Hatet och dess konsekvenser

2 svar

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

Etik i sociala medier

Lämna ett svar

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!

 

Lagom är bäst?

Lämna ett svar

Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. ”För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

  1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
  2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som ”bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.

 

#skärmtid

Lämna ett svar

elza_alexanderson

Foto: Kristina Alexanderson

Här kommer en sammanfattning av debatten kring skärmtid. Det finns en hashtag om nån vill läsa själv på Twitter. Jag går inte in och diskuterar med enskilda (vilket jag förklarar i ett särkilt inlägg) men det finns en del åsikter för och emot under #skärmtid.

Allt började med ett par radioinslag som var inplanerade långt innan debatten startade. Först handlade det om föräldrar och mobiltelefoner. Där fick jag diskutera med en psykolog som inte alls kunde området. Sen gick pensionerade barnläkaren ut med ett larm om unga och skärmar, som gick som stor nyhet i Ekot hela dagen. Någon dag senare var jag med från en studio i Umeå och diskuterade skärmtid med en psykolog som inte heller hon hade på fötterna (det visade sig vara samma psykolog som inte hade passat på att läsa in sig). Allt hon sa om unga och nätet var känslomässigt och ogrundat. För att inte tala om det hon sa om skolan! Det är så märkligt att de som arbetar inom helt andra fält ändå får för sig att uttala sig om ungas nätanvändning. Barn, skola och föräldraskap tycks vara öppet för allas åsikter.

Lagercrantz gick också ut med en debattartikel där han krävde att Statens medieråd borde läggas ner om de inte utfärdade rekommendationer med tidsgränser för barn och skärmar. Eva Thorslund, chef på Statens medieråd, förklarade att det inte kommer att hända därför att det inte finns någon grund för sådana rekommendationer. Och jag svarade med en debattartikel på SVT Opinon: Skärmtid är ett förlegat begrepp. Istället för att bemöta mina argument (vilket såklart beror på att det inte finns några motargument) satsade Lagercrantz på att misskreditera mig som forskare i en debattartikel. Först hade jag inte tänkt svara eftersom han avslöjade sina argument som oerhört svaga när han valde att försöka ta ära och redlighet av mig istället för att diskutera. Men jag blev övertygad av kloka människor att alla kanske inte vet att han bara pratar strunt. Det kanske fanns läsare som gick på hans fula knep. Så jag svarade med slutrepliken Jag har en fördel över Lagercrantz.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

Det finns fler konstiga debattartiklar men också folk som går på den ickemoraliserande och vetenskapliga linjen: ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter, journalisten Emanuel Karlsten i GP, krönikören Marika Rasmusson och filmvetaren Tommy Gustavsson i SvD.

Fler artiklar om frågan: Aftonbladet, ETC och från UNT förra året. Och så ett radioinslag igen: Flickor mer självkritiska om skärmtid.

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Lämna ett svar

Juridiska institutionen vid Umeå universitet inbjuder till seminarium omkring

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Mobbing, kränkningar och förföljelser på Internet och i sociala medier har uppmärksammats alltmer under senare år. Näthat ses som ett stort samhällsproblem, och det förs en pågående diskussion omkring såväl rättsliga som andra åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Under seminariet diskuterar de tre Umeå-forskarna docent Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, professor Simon Lindgren, Sociologiska institutionen och juris doktor Therese Enarsson, Juridiska institutionen, bland annat näthat som fenomen och möjligheter till upprättelse för dess offer.

Onsdagen den 18 mars 2015, kl. 13:15 -16.00 i Hörsal D Samhällsvetarhuset Umeå universitet

Anmälan om deltagande görs till Sofia Strömgren, Juridiska institutionen, via e-post Sofia.Stromgren@jus.umu.se eller telefon 090 – 786 74 19, senast fredag den 13 mars 2015.

Välkomna!

Förslag inför 8 mars

Lämna ett svar

Idag rapporterar DN att en vuxen som hade sex med ett barn som stod i beroendeställning till honom får sitt straff sänkt av Svea hovrätt. Han hade först blivit dömd för våldtäkt mot barn men nu döms han istället för sexuellt utnyttjande av barn. Han får därmed sitt fängelsestraff förkortat till mer än halva tiden och barnets skadestånd sänks till hälften.

Den här typen av domar får alltid mycket uppmärksamhet och man kan tycka olika om att det blåses upp i media och att det även poängteras att förövaren är präst. Och vi kan diskutera rättssäkerhet och slå fast att män inte ska behöva oroa sig för att en frivillig sexuell handling i efterhand ska bedömas som våldtäkt. Och den som har kunskap om lagen och dess tillämpningar kan berätta för oss att enligt gällande lag är detta den enda tänkbara domen. Men jag köper det inte!

