auktoritet.

Det kommer aldrig att hända. Även om Björklund får många röster genom dina populistiska utspel och genom att antyda att det var bättre förr så är det helt enkelt inte möjligt att gå bakåt i utvecklingen. Tack och lov har vi uppfostrat våra barn att inte ta skit och det går därför inte att lösa skolans problem med hjälp av hårdare tag. Sen är det ingen tvekan om att skolan mäste bli bättre på att ta hand om alla, att förmedla kunskap och att få alla att växa men det sker naturligtvis inte med hjälp av gamla metoder. Det behöver vi inte ens diskutera.

Läs mer om #merkateder på Twitter.