Ni har säkert hört om förfallet. Antagligen finns det inte ett fikabord i hela landet där det inte talats illa om dagens ungdom de senaste veckorna. Ända sedan UR (av alla!) släppte trailers till Skrivglappet har det mullrats på ledarsidor och i uppföljande artiklar.
Redan här vill jag säga att jag inte har sett filmen och inte heller kommer att göra det. Dels har jag hört klipp och sett referat, dels har jag hört allt förut. Den här debatten är nämligen som en månfas, som återvänder likadan som sist, försvinner ett litet tag och återvänder likadan som sist. Jag tycker ärligt talat att det borde kännas lite skämmigt att upprepa det som har sagts om ungdomen och språket i alla tider. Bilden ovan är från De la Gardiska archivet eller handlingar ur Grefl. De la Gardiska Bibliotheket på Löberöd, Volym 8.
Skillnaden mot månfaser är dock att juvenism inte är en naturkraft, lika lite som rasism, sexism, transhat och funkhat är naturkrafter. Vi kan skärpa oss. Svårare än så är det inte att få bukt med det förmenta skrivglappet. Att vi tycker oss se ett förfall beror på ett antal saker, jag tänkte ta upp två.
Det beror på att vi tycker om att göra mönster av det vi ser. Vi försöker inordna allt vi möter i en struktur där det får mening. Livet skulle vara svårt annars, om vi tvingades omvärdera hela vår världsbild flera gånger om dagen. Därför tolkar vi gärna saker så att de passar bättre in i den struktur, världsbild, pussel eller hur vi väljer att tänka om det ramverk i vilket vi placerar in det vi erfar. Ett problem är dock att vår struktur inte är statisk eller given från ovan, den är formad. Eller snarare den formas. Vi bygger upp, underhåller, lagar, stöttar denna struktur varje dag, varje ögonblick. Så när vi hör någon säga att dagens ungdom inte kan skriva är det lätt hänt att det passar in i den struktur vi bär på, där unga är sämre än vuxna, där det gamla är bättre än det nya, där det nya kanske även hotar det gamla. Eftersom det är lättare att placera in en utsaga i det existerande systemet, det går ju av bara farten, bryr vi oss inte alltid om att granska utsagan intellektuellt. Den får bara passera förbi vårt medvetna tänkande och hoppa rakt in i strukturen. För där har vi redan ett fack för allt som spär på vårt förakt för ungdomen och deras kunskaper, erfarenheter och preferenser. Klappat och klart!
Det beror också på att samhället har genomgått stora förändringar. Det är inte längre konkurrens om högre utbildningsplatser, med undantag för ett fåtal högstatusutbildningar. En universitetsutbildning är inte längre en statusmarkör på samma sätt som det en gång var. Nästan alla ungdomar går igenom gymnasiet och en stor del läser även på universitetet. Det är en enorm förändring och en förändring som gör att vi måste anpassa utbildningen. Och det svider för många som har investerat i en högre utbildning på den tiden då det faktiskt gav högre status att vara filosofie doktor, t ex. Det var t o m fint att vara fil. lic. en gång i tiden! Alternativet till att förändra utbildningen och följa med i utvecklingen är ju att backa bandet. Om vi vill att högre utbildning ska vara lika fint och exklusivt som det var förr och om vi vill att bara den som redan kan eller är beredd att lära sig akribi ska få läsa på universitet, då måste vi ju strypa tillgången så att det blir konkurrens och sparka ut en stor del av studenterna till en obefintlig arbetsmarknad.
Det här som händer nu är den enda vägen framåt; att vi lossar lite på slipsen och funderar över vad vi har språket till (att kommunicera), om vi verkligen vill ha ett klassamhälle (nej) och om det verkligen är de yngre som ska ändra sig för att passa in i forntiden (nej).
Vi kan skärpa oss och erkänna att det svider men att det självklart är värt det. För varje ny doktor sjunker min status lite och jag välkomnar det med öppen famn och söker mitt värde annorstädes.
*******
Fotnot: För säkerhets skull listar jag här två saker som jag inte har tagit upp i min text därför att jag valde att fokusera på två strukturella problem. Eftersom jag redan nu vet att detta val kommer att orsaka vrede hos vissa, nämner jag dem helt kort så slipper de höra av sig med ilskna meddelanden som börjar med ”Jag måste bara få säga…”
- Idag har vi de facto en utveckling där det finns barn som går ut skolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna. Det är ovärdig ett rikt land som Sverige, men det beror inte på att skolan får ett sämre underlag idag utan på att vi medvetet har offrat vissa elever för att riskkapitalbolag ska kunna ta ut vinster ur vårt skattesystem.
- Notera att jag inte säger att alla ska få stava som de vill. Jag säger inte heller att anpassningen ska ske genom att förenkla utbildningen. Jag säger bara att vi måste granska våra privilegier och fundera över hur viktigt det är med akribi och noga studera förändringar i skriv- läs- och talmönster som sker. Eftersom sådana alltid sker. Det är självklart att vi ska ge barn ett rikt ordförråd och lära dem hur ord stavas och uttalas, men kanske inte genom att gillra fällor i högskoleprovet, kriga på med de och dem och göra oss lustiga över hur dumma de är. Vi ska låta barn möta olika miljöer så att de ser många olika sätt att tala, men vi ska inte cementera klassamhället genom att ingjuta respekt för akademin eller blind tillit till auktoriteter. Vi ska entusiastiskt locka med oss barn ner i läsarträsket så att de aldrig mer vill lämna det, men vi ska inte tro att det nödvändigtvis görs genom att de läser alla de underbara klassiker som vi själva läste i den åldern eller att det ens görs via böcker.
Nätkulturer 