Lagar ska följas men lagar måste också tolkas. Det finns inte en tydlig lag för varje enskilt tillfälle, utan de måste läsas utifrån vad som var tanken med lagen. Vad är då tanken med den lag som säger att vuxna inte får utföra sexuella handlingar mot barn? Tanken är att skydda barn. Inget annat. Vi behöver dessvärre skriva in det i lagen eftersom det finns vuxna som våldtar barn. Därför reglerar vi detta med en lag. Samtidigt har alla människor, oavsett ålder, rätt till en så kallad rättssäker behandling av sitt agerande. Det betyder att vi ansluter oss till ett system där vi inte dras iväg av känslor och fördomar, utan ser till att alla som hamnar inför domstol får en rättvis behandling; deras förehavanden ska bedömas mot lagen och inte mot våra känslor. Det är viktigt och fullkomligt avgörande för vår civilisation.

Men det finns ett viktigt men: En dom kommunicerar också något till medborgarna. Det vore naivt att tro att det finns människor som liksom robotar bara läser om en dom och torrt konstaterar att ”jaha, så där är det”. Istället fungerar vi människor så att vi försöker göra mening av det vi erfar. Vi skapar mönster i tillvaron och drar slutsatser av den. När Hovrätten enligt DN väger in ”att konfirmanden snart skulle fylla 15 år och att det inte är bevisat att det inte fanns ”frivillighet och ömsesidighet” i relationen” är det en signal som vi kommer att använda i vårt meningsskapande. Det är en signal som säger att ett barn kan ha en frivillig och ömsesidig sexuell relation med en vuxen. Visserligen är det lite fult att utnyttja sin position för att få ha sex med ett barn men inte så illa att det ska räknas som våldtäkt. Det viktigaste med den här domen är denna signal och vi inte får negligera det! Vi får inte låta sånt här passera!

Jag som jobbar med såna här frågor stöter skrämmande ofta på argumentation för våldtäkt mot barn som bygger på just de signaler som Hovrätten sänder ut i den här domen. Folk som inte förstår vuxnas ansvar och som gärna skriver under på den väldigt sjuka manssynen som domen baserar sig på. Synen på mannen som ett vilddjur, en naturkraft som inte kan kontrollera sig när något lockar honom sexuellt.

Vore jag man skulle jag välja att ta illa upp. Jag skulle säga ifrån på allvar. Jag skulle protestera mot en kränkande manssyn som riskerar att spilla över på alla goda män också. Om jag vore man skulle jag dra igång nåt stort inför 8 mars. Jag skulle använda den dagen till att ta över lite av kampen från kvinnor och flickor och tydligt visa att män inte behöver skyddas av lagen därför att de styrs av hormoner och inte av hjärna!

Ja, det var bara ett tips.

 

Utredning om den personliga integriteten

Lämna ett svar

Regeringen har utfärdat ett kommittédirektiv kallat Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten. Det är ett utredningsuppdrag för att möta de krav som samtida teknik för med sig. Man skriver att samtida teknik har ”medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former.” Man har också identifierat att ”strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig”. Direktivet innebär att utredaren ska ”göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar”.

Bred översyn är verkligen ledordet här. Utredaren är tydlig med att frågan är för stor och komplex för att bara handla om juridik. Jag har fått i uppdrag att samla in tankar från forskare från alla tänkbara discipliner. Så jag går ut med det här till alla forskare som finns i mitt flöde och uppmanar er att bidra till att den här utredningen och den förmodade lagändringen ska bli så bra som möjligt.

Det här är alltså en inbjudan till dig som är forskare. Läs igenom frågorna nedan och hör av dig till mig med dina funderingar. Det går självklart bra att höra av sig direkt till utredarna om du inte vill gå omvägen via mig men planen är att jag ska sammanställa och lämna över till dem. Och självklart: sprid gärna till forskare som kan vara intresserade av att bidra!

Specifika frågeställningar om kränkningar på internet och annan elektronisk kommunikation

  • Har ni någon uppfattning om omfattningen av problemet med hot, kränkningar och mobbning via internet(och annan elektronisk kommunikation)? Är det ett växande problem?
  • Skiljer sig hot, mobbning, kränkningar etc. som sker via internet från annan mobbning och dylikt? Hur sammanhänger de? Finns det särskiljande drag?
  • Har ni en bild av vilka typer av kränkningar, hot, förtal etc. som är vanligast förekommande på internet?
  • Finns det ”beteenden” på internet man inte tänker på direkt men som kan innefatta/användas till kränkningar och dylikt?
  • Har det skett några förändringar på senare tid – finns det ”trender” vad gäller sådana beteenden? Kan man förutse förändringar framöver?
  • Har ni uppfattning om vilka kränkningar som uppfattas som allvarligast, mest integritetskränkande etc. för de som drabbas?
  • Känner ni till beteenden/handlingar på internet som upplevs som kränkande men som inte är kriminaliserade eller där det är gränsfall huruvida de är olagliga eller inte?

