Det finns många tokiga tankar där ute om lärare och elever och hur deras relation på nätet ska se ut. Jag tror att det mesta kommer att ge sig med tiden, till exempel den här diskussionen om man ska bli vän med elever eller inte. Hela diskussionen bygger på att man uppför sig som man gjorde förr i tiden, då nätet inte fanns. Det vill säga när man kunde hålla saker hemliga och när man inte visste att folk pratade bakom ryggen. Den tiden är förbi och vi måste förstå att socialt liv, på och utanför nätet, är mer transparent idag. Därför finns det sällan anledning att tacka nej till en vänförfrågan från en elev eller student. Däremot kan det av andra skäl vara olämpligt att själv försöka bli vän med någon som står i beroendeställning till en eftersom det kan vara svårt för personen i fråga att tacka nej till en sådan förfrågan.

Självklart är allt detta individuellt men jag märker att de som hunnit arbeta med de här frågorna har lättare att tänka sig en vänrelation med elever än den som är relativt ny användare av sociala medier. Om man vill komma igång med tänkandet kan man jämföra med en social situation man känner sig bekant med. Stan, till exempel. Om du går på stan och en elev hälsar ska du naturligtvis hälsa tillbaka, kanske stanna och byta några ord, hälsa på elevens föräldrar om du har sån tur att de är med, ja ni fattar. En läkare eller kriminalvårdare som känner igen en patient eller klient kanske inte gör på samma sätt men det är av andra skäl. En lärares uppdrag är helt klart förenligt med att prata lite utanför arbetssituationen. Som att vara vänner på Facebook.

I USA diskuterar man detta mycket mer än här. En blogg jag följer tar upp frågan på det mest groteska sätt och jag roar mig med att kommentera Mary Kay Hoals inlägg nedan.

It was reported that in the past 10 years, 120 teachers in Virginia have lost their teaching license due to online sexual misconduct with students. Now the state’s Board of Education is looking to put a strict limit on electronic communication between teacher and student.

Intressant men icke befintlig koppling där mellan problem och lösning. Det här är rätt vanligt och något man ser i Sverige också, att man hoppar över analysstadiet och går direkt på en lösning. I vilka andra sammanhang gör man så? Nej, det normala är förstås att man identifierar ett problem, gör en analys av problemet och dess tänkbara orsaker och först därefter föreslår en lösning. Ofta blandar man in experter i de sista två stegen. Men så snart nätet är inblandat då funkar det att fråga vilken tokskalle som helst och sen jobba med den lösningen. Har svårt att tro att en psykiater med kunskap om vuxnas sexuella kontakter med barn skulle säga att striktare regler för kommunikation gör dessa människor friskare.

Virginia is far from the only state that has this issue in their schools. Derek Marlow, a 27-year-old teacher from Tennessee, bought a prepaid cell phone for a student at his school, and then went on to send over 1,000 text message over a two month period to the student. Melinday Dennehy, a 41-year-old teacher from New Hampshire (and a mother of two), sent four nude pictures of herself to her 15-year-old student. And finally there’s James Nelson, a 36-year-old fifth grade teacher from Indiana who sent sext and text messages to a 14-year-old cheerleader.

Alltså, förstår ni vilka otroligt avvikande personer vi pratar om här? Det här är människor som sedan länge har överträtt tabugräns efter tabugräns och som inte längre agerar rationellt. Och hur är det då tänkt att de striktare reglerna ska hjälpa? Om en lärare köper en kontantkortstelefon och ger till sitt offer, vilken av reglerna hade hindrat det? Regel nr 15: Lärare får inte köpa telefoner till elever? Nej, här är det uppenbart att det behövs andra insatser. Eleverna behöver träna sig i att sätta gränser, att veta sitt eget värde och att våga kolla med andra när något känns skumt. Vilket också är en träning för livet. Och vuxna måste våga agera på misstankar och, inte minst, det måste finnas vård att söka för den som är så sjuk, inte bara skam att förvänta sig.

Sadly, these cases only represent the tip of the iceberg.

Också en retorisk klassiker i de här sammanhangen. Man räknar upp några helt groteskt avvikande historier och så drämmer man till med isbergskortet. Toppen av isberget i den bemärkelsen att det är väldigt få som gör så här, ja, men inte toppen av isberget i den meningen att det är väldigt vanligt med den här typen av relationer. De flesta lärare klarar fortfarande att ha en relation med sina elever, på och utanför nätet, utan att förgripa sig på dem.

Hela den här inställningen påminner om medeltida uppfattningar om kvinnor som förförare och män som oskyldiga offer för sina drifter. Man skulle hålla kvinnor borta från män, annars vet man hur det går. Det är bara knasigt att försöka lösa problemet med sjuka individer genom att organisera världen så att de inte lockas av tänkbara offer. Istället måste den som är dysfunktionell få hjälp att fungera i samhället precis som det ser ut. Och alla människor, små som stora, friska som sjuka, måste tränas i att de har ett värde, att man vågar säga att allt inte är som det ska, att livet fortsätter även om någon hemskt har inträffat och att livet är till för alla, även för den som känner sig osynlig och oviktig.

Och där har vi den goda nyheten. De här problemen är inte oöverstigliga, de går att lösa. Vi kan arbeta mer med självbild i skolan, vi kan se till att mobbning inte har en sådan fantastisk miljö att gro som den har i skolan idag och vi kan prata om det. Men det finns inget färdigt paket, vi kan inte köpa oss fria från problemen.