Specifika frågeställningar gällande årgärder mot kränkningar på internet

  • Finns det brister i lagstiftningen idag? Otydligheter, beteenden som borde vara straffbara etc.?
  • Kan rättsväsendet hantera dessa frågor bättre (polis, åklagare, domstolar)?
  • Vilka andra åtgärder behövs för att motverka kränkningar på internet? Insatser från myndigheter, civilsamhället etc?

Efter Våldtagen på nätet

Lämna ett svar

Nu har Uppdrag granskning precis tagit slut. Ni kan se det i efterhand här. Ni kan också chatta med mig, eller läsa chatten i efterhand.

Den del där jag kommenterar är 6 minuter och 20 sekunder långt så ni förstår att allt jag ville säga inte kom med. Mitt viktigaste mål var att ta så mycket taltid som möjligt och det lyckades jag ju bra med. Det var viktigt att inte tid slösades bort på innehållslöst prat från skräckföreläsaren som var med mig i studion. Men det fanns mycket mer att säga och här är några av de sakerna:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Forskningen är idag enig om att det inte finns några råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Det finns inte heller några tekniska hjälpmedel som ökar barns säkerhet på nätet, oavsett vad marknadsföringen säger. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i Kumla, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, som många av de här barnen blir utsatta för. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 8 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men sen kom forskningsrapporter som gav stöd för det jag sagt och på senare tid har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska vuxna göra?

  • Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd.
  • Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag. Det faktum att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Avdramatisera digitala fotspår snarare än att hota med dem.
  • Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det.
  • Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

  • Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill.
  • Träna dig själv att känna efter: Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet.
  • Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

Uppdrag granskning: Våldtagen på nätet

Lämna ett svar

Imorgon bör ni alla titta på Uppdrag granskning. Det är en uppföljning på programmet Naken på nätet som sändes för ett år sedan. Jag är med och kommenterar reportaget några minuter på slutet, tillsammans med en skräckföreläsare, som jag också skrivit mer om här och här. Och det var väl den största anledningen till att jag åkte ner till Göteborg för att spela in, att jag inte ville att han skulle få för mycket talutrymme med sina påhittade idéer.

Jag vill också passa på att meddela alla skräckföreläsare att om ni kontaktar mig på något sätt efter detta kommer jag att offentliggöra det ni säger eller skriver. Jag har varit alltför vänlig mot er tidigare, men jag har inte tålamod med er just nu.

 

Så här skriver Svt om morgondagens program:

I en nyöppnad utredning ska Nackapolisen öppna ett USB-minne som de hittat. Det är en rutinåtgärd. Men när dataminnet öppnas förändras allt. Uppdrag granskning kan nu berätta hela historien om en av de största sexbrottshärvorna i sitt slag.

23-årige ”Jesper” har väckt polisens intresse efter en anmälan från en 14-årig flicka i Göteborgstrakten. Hon berättar att han hotat henne för att få henne att skicka nakenbilder på sig själv. När polisen öppnar ”Jespers” USB-minne tickar en lista med mappar fram.
Och varje mapp är döpt till ett flicknamn.

Fredrik Eriksson är polis och var den som först började utreda fallet ”Jesper”.

– Allt eftersom jag kom djupare in i den här utredningen och fick kontakt med målsäganden så kände jag liksom att ”vad fan är det här?”.

När Uppdrag granskning första gången berättade om fallet med ”Jesper” förra året, blev reportrarna uppringda av polisen, som ville att de skulle vänta med att konfrontera den misstänkte gärningsmannen.

Nu kan Uppdrag gransknings reportrar Nicke Nordmark och Hasse Johansson berätta hela historien om våldtäkterna på nätet – som kan ske samtidigt som föräldrarna finns i rummet intill.

Sänds i SVT1 och i SVT Play, onsdag 25 februari kl. 20:00.

Netnanny i Minibladet

Lämna ett svar

Tidigare i höst var det premiär för en tidning för och om barn – Minibladet – som följer med etablerade vuxentidningar. I dagsläget är det Sydsvenskan och City som har hakat på men fler är på gång. Minibladet finns dels i nätversion, dels kommer vissa artiklar i papperstidningen. Tanken är att barn ska få nyheter och nöjen i tidningen, precis som vuxna och att vuxna ska kunna läsa om barn.

Och till min stora glädje fick Net Nanny frågan om hon ville ha en frågespalt i Minibladet. Läs mina svar och ställ frågor till mig här.

Jag har tyvärr inte sett papperstidningen men fick den här bilden skickad och det ser ju fint ut.

Pappersbilaga, nr 